tack för ett givande projekt.

Nu är dramalabbet slut. Sista träffen är träffad. Jag kommer nog att sakna det lite.
Skrattade typ ihjäl mig idag när skådespelarna jobbade med min pjäs. Dom är så duktiga.
Jan satt där ba "HAHAHAAAAA.... en meeees äär ju en fååågel! men döööööööda den då... luuura hennee. HEEEEY jag har lite fluuuuuuuugsvamp kvaar!"
Och Jonas hypade upp Frans tusen gånger mer än jag tänkte honom i mitt huvud.
Alla karaktärer utom Sofia ändrade ordentligt från det jag hade tänkt dom, men till det positiva. Ni skulle ha sett när Jan spelade fågeln. Hans ögon! Helt i kors. Och ljudet han gjorde! Åååh jag borde ha filmat. Som jag skrattade.
Alla andra var också fina. Speciellt gillade jag Anna och spöket Moffa och Babylycka.

Sen gick vi därifrån och en dam frågade mig om det är första gången jag skriver.
- Ja, sa jag, första gången jag skriver en pjäs i alla fall.
- Jag hoppas verkligen att du fortsätter.

Tack. Tack tack tack.
Nu ska jag på kalas till Sannah. Snart.

grillparty med bibbi!

Vi grillade ute idag.
Here comes the sun(ny picutres):


Simon och Bibbi gör upp eld!

Bibbi slänger på kol.

Ida i sitt esse.

Ida slår Joel med vedklabb.

Alla mina klasskompisar utom Joel. Puss på er.

KARAN BÄR BÄNKAN!

Bibbi och jag. Bibbi är kanske den mest fantastiska människa jag träffat hittills. Hon påminner rätt mycket om min mommo faktiskt, både med dialekten, kokkonsten, snällheten och vissa andra personlighetsdrag. Jag älskar henne. Och jag är en av dom som gråter nästa fredag, som är sista fredagen med i köket med Bibbi.

Jag och Simon.

Jenny och Manuela grillar.

Åså åt vi! Simon, Manuela och Johanna.

första sommaren utan stockholmssyster.

Min (klass)kompis Simon har en bror i Stockholm. Han ska åka och hälsa på honom i sommar. För bara ett halvår sedan hade jag en syster i Stockholm, och det hade jag haft i sju år. Hade hon bott kvar hade jag med största sannolikhet också hälsat på henne i sommar.

Vi hade kunnat resa tillsammans, jag och Simon. Åka buss och båt. Skratta ihjäl oss och skämta om allt. Sedan hade vi åkt vidare till respektive syskon. Men nej.
Jag är inte på något sätt bitter över att syster nu bor tusendubbelt närmare. Tvärtom.
Men ändå lite ironiskt på nåt vis.

right brain hey hey hey.

Läste en bok om psykogeometri. Först skulle man välja den figur som man ansåg mest tilltalande, sedan fanns personlighetsbeskrivningar, långa och utförliga, på alla figurer. I'm telling you, jag har aldrig känt igen mig själv så bra som när jag läste min figur.

Och det känns skönt också.
Jag har inte direkt koncentrationssvårigheter fast jag inte riktigt orkar fokusera på viktiga saker ibland. Jag har inte fel i huvudet (eller i magen) fast jag har en väldigt god aptit och ofta äter lika mycket som en fullvuxen karl, eller mer. Jag är inget svin fast min lägenhet inte alltid är den mest städade och jag inte håller reda på alla grejer. Jag är ingen idiot fast mina betyg kanske inte varit de bästa genom åren. Jag är ingen surpuppa fast jag plötsligt kan få infall och dra mig bort från allt. Jag har inte jättemånga nära vänner och jag har prövat väldigt många olika hobbys. Jag kan verka underlig. Det är också för att den här personlighetstypen, enligt boken, är den mest ovanliga. Det känns bra att veta att allt, eller mycket, beror på att mina högra hjärnhalva är väldigt dominant.

Förstås stämde ju inte allt, men förvånansvärt mycket. Det var intressant. Susan Dellinger har skrivit den, en bok om psykogeometri, och du ska också läsa den.

och vi är inte världens mästare.

Jag anlände ikväll till skolan en halv minut efter att matchen mellan Finland och Tjeckien satt igång. Jag satt några sekunder innan det var dags att jubla halsen av mig. 1-0.
Så efter ruset satt vi där, jag, Simon, Ludde, Jacob och Joel. Alla med spastiska tvångsrörelser och hjärtat på annat ställe än normalt. Jag talar förstås om halsgropen. Vi skrek och hade i nerverna. Till sist blev det 1-1. Det var väldigt väntat.
Samma rörelser och ljud fortsatte en hel period och en förlängning till. Sedan följde straffläggning och mina mäns nerver höll inte. Inte mina heller. Den längsta svordomsramsan på länge släpptes. Pojkarna drog iväg och bowlade för fosterlandet, jag gick och köpte vitlöksbatong. VOI VOI.

Jag ska tala om för alla er som inte bryr er om hockey, ni är lyckligt lottade människor just nu. Ni slipper bära på sorg. Ni slipper känna hur det svider. Ni kan bara leva vidare.
Visserligen kan väl jag också det efter en stund, för om typ 360 dagar drar ett nytt VM igång.

42 stycken astetta celsius and i love it.

Efter att jag gjort klart min kruka på hobby fick jag plocka med indianpärlor! Och som jag fick återfall! Jag måste köpa egna, tänkte jag. Men jag har ju inget strykjärn, tänkte jag.
Alltså Gud vad jag älskar hobby. Jag har gjort så många fina saker där under mitt mellanår. Teckningen med hon som är gravid, såna där figurer man kan sätta på speglar och fönster, indianpärlor, kalashatt, tröjtryck, magneter, ALLT. Jag har alltid gillat att pyssla, men man har ju aldrig material själv. När jag har ett helt skåp material framför mig, relativt fria händer, och dessutom har jag under det här året hittat den galna människan jag egentligen är. Då händer det grejer.
Ja, sidospår. Säger hon och ler.

När jag kom hem från skolan (som efter hobby fortsatte med animation och gitarr) satt jag ute på balkongen. Där var det härligt. 42 grader. Jag älskar det. Jag läser en bok om kreativ intelligens just nu. Så jag satt där och ritade gubbar på författarens beställning.

Några timmar senare gick Natu, Bazooka, Mischa och jag ner till havet och grillade korv.
Bilder kommer kanske någon dag. Det säger jag alltid. Jag borde dra till med bildhagel snart.
Mätt gick jag till skolan och fixade på Keynote-presentationen. Simon kom så jag skrattade mest. Men lite blev det allt gjort.

Nu är det allt för sent igen. Men jag är så pigg och glad och varm.

i love fpa!

Eller gör jag? Nå åtminstone nu. För jag kommer att få pengar över sommaren också! Vad var det som satt så hårt förra sommaren, va?! Nå hur som helst, nu är jag glad. Visserligen är det minus tjugo procent av den normala summa jag erhåller, men matematiken i mig har räknat ut att det kommer att räcka ganska precis till hyra och räkningar. Nöjes- och matpengar får jag gräva fram på annat sätt. Jobba. Sälja fyrhjulingar. Och sånt.

På tal om sommaren, här kommer mina hittills planerade planer för den (förutom att jobba slash hjälpa syster):

• festa i parker så ofta jag kan
  
• åka till power park med åtminstone serne, natu och jon, alla är fria att anmäla intresse!
  
• åka till power park med min familj (sa pappa)
• se på teater i kimo
• ta andra skedet i bilskolan (usch!)
  
• vistas i buske utanför rockperry-området
• ha roligt med carro
• träffa elli när hon kommer på besök från stockholm
  
• skriva noveller på balkongen när nätterna är ljusa
• dra krogrundor genom varje krog och pub i staden med åtminstone serne, vill du är du välkommen med
• ha kunskapskväll med serne, det innefattar oändligt med avsnitt av vem vet mest och trival pursuit-rundor
• arrangera så många spelkvällar jag bara kan
• dricka vin

Och förhoppningsvis en hel del annat skoj.
Jag behöver fler kultur-happennings. Tipsa!

onko sulla mitään grilli makkaraa kotona?

Jag har också hunnit träffa Jon idag. Han var i staden på grund av inträdesprov och i tjugosju grader satt vi på torget där vi diskuterade och åt. Livet blir så mycket härligare när det är såhär varmt. Det medför lycka.
Jag skäms att erkänna det men efter att han åkt hem gick jag till biblioteket istället för att se mina landsmän kämpa mot slovaker. Förlåt. Jag vet inte vad som hände. Eller jo, jag vet att jag glömde bort första perioden helt. Sedan tog det så lång tid att starta upp detta slöa åbäke att det var lika bra att bege sig, för att undvika bokböter. Jag försökte skynda mig där men det går ju inte. Det är så tyst och lugnt och det finns en miljon böcker man vill läsa. Jag drog hem ytterligare en kasse psykologiböcker. Passligt till tredje perioden var jag hemma och mina män vann matchen med 5 mål mot 2.

Aj jo, igår träffade jag Natu en stund. Plötsligt frågade hon mig om jag ville grilla med henne någon dag. Det kom väldigt plötsligt och oväntat men visst ville jag det. Hon ringde genast sin mamma och frågade "onko sulla mitään grilli makkaraa kotona?". Det hade hon inte, men vi ska köpa imorgon. Sen ska vi grilla. Varken hon eller jag kan grilla. Vi ska grilla ändå. HEJ HEJ SOMMAR.

osynlig teater is the shit!

Idag på dramalektionerna har jag och mina klasskompisar gått runt på stan och spelat teater för människor. Det var väldigt roligt.

Först gick jag och Manuela runt med en Stockholmskarta och frågade folk "Hey excuse me, do you know where the Globe is? We can't find it! According to this map we are supposed to be pretty close..."
De flesta reaktioner var "This is a map of Stockholm, you are in Vaasa, Finland. Wrong country, haha." And we were like WHAT?! How do we get to Stockholm?
Sötast var mannen som visade oss till turistinfon!

Efteråt gick jag till en skobutik och ville köpa busskort. Jag släpade med rösten i takt med att jag släpade benen. Tjejen i kassan var lite finare. Hon ba "Busskort?! Öööh, vi säljer skor..."
Jag: Men? Busskort? Jag måste åka buss!
Tjejen: Det här är en skobutik, vi säljer skor!
Jag: Men.. Ett vanligt busskort, det finns väl?
Tjejen: ... Alltså, du måst gå till Studioticket.
Jag: Men min assistent har sagt att här finns busskort!
Min hand skakar när jag plockar upp mobilen och ringer min assistent som är klasskompis Joel.
Jag fortsätter i telefonen: Alltså nu är jag här, och hon säger att det finns inga busskort! Du får tala med henne!
Tjejen: Vah?! Öööh.. Hallå?! Jo hon är här och pratar om busskort men det här är en skobutik, busskort finns i Studioticket!
Jag: Vad sa han?
Tjejen: Han kommer hit, men alltså jag har inga busskort!
Joel: Alltså har du inga busskort alls?! Kan du inte ens skaffa?
Tjejen: Nej. Ni måste gå till studioticket!
Nu är hon ur balans och vi känner skratten som bubblar i halsen.
Joel: Jaha... Nå... Okej. Hejdå.

Som sista moment stod jag på torget med två äpplen som jag gav till folk samtidigt som jag sa "Grattis på födelsedagen!"
Det flesta kollade på mig som om jag vore sinnes och ville inte ha så när tiden började rinna ut gav jag det första åt en rullstolsbunden alkkis. Sen prövade jag på en äldre dam. Hon ba "Tack! Födelsedan?! Tack!"

Arma raati vad roligt det var.

psykologi.

Nästsista gången.

min pjäs blev en pjäs.

Wohooo, JAG ÄR KLAR!

Frans och hans förbannade fobier är klar.
Allt är klart.

Jag försöker se min ringa ålder och mina tidigare inga erfarenheter av dramaskrivning som ett förlåtligt skäl till att sista scenen blev lite skev. Det är väl egentligen ingen ursäkt.

Men jag känner mig ändå nöjd. Nästa gång spelar vi upp den och alla andra deltagares bidrag. Jaaaaah.

Nu tar jag en promenad till havet. Muminpappan och havet.
Sedan sover jag gott, hoppas jag.

ett, två och kanske tre.

Mina två, eventuellt tre, största problem är följande:

1. Omotivation.
2. Överdriven självkritik.
eventuellt 3. Lättja.
Men alla människor är lata.

Trots min medvetenhet kan jag inte påstå att det går bra just nu. Men jag har ännu fem och en halv timme tid. Det är sista gången, åtminstone på en tid, som jag skriver en pjäs.


Vet någon smartis förresten varför min webcam plötsligt blivit så ljus och underlig? Hur jag än gör blir det sämst. Den var inte sådär förut. Men man kunde ju ställa in sånt där nånstans? Var? Jag har inte använt den på så länge att jag glömt allt.

en fin lördagkväll.

Jag är dödstrött. Jag har picknickat i parken, spelat Trivial, varit på bio, kört runt i hela stan, ätit kanelgifflar och kollat på Vem vet mest med Serne. Och Bazooka vad Trivial och parkpicknick beträffar. Det har varit en fin kväll.
Jag förstår inte var jag ska finna någon ork till klädtvätt och pjässkriveri imorgon. Hemska öde så dåligt det gick igår när jag lekte författare. Jag fick den omtvistade öppningsrepliken formulerad och sidnumreringen fixad. Men hur i hela världen ska jag få den att bli som jag har tänkt? Vad har jag ens tänkt? Jag är helt förvirrad. Och vad ska den heta? Frans och fågelfobin är ju en barnbokstitel. Det fattar varje människa.
Jag måste sova på saken. Eller på madrassen. Jag stavar helt seriöst varje ord fel och ser dubbelt. GONATT.

risotto och värmespader.

Aldrig har jag varit så snål på risotto som jag plötsligt blev idag. Det var ganska lättåtgärdat. Faktiskt. Så nu har jag en hel kastrull risotto för hela helgens hungerkänslor. När jag köpte maletkött visade termometern på torget 27 grader. Det är så skönt och jag är så glad att jag saknar ord för det. Tänk, det är inte ens slutet på maj! Och här går jag runt och känner mig nästan lite som om jag vore i Californien. Käre vädergud, gör så att detta håller i sig för evigt, eller åtminstone till september. Amen.

Nu börjar snart tredje perioden i matchen Finland-Vitryssland. Vem leder 2-0? Det varma landet i norr, ja.
När matchen är klar måste jag på allvar försöka skriva klart min mytomspunna pjäs. På söndag ska den vara inlämnad och imorgon vill jag med gott samvete kunna umgås med Serne.

Hejhej!

impulsfylla 1/2010.

Igår blev helt okej. Jag och Natu begav oss till ABC och sen gick vi vidare till Hoviska.

SOM jag saknat detta!


Jag såg ut som en liten rävunge där jag satt, men det är väl okej. Jag ser förresten ofta ut som en räv, har jag märkt. Vore jag ett djur skulle jag nog vara en räv.


Vi två, 17 år. Nästan.

Fredrika och Therese var också där. De var från Umeå och trevliga. Rikssvenska är trevligt att lyssna på. Det roligaste är när en rikssvensk säger satan. Jag får aldrig nog.

Att ta bild på oss alla fyra var ingen enkel uppgift, dock. Därför frågade jag en plötsligt förbijoggande man "hej kan du ta en bild av oss? voitko ottaa kuvaa meistä?"
Han sa "Javisst kan ja de! Från vilken vinkel vill ni ha?"
Det hade vi ingen aning om. En bra vinkel bara. Han var en trevlig man, som hurtigt joggade vidare med hälsningar från oss om att ha en skön kväll.


Vad gjorde vi mer? Inte så mycket, faktiskt. Satt mest och pratade. Men det var trevligt. Speciellt när det är 18 grader ännu efter midnatt.


Efter tre var jag hemma igen. Vill ni slippa bakfylla; drick Mehukatti klockan 07 följande morgon när du vaknar av att åskan smäller. Det hjälper.

en varm julidag i maj.

Idag har jag inte gjort annat än läst böcker och haft en nyckelpiga på mitt finger.
Det har varit en slö dag.
Varmt som juli dock. En varm julidag i maj.

Men nu frågat Natu om jag har lust att supa idag.
Det vet jag inte direkt om jag har, och inte riktigt råd heller för den delen. Men jag har inte lust att sitta här och jag har lust att prata med människor. Så snart är hon här.
Man vet ju aldrig hur det slutar i hennes sällskap.

segerns sötma.

Vårt land, vårt land, vårt fosterland vann! 3-2. En mycket fin match. Nu ska vi alla vara glada och snälla.

Det har hänt andra bra saker en dag som denna också. Jag har fyndat. För bara några euro hittade jag den här klänningen:

Perfekt inför kommande sommars utgångar och bravader.

Med den på kroppen och den här

kring hjässan kommer jag dessutom att delta i min brorson Arvids dop nästa helg. Tänk så bra!

Nu ska jag krypa under täcket med en bok och bara njuta av att jag får sova hur länge jag vill imorgon. Precis vad jag behöver.

jag vet knappt att jag har ett och jag har knappt ett.

det klappar inte ofta. nästan aldrig. jag vet knappt av att jag äger ett. men när leo komarov gör ett mål som kan komma att betyda så otroligt mycket för finland i dagens hockeymatch mot usa, då känner jag att det klappar. lite. mitt lilla lilla pyttelilla nykarlebyhjärta.

let's go into the third period.
1-1.

diktpojkar.

Jag har alltid tyckt att män som skriver dikter, eller bara skriver överlag, är för sällsynta i denna värld. Det är så fint, tycker jag.

Vad hände idag? Jo, Simon skrev en väldigt fin och rolig korsrimsdikt.
Jag längtar redan tills den publiceras.

Det är förresten himla skönt på min balkong under solen, bara så ni vet! Mitt solhjärta, som föddes i Vörå förra sommaren, finns fortfarande kvar på min kropp. Om än svagt. Operation låt solhjärtat leva kommer alltså att starta inom en snar framtid.
Vad det egentligen gör där vet jag inte. Ett minne, kanske. Den där veckan var en fin vecka. Jag minns att jag kände mig som en människa.
Det här är en av mina favoritbilder från det:

pappabesök.

Pappa kom med utemöbler till min balkong idag eftersom han med orsak av trädgårdsplanering befann sig i min stad. Bara två stolar, förvisso, eftersom bordet inte kunde hittas, men det är bättre än tomt. När han såg mitt kök diskade han min stekpanna och putsade varje plana yta han såg. Inte mig emot, tack så mycket!
Sen frågade han om vi ska bege oss nånstans för att äta och det tyckte jag att vi kunde, om han ville. Tack också för det.

Nu befinner jag mig i skolan där jag ser på ishockey med Simon och Ludde. Finland har fått noll stycken mål och Tyskland lika många. När de filmade cheerleader-tjejerna såg Ludde på dem en stund och sa "di e ju så ful".

Nu fortsätter period två.
Det är VM om någon missat.

mödrars dag.

Min andra morsdag utan att ha någon att fira som så förlöpte.
Jag inledde den med att köra ut några blombud åt syster. Sedan följde den traditionella morsdagslunchen vid lokalen. Det var god mat. Och jag träffade min före detta dagmamma. Hon frågade (som de flesta andra jag mötte) vad jag ska göra i höst. Jag sa att jag har sökt till skolor i Sverige. Hon frågar vad jag tänkt studera, journalistik? Och jag sa njä, litteraturvetenskap.

- Yes! sa hon. Lycka till!

De flesta som frågar har ingen aning om vad litteraturvetenskap är. Och de som har tycker väl inte att det är speciellt relevant, av deras reaktioner att döma. Dagmamman däremot, lät glad och positiv, ungefär som nåt man väntat länge på händer.
Jag blev glad av en sådan reaktion. Det värmde. När jag tänker efter är det också en möjlighet att de flesta av mina sagor producerades under tiden hos henne.

Hos min far fikade vi och talade strunt och inte strunt. I samband med att jag begav mig hem till stan igen tog jag en titt förbi både mammas och mommos gravar. Första gången ensam i mitt liv. Jag var lite rädd men också lugn. De fick varsin ängel som jag gjort i tiffany.

MEN NU, som en riktig rolig avslutning, ska jag dela med mig av dagens skämt:
I förmiddags befann jag mig i systers butik. En kund, ung kille, handlade en stamros. På lappen med skötselråd och dylikt fanns också avbildat en gaffel och en kniv med ett kryss över.
- Det betyder att du måste äta den förhand, sa hans flickvän.
- Aaah! Eller kanske med sked!

TACK kund, du gjorde min dag!
(Det borde vara med i nästa års årvasrevy, tänkte jag en och en halv sekund efter att det hänt.)

papp miin.

Jag är hemma hos pappa.
Jag sitter i soffan och spelar Lady Gagas Telephone på min gitarr. (ja, den är faktiskt rolig att spela)
Pappa tar sin gitarr och genast börjar han vackert kompa.
Det var jättefint! Pappa, 56, spelar Lady Gaga.
Jag skrattade och sjöng.

Nu sover han på soffan. Han snarkar.

ibland är jag lite synsk.

det händer ganska ofta. att jag tänker på något eller säger något och det händer en stund senare. folk tror oftast inte på mig. de flesta tror att jag ljuger och hittar på. men det är faktiskt sant. det händer. jag tycker att det är både obehagligt och häftigt.
som nu. här sitter jag i min ensamhet och tittar på vem vet mest. jag är inne på mitt tredje avsnitt nu. när jag kollade första tänkte jag att tänk om jag skulle vara med i programmet och få en fråga om bob dylan och vad han heter egentligen. det skulle jag kunna svara på.
(nej, mina tankegångar är inte mer avancerade än så en fredagskväll med mig själv.)

vad frågade programledaren en kille nu?
jo, just det;
vad hette bob dylan ursprungligen?

pappa har fått höra mina visor ett antal gånger* och har därmed börjat lita på att det är sant.
han säger att min mor var likadan. både med det och att identifiera människor.
jag besitter nämligen också någon sorts förmåga som innebär att jag när jag ser en människa plötsligt kan få för mig att den människan är någon jag bara hört talas om, aldrig sett. oftast är det den människan. det är också skrämmande.

* ett annat exempel: i vintras spelade jag och pappa alias. jag förklarade reglerna åt honom och bad honom ta ett kort ur den orörda lådan. jag sa: betänk nu att ordet ljus står på nummer två. då kan du till exempel säga att det är motsaten till mörk eller att man tänder det på jul.
pappa tittar på mig med konstiga ögon och säger: jaanå he ståo ljus på tvåon.

men det känns ju fint att veta var det kommer ifrån.
puss och kram mamma. jag önskar vi kunde dela våra upplevelser.

yes!

Jag överlevde, och jag är nu en fri kvinna!
Fick ett presentkort till McDonalds som tack för praktiken. Då blev jag faktiskt lite glad. Kom ju ganska lämpligt, till en kommande fattig sommar. Ja, för jag fick beskedet idag - inget sommarjobb på Mirka i år för min del. Jag hoppas detta är den sista sommaren vi känner lågkonjukturvibbar i luften. Jag kan tänka mig att det är lite som astma.

Nåväl, jag får hjälpa min syster i hennes butik. Det är också bra. Sen ska jag också sälja fyrhjulingen alldeles nu i dessa dagar. Nog överlever jag och min ekonomi denna sommar också, om än med andnöd.

Minns ni igår när jag berättade att jag skulle göra klart min keynote-presentation? Såhär gick det med det: Jag kom till skolan, startade en dator, öppnade presentationen, tänkte 'äääh ja e jo tössto', stängde den och plötsligt satt jag och en hög kompisar i en taxi på väg till Lidl. I taxin pratade vi om Oravais teater, heliumballonger och dyskalkyli.

Filmkvällen var ju orsaken till själva taxiåket. Mattethomas skulle lägga på filmen och allt var högt uppe i taket. Då staplade han två stolar på varandra och klättrade upp, trots att vi alla sa nej, Mattethomas, nej. Nu kommer det roliga. Anna sa: "Vi far int sen till akuten med dej, minns de!" och så gjorde hon sådär ajabaja med fingret som Alfons pappa.

Jag målade upp följande bild i mitt enkla huvud: Mattethomas ramlar, kanske bryter ett ben. Ingen gör något. Då minns han; han fick ju faktiskt en tillsägelse om att han inte blir förd till akuten. Vi bara sitter där, bestämda att inte göra ett dyft, eftersom sagt är sagt.
Jag fick roligt åt fantasisituationen både innan filmen och när jag skulle sova inatt.

Ikväll ska jag på bio med Natu. Få se vad hon har att berätta.

19 minuter

det är 19 minuter kvar tills jag får starta bilen och köra hem.
så ska jag sitta på balkongen och läsa bob dylans memoader del ett
och äta rågbröd med ost på.
och bara njuta
av sol och text och mat och stunder av frihet.
det lär dröja innan jag sätter mig vid datorn.
usch så jag tröttnar. i ögonen och i nacken och på facebook och alla sidor.
samma statusuppdateringar samma satusuppdateringar samma statusuppdateringar.

sen ikväll ska jag gå till skolan i ett försök att göra klart min keynote-presentation
och efter det är det filmkväll på samma ställe.
jag skulle vilja ta med mig en påse majsbollar.
majsbollar är mitt favoritgodis.
men jag vet inte om jag vill
för nu har jag helt utan att tänka på det klarat mig utan godis typ flera veckor.
fast jag behöver ju inte köpa så många. bara fyra eller fem.

under tiden jag skrev denna text hände något med tiden.
den gick framåt och nu är det inte nitton minuter utan tolv minuter tills jag får köra hem!
tänk om år gick lika snabbt som minuter.
så lite man skulle få gjort. nästan inget.

varma fötter.

mina fötter är varma
typ varmast.
och jag går ingentstans.
det heter att det är en timme och tolv minuter
kvar.
solen skiner och om jag tittar ut sen jag
lite polishus bakom gardin.
jag är klar med mina uppgifter för hundra stunder sedan.
och inga nya har jag fått.
mina fötter är varma
typ varmast.

jag undrar vad som händer
om jag och mina varma fötter går.
vi tror att ingen märker
men vi vågar inte vara säkra.
inte nu.

matpauserna brukar jag göra långa.
när jag kör tillbaka släpper jag gamla gubbar över skyddsvägen.
lugnt och artigt.
låtarna på radio lyssnar jag slut
innan jag går in
och mina fötter blir varma
typ varmast.

jag har fått spader som ni ser.
klarar jag det här?
kanske.
imorgon vet vi.

fria orättvisa folkhögskolan.

Jag vet inte vad jag tycker om rättvisan i skolan jag går alla gånger.
För det första var min klass den enda klassen i hela skolan som inte fick medverka i körhelgen. Jag förstår inte varför. Ungefär som att vi har fel i hjärnan. Jag blir bara argare ju mer jag tänker på det så jag ordar inte mer om det. Håll med om att det är fel. Usch.

Nu är musiklinjen på turné i Helsingfors. Det är ju bra. Men de går också på Playme-musikalen, shoppar, bowlar och åker karusell på Borgbacken. Det är ju som en klassresa.
Varför får inte vi också åka iväg och göra nåt kul med vår klass? Eller alla vi som har mellanår tillsammans? Nä, Mixlinjen ska alltid särbehandlas.
Fan vad orättvist. Jag blir ledsen.

karuseller som river i magen.

det händer inte speciellt mycket spännande i mitt lilla liv just nu.
jag träffar inte människor. jag diskuterar inte. jag bara är.
jag skulle vilja åka en karusell som skulle riva i magen riktigt ordentligt.
den gröna vid power park, till exempel.
fast helst den jag åkte i på mage vid six flags magic mountain i los angeles.
ihan oikeasti, mä kuolen
skrek jag.
men det gjorde jag inte
för när den största uppförsbacken blev nerförsbacke
kunde jag inte sluta skratta.
och när vi klev ur maskineriet var jag
en lyckligare människa.

vem följer med mig och åker karusell?
inom rimliga gränser, ja. power park går bra.
tule tule tule.

ett säkert tecken på att man flyttat från sverige till årvas.

" Idaaa, veit do va dem ha jåort på Glåobin i Svärji?"

Edward frågade mig det igår. Han är fem år. Då undrade jag varför inte alla som ändå talar årvasdialekt eller pensaldialekt eller vörodialekt eller annan åo-dialekt säger Glåobin? Det vore ju logiskt.

De hade tydligen spänt upp ett hus, om någon undrar.

gps-barn i baksätet.

Jag har varit på bio och McDonalds med två av mina fem gullefjun. De två E:na.
De var snälla och fina. Det var ganska enkelt att köra när båda satt baki och berättade för mig genast hastigheten ändrade, eller en fartkamera intog deras synfält.
"Åtttiiiiii, hundraaaaaaa, kaaaaamera!" Man behövde liksom inte tänka desto mer. Nån dag kommer kanske bilder.

När vi kom hem hjälpte vi deras pappa att städa huset. Och Edward sa till mig att det vore kul att dö, för då får man åka till himlen och komma till Jesus som man får önska sig vad som helst av, och sen får man det.
Till sist frågade han mig: "Visst är det så?"
Mjaa, sa jag.
Jag kände att det var fem år för tidigt att försöka påstå annat.
Sen kommer Ellen och säger att han hjälper de sjuka.
Visst?
Vissa, säger jag och pappan.

Vad jag undrar nu är om man lär sig sånt där redan i dagis?
Det har jag inte ett minne av. I och för sig gick jag vid dagmamma men ändå.
Jajaja. Kanske det är bra. Vad skulle dom annat lära om? Darwin? Tänk om han också hade fel? Men eftersom båda kanske är lika fel eller rätt kunde dom ju lära lika mycket av båda. Jajaja.

Praktikdag numero uno imorgon.

att blåsa serpentiner är inte lätt.

Vi blåste serpentiner kvällen till ära igår. Det visade sig vara inte jätteenkelt.
Speciellt inte med en två meter hög hatt på huvudet.
En del av upptågen finns att beskåda här:

lady gaga, you got a phone call.

Mina gäster anlände strax efter sju, Carro med "party-påsan" i beredskap. Den innehöll allt från äppelsprit och partyglas till tobak och granatäpple. Vi såg på roliga youtube-klipp, pratade om viktiga saker och skrattade ihjäl oss.


Alla mina hedersgäster.


Balkong är bra att ha.


Jag var ungefär lika nöjd som jag ser ut. Stämningen var mysig och söt tyckte jag.

Jag ringde Kneet som var hos sin kompis i Brändö. Jag frågade helt kallt om vi fick komma dit. Värden svarade ja, av ren nyfikenhet. Dags att göra oss klara för avfärd.


Carro fixade Lady Gaga-brillor av tobak.

Sen var det dags för Brändö. Toni var den nyktra av oss och därmed lämpade han sig bäst som chaufför. Varje gång jag sätter mig i en bil jag inte tidigare suttit i uppstår problemet - var ska dallarn rymmas? Till slut fick den plats i baksätet, ovanpå alla mina vänner. Det var svårt och trångt att få in den. Plötsligt satt vi alla där och tänkte på samma sak; barnafödsel, och sa "krysta! push! push! I can see the head! Aaw, it's a girl!"
Jag vet inte om dallarn riktigt är en flicka. När den heter Rosa är den en tjej, men dallarn är nog en pojke. Den är väl både och. Kanske den åtminstone föddes som flicka. Hur som helst skrattade jag mig fördärvad åt proceduren.


Framme i Brändö.

Jonas kom dit med taxi.

Taxin som släppte av honom på fel ställe. Varken han eller jag känner till Brändö speciellt väl och jag suger på att förklara orientering. Jag stod där på trappan med honom i luren och fattade inte var han var. Jag sa "nu skriker ja, säg om du hör me". Så stod jag där som en kärring som har tappat bort sin katt "Jooooonaaaaaaaas, Joooooooonaaaaas!" och han följde ljudet tills han fann mig på trappan. Alla sätt som fungerar är bra.

En annan rolig grej var damerna i fönstret i huset mitt emot. De stod där och showade med hantlar och hela köret. Tiaror hade de på huvudet också. Vi stirrade och vinkade åt dem men de bara fortsatte. Jag undrar hur de tänkte.
När vi inte orkade mer tog vi taxi hem. Jag minns att vi åkte en våning för högt med hissen och att jag frågade några Trivial-frågor.

Idag har Serne och jag ätit första maj-glass på torget och med Carro och Jonathan har jag lunchat kinesiskt. 10 poäng åt det stället. Jag måste gå dit igen. Och igen. Och igen.

vappua.

Det regnar, sorgligt nog. Så någon parkfest lär det inte bli. Men picknick inomhus!
Jag väntar på Carro, Jonathan och Lindfors. Sen kommer Serne, Toni och Jonas. Jag har ingen aning om vart vi tar vägen och om det här blir bra eller inte bra.
Jag handlade inomhuspicknicksingredienser vid Cittari och det var så fullt att jag glömde bort vad jag skulle ha och folk var galna. Ändå släpade jag hem en hel säck.

Förresten så förstår jag inte riktigt vitsen med studentmössor och vappen? Va? Ska man liksom vara stolt på nåt sätt? Visa upp sig? Siii nu tå, ja e student! Jag förstår inte annat.
Nä. Det är nog inte mig grej. Dom är ju inte ens fina. Helt vita och blir bara smutsiga. Dessutom finns ju risken att man ger bort den efter en cider eller fem.
Så jag kör kalashatten istället. Det är både finare och säkrare.
Glada vappen yeah hurra!

när blombegäret blommar - kom till amalia.

Direkt efter dagens finskaprov (årets skämt verkligen, fattar inte ens varför jag är med där, men utan att ha öppnat pappren gick det fint) for jag iväg till Oravais där min syster idag öppnade sin nya blombutik Amalia. Så dit ska ni åka om ni behöver en romantisk ros eller liknande blomster.
Jag körde ett blombud till Rökiö. Och jag hittade!
Rök-i-ö. Kom jag på nu. Att jag inte tänkt på det. Smoke island, typ.

Efter några timmar i butiken åt vi kycklingsoppa hos syster. Ellen mötte mig med "hej skida bida bida bida bida bida" i all oändlighet. "Hej ellen propellen karamellen karusellen rondellen speciellen individuellen cellen" fortsätter jag i all oändlighet.
Stopp där, jag får ingen matro, konstaterar hon diplomatiskt mitt i middagen, fyra år gammal.

En stund åkte jag hem till pappa och krånglade med skattepapper, sedan återvände jag hem.
De gråa molnen över morgondagen på foreca.fi skulle mer än gärna få dra iväg någonstans.

en fjäder i hatten.

En hel del måste ha gått framåt när den lärare som tidigare inte gillat mig alls idag påstår att jag borde bli producent, för "du har nog idéer du".
Producent låter inte speciellt bekvämt. Det låter stort.
Förra veckan undrade folk om jag har tänkt mig en karriär inom konst när de såg den här:


Den till vänster är en kvinna. Hon hatar livet. Hon är gravid, av hennes mage att döma. Hon har ett ben och ett öga. Armarna växer ihop. Den till höger är hennes man. Han ser framemot att få barn. Han har två av allt man ska ha två av.

Konst är ett brett begrepp så kanske. Det låter fluffigare och tryggare än producent.

Jag har gjort en vappenhatt idag också, på hobby. Det var väldigt roligt. Läraren sa att hon aldrig förr sett någon i min ålder med sådan entusiasm gällande den uppgiften. Men det kunde ju inte komma mer perfekt med två dagar kvar till årets första parkfest med picknick, tutor, ballonger och lite drickbart. Dock fick jag lite bråttom och jag hann inte göra den så noggrant som jag hade velat, men den hänger med i alla fall, min hatt.



Mest gillar jag ändå hattens topp med en fjäder.

En fjäder i hatten, ni vet.

frysa sönder i april.

Vad är grejen med stelfrusna fingrar och genomblöta fötter bara några ynka dagar ifrån månaden vi kallar maj, tänkte jag idag klockan 14.40. Är det vulkanen som kyler luften?

Klockan 19.03 bländas jag av en vacker vårsol när jag skriver det här.
Jag ska promenera och analysera drömmar.
Igen drömde jag en nästan likadan, fjärde natten i rad.

Och idag spelade jag in gitarr till skivan vi gör på bandspel i studion. Det var konstigt men kul.

Ps. alla praktikplaner har gått i kras, så nu kan jag välja mellan en dataaffär och min systers blombutik. Det är mina branscher så det slår över. Ds.

Ps2. Meningen du precis läste var av ironisk variant. Ds2.

förlåt min försovning.

usch vad jag är trött på allt.
det är en underlig trötthet.
en sådan som inte brukar infinna sig.
jag har ingenting att klaga på.
jag är nöjd med tillvaron och med livet och våren och allting.
faktiskt.
men ändå är det nånting
som är fel och som stör och irriterar
och som jag vill slå ihjäl.
men det är svårt att slå
när man inte vet vad eller hur man ska slå.
helvete.
jag vill bara sova.
är jag lat om jag känner så?
kanske.
när jag sover drömmer jag samma dröm
om och om och om.
för tredje gången i rad i natt.
du är den du brukar
men du är trygg
som jag.
tills du försvinner på sätt du brukar och jag vaknar.
med söndagsinsekterna i magen.
att sova är kanske inte heller det bästa.

smeknamn.

Min pappa är bra på många saker.
Speciellt på människor, smeknamn och dylikt.
"Ere Kara-tv-mammon?" frågade jag honom idag.
"Ja"" svarade han genast.
Kara-tv har ingen mamma som så. Aldrig tidigare har vi nämnt det. Ändå förstod han hur jag menade på två sekunder.

Likadant i somras när vi körde runt i sommarkvällen. I en annan bil såg jag något som tycktes bekant.
"E it hedee Mannen?" frågade jag från baksätet.
Jo, sa han. Lagom nöjd.

Hur många män finns det inte i denna värld?
Det hade kunnat vara vilken man som helst.
Mannen är heller inte en människa som ofta kommer på tal.
Men Mannen är tydligen Mannen för oss båda.
Trots en åldersskillnad på typ 37 år.
Det känns tryggt, fint och bra.

ett inlägg från årvas.

Idag efter dramalabbet frågade en deltagare av Fanny om hon redan kör bil.
Ja, sa hon, det har jag gjort i två år nu.
Jag frågade hur detta är möjligt, vi är väl lika gamla?
Samtidigt slår det mig. Det är alldeles fullkomligt möjligt.
Jag håller på att bli gammal.

I övrigt gick det bra. Alla tycker att min pjäs är jätterolig. Det är jätteroligt att höra.
Och när skådespelare läser upp den med en helt annan inlevelse är det också kul.
Och det finns många andra fina pjäser.
Nästa gång spelar vi upp dom wohoo wohoo.

Nu passar jag barn
lydiga sådana som med rena tänder tittar på film
iklädda pyjamas.
Vi var till ABC och köpte glass. Jag parkerade på invalidparkeringen. En lite äldre dam och hennes man stod och stirrade. Jag trodde ju jag körde på något eller så. De slutade aldrig stirra. När Edward öppnade dörren i baksätet sticker hon in huvudet och frågar "e du handikappa?"
"Ja. Väldigt. Faktiskt." Sa jag. Långsamt och med en bitterhet i rösten. Det var roligt. Hon gick.

att inte frysa i bastun.

Ikväll gör jag ingenting och jag gillar det.
Jag ser på roliga saker på Youtube och känner fredag.
Man kan känna det. Det är en känsla.
I skrivande stund smakar jag också på mina faktiskt goda mockarutor jag gjorde i köket idag.
Tänk att jag lyckats med något så husligt.
När jag var klar sa Bibbi att jag inte är kvinnan som fryser i bastun.
Jag antar att det var en komplimang.

Nu tänkte jag kolla Lilla onsdag med telefonen ringde.
Och jag ska tydligen spela Alias med en herre och två töser
i ett annat kvarter.
Men inte länge
för jag ska vakna tidigt imorgon
och min pjäs ska läsas upp av folk som kan.
Jag känner inte riktigt att jag har förbättrat enligt önskemål
men lagt till enligt önskemål
och det känns som den inte är lika bra längre.
Men det trodde jag ej heller senaste gång.
Och jag trodde fel.
Sedan ska jag passa barn resterande tid av denna helg.
Så jag behöver sömn.

kom kreativitet kom.

jag vaknar upp och tänker den som jävlas med mig idag ska akta sig.
så går jag till spegeln och det jag ser vill jag inte se.
men jag ser.
så går jag till skolan och jag fantiserar om någon sorts sommar med solsken och fåglar och skjutsar och mjölkskrindor.
och jag kommer för sent.
jag hatar de dåliga skämten.
hur tänker folk? tänker jag.
bibbi säger att imorgon lagar vi det där jag inte gillar
vattenmelon frågar jag
maräng säger hon
jag gillar maräng.
hon vet att jag gillar maräng.

jag vill inte spela gitarr
inte skriva
inte gå ut
inte diskutera
inte tänka

vad gör jag då? väntar tills jag vill?
det känns avlägset och det känns aldrig.
mjölkskrindan försvinner inte ur mitt huvud.

mitt internet är sämst i staden.

Jag skulle ju skriva om
att Madde min vän var bra men att jag säkert hade gillat den ännu mer om jag varit 3-4 år yngre
och att jag har gjort ett konstverk jag gillar
och att jag skulle vilja ha hemmagjord mjöd.

Men internet bara bråkar bråkar bråkar och det tar 96 sekunder att göra nånting alls och jag blir arg argare argast.
Men jag har ändrat mina intressen på facebook. Om ni undrar vad jag egentligen tycker om att göra, take a look at facebook.
Vilket slutrim.

att sitta på solen och dricka.

Denna vecka ut har jag en annan fysioterapeut än vanligt. Min vanliga är på semester och nu har jag en ung tjej. Hon är trevlig och bra. Hon är finskspråkig, men kan ganska bra svenska. Allt blir inte helt rätt dock. Jag säger inte alls att det behöver bli det. Jag tycker om att hon kan och vill försöka.
Hon sa att det snart är sommar.
Ja, sa jag.
"Då får du sitta på soooolen! Och dricka."
Det där tyckte jag var så fint sagt att en idé om att rita mig själv sittandes på solen föddes.
Såhär blev det:

man lever kanske inte bara en gång.

När jag gick hem från skolan idag såg jag plötsligt en människa som gör mig glad. Raskis, Rasta-Robert. Han kom gående med gitarren hängande över axeln för han hade varit på stan och spelat för att få lite pengar. Sånt är så fint tycker jag. Efter att stilla ha stått och diskuterat en stund följdes vi åt från Kaserntorget ner till vår gata, där våra vägar skiljdes åt olika håll.

På vägen berättade han om en fest som kanske lutade lite mot det vildare. Jag sa att man lever ju bara en gång, ni vet sådär som man säger.
Då säger han något som fick mig att haja till.
"Hur vet du det?"
Det tog en stund innan jag lyckades fortsätta, "Nej. Det vet jag ju inte."

Det där var det bästa svar jag nånsin fått på det där, när jag tänker efter, ganska dåliga uttrycket. Varför har jag aldrig tidigare fått det svaret?
Vi vet ju inte. Kanske det finns ännu fem liv efter detta. Kanske vi redan har levt åtta liv. Kanske allt är ett liv. Kanske det ändå är bara ett liv och det är det här. Ingen vet. Och man ska inte veta. Dör jag ska jag försöka blogga vidare och informera. Både er och Raskis.

Fast sen fick jag nog medhåll gällande att leva fullt ut, bara ifall att.

böcker!

Jag har stegring och sådana saker.
Men jag har varit till biblioteket och lånat
en bok om sömn, en bok om drömmar, en bok om Dylan, en bok om Kent, en bok som spekulerar i det andliga, en bok om humorlogi och en bok om filosofers svar på stora frågor.
Så hejdå alla fina.

det här med att läsa bloggar.

Det verkar poppis att lista bloggar.
Så jag vill också.
Alla bloggar jag läser är bra bloggar, alla ni på följande lista är bra. Lästips, med andra ord.
Dessa bloggar kikar jag regelbundet på:

Elli, därför att hon skriver djupt, fint och bra.
Hon bor också i Stockholm och tar fina bilder.

Carro, därför att hon är min bästa vän och för att hon har humor utan dess like och för att vi träffas ganska sällan numera.

Jossan, därför att hon tänker häftigt och därför skriver hon också häftigt. Och för att hennes bilder är speciella och fina.

Johanna, därför att hon skriver om the wonderful life of a FKF:are och för att hon gör det bra. Ibland skriver hon också om att spela teater i Kimo. Det är också bra.

Fanny, därför att hon är söt och skriver snälla kommentarer åt min blogg och mig ibland.

Hanna, därför att hon verkar ha humor och för att hennes bilder är så bra.

Madde, för att hon är en av mina bästa vänner och också henne ser jag för sällan.

Marvel girl, därför att hon skriver så skickligt och fint och intressant om ett liv i samma stad som mig.

Ida, därför att hon studerar litteraturvetenskap, skriver bra och hjälper mig med mina frågor om studier i Sverige.

Linn, därför att hon är rolig och har världens sötaste son.

Peppe, därför att det i början var en blogg som "alla andra" läste. Det tog inte länge innan jag var fast. Hon har humor och är mor till en kille med en gullig näsa.

Janne, därför att han är Plaskjanne och hörs i radion.

Svensken, därför att det är fint att han skriver på sin finska, och fint att han lär sig.

Hipsu, därför att hon är cool och rolig och en bra skribent.

Nicolinas morsa, därför att hon är en duktig mamma till en söt dotter.

Tänk vad tråkigt det vore utan er.

ytterligare en vacker bild.

Kanske den vackraste av alla.
Hon och jag är precis likadana.
Jag skulle kanske inte rekommendera att bli som jag men
det är ändå kul.

vad ska hända?

Jag kan inte precis påstå att jag skrev medan barnen såg på film.
Men Edward, 5 år, skrev själv på födelsedagskortet han skulle ge till tjejen vars kalas han skulle på. Det gladde mig.



Gissa hur vuxen jag kände mig när jag slängde in båda barnen baki, körde iväg till kalaset och hittade helt problemfritt, jag som aldrig hittar nånstans. Sen stod jag vackert kvar på gården tills han hade kommit in. Då körde jag och Ellen vidare till affären där vi köpte glass för hon var så sur när hon inte skulle få tårta. Vi köpte Långa Farbrorn-saftisar.


Oj arma va äckli glass!

Nånäää, vi skoja bara!

Jag fick tjugo stycken vackra, rosa, tulpaner av syster som tack.
Efteråt for jag hem till pappa, och en timme senare kom Serne och hon satt på med mig tillbaka till stan, för vi skulle till Ollis.
När vi vek in via ABC på vägen och parkerade på invalid-parkeringen satt 13-åringar och stirrade ögonen ur sig genom fönstret. Vi tänkte göra cp-ryck med armarna. Det hade varit bra. Varför gjorde vi inte det?

Framme i stan kom Carro, Simon och Manuela. Vi spelade Trivial. Jag fick två knappar. Sen slutade vi och alla utom de två sistnämnda begav sig till Ollis. Den första fråga jag fick var "Höödu visst va du mee i Pelle Svanslös?" Javisst, Murre från Skogstible är på krogen, givetvis.
Så mycket annat spännande hände inte, inga roliga bekantskaper stiftades. Men det var ändå inte olidligt för det fanns många intressanta människor att se på.
Det satt också en störande typ vid vårt bord. Så vi tjallade åt vakterna som slängde ut honom genast. När han steg upp tappade han byxorna. För andra gången.

Nu sitter jag här och har fem och en halv timme kvar på mig att hitta på ett slut till den där pjäsen. Det här är, i korthet, vad som har hänt:
En snart 30-årig kille har kris för att han inte har någon kärring. Han blir intresserad av en kärring som handlar i butiken där han jobbar. Fast hon är lite knäpp och bär alltid med sig en fågel i bur. Killens, som heter Frans, största fobi är fåglar. Tänk så typsikt. En dag frågar hon om han vill komma på kaffe. Han drar undanflykter så långt det går, men hon ger sig inte. Han rådfrågar sin bästis Jakob som föreslår att förgifta fågeln. Han tar med sig flugsvamp som han till sin förvåning törs lägga i fågelmaten när han kommer fram till tjejens, Sofias. När han är där är hon helt förändrad, daltar bara på med fågeln och pratar om den som om den vore bättre än en fredagskväll med vin och sällskapsspel. Plötsligt äter både Sofia och fågeln samma mat, maten med svampen. Hoppsan.
Sofia säckar senare ihop och hamnar på sjukhus medan fågeln tydligen klarar sig mer eller mindre oskadd, för när Frans hälsar på Sofia på sjukhuset frågar hon om han möjligtvis kan åka dit och mata fågeln. Han lovar att göra det men vågar ju inte, även om han numera nästan är räddare för Sofia än för fågeln.
Han ber Jakob göra det och han går dit. När han kommer tillbaka har han fågeln med sig. för den var så fin och söt och han vill ha den.

Och jag har inte en blekaste om vad som ska hända nu. Förslag/idéer mottages med tacksamhet.

clap your hands say yeah.

Min pjäs är nu 1061 ord och tre sidor. Jag har skrivit sedan klockan fyra och huvudet kollapsar ganska precis nu. Slutet är vad som fattas och det tänkte jag klura ut imorgon medan mina systerbarn ser på film. Jag ska nämligen vara barnvakt.

Det bästa är ändå att jag måste inte skicka in betygen till Sverige igen, i sällskap av den där lappen, utan de har hittat fram och allt är som det skall.

Det är också fredag, solsken, dammsugen lägenhet och andra sköna saker.
Ha en fin kväll!

Ps. Vem vet var nån teatergrej finns på Kaserntorget och vem följer med mig dit på föreställningen av Madde min vän på tisdag klockan 20.00? Komsi komsi.

kom på kaffe.

Idag skulle min bil på 3000-kilometerservice.
Som om jag inte kände mig tillräckligt vuxen och anständig redan när jag en timme efter inlämning gick fram till disken och hämtade ut nyckeln, låg ett kaffepaket i framsätet när jag satte mig i bilen.
Jag dricker inte kaffe. Jag får knappt ner en klunk. Så nu är ni, kära läsare, alla välkomna in på kaffe när helst ni önskar!

Fast vänta... Man behöver väl en kaffepanna eller -bryggare? Ja? Jag äger inget sånt.
Kanske borde jag istället glädja min far?

Hur som helst är Ni, kära läsare, fortfarande välkomna på te, coca-cola, juice, vatten, cider, öl, brännvin, äppelsprit eller mjölk, när helst ni önskar! Tillgång till festliga sugrör samt isbitar torde finnas!

ingen sa något om försättsblad.

När jag idag fick bekräftelse på min anmälan till skolorna i Sverige scrollade jag ner till sidans slut och där står något om att jag ska komma ihåg att skicka in mina meriter till en helt annan adress än den jag tidigare blivit ombedd att använda.
Jag ringer Weetos, som vet det mesta, och undrar vad det här betyder. Det betydde inget speciellt, det fanns tydligen två olika ställen och båda var okej. Däremot berättade hon om ett försättsblad som tydligen skulle bifogas med betygen för oss med utländska personnummer. Aldrig tidigare har jag hört om sådant. Weetos hade inte heller vetat förrän hon hade pratat med nån som hade lusläst studera.nu.
Grejen är den att jag skickade in mina betyg redan för fyra veckor sen. Utan försättsblad, givetvis. Så imorgon får jag lov att kopiera upp mina betyg igen, bifoga bladet och en lapp där jag undrar att voi perkele e dehär nu okej. Skylta bättre nästa gång. Hejdå h. Lilla Ida.

Den här dagen har alltså gått åt till diverse försök till samtal till studera.nu men det sög. Sedan till olika studiehandledare och folk som vet.
Sen var det inte så mycket kvar.
Så jag fick liksom inte gjort allt jag hade tänkt göra.
Men IMORGON.

23:42

Klockan 23.42 slår det mig att imorgon skickas anmälningarna till skolorna in.
Panikartat sätter jag till ytterligare en litteraturvetenskapsgrej i Gävle.
Och så tänker jag förstås att borde jag ha sökt till nåt annat också?
Nåt häftigt.
Fast nä.

Ääääh. Vad ska det bli av mig?

och pulsen slår 40505 slag i minuten när vi svänger ut från gården.

Idag hade vi stenslipning med en mysig gubbe. Som Petsson fast utan hatt.
Och två gånger sprutade det vatten ur kaggarna på väggen sådär som på film och jag bara satt där. Jag gjorde ett halsband av Australiens nationalsten. Den heter något på T.

Efter skolan kom Natu hit och hon hade med sig någon från Nepal. Vi for till Waynes Coffee och han ville bjuda mig. Fast jag sa nej så slutade han aldrig. Okej tack då. Jag trodde aldrig någon från Nepal skulle bjuda mig på café.

Ikväll har jag promenerat i våren och tänkt
fin hund ful hund stor hund söt hund lång människa var har jag sett henne förr
och
jag vill inte bort från Vasa.
I sommar ska jag bo i parker.
Prata med fina människor och andra. Kanske med djur.
Och jag ska andas en annan luft.

Jag har slutat äta tomat.
Jag får sallad utan tomat i skolan.
Och jag har nästan slutat klia helt.
JEEEEE.

Imorgon måste jag skriva.
Som en galen människa.
Som sådan jag är.

igår var en fin dag.

Igår hade vi två Pelle Svanslös-föreställningar på rad. I pausen mellan de två fick någon av oss, jag vet inte vem, den idén att alla skulle ligga på golvet, utom fyra stycken som runt omkring de golvliggande stod och kastade boll åt varandra.
För de på golvet gällde det att försöka röra vid bollen som flög ovanför. Lyckades man med det fick man en glass av den som kastade.

Efter skolan traskade alla deltagare (utom Joel för det var för kallt sa han, oh come on det var VARMASTE DAGEN HITTILS hfhdfjgjgj) till Citymarket och alla skickliga bollvidrörare blev bjudna på glass. Simon bjöd mig. Tacktacktack.
Vi avnjöt dem på ett soligt torg där vi blåste såpbubblor, såg på människor och spelade in såna där sagor.
Det är så fint, så fint, med vår.
Det är nog det finaste.
Alla är pigga och glada och ute.
Och solen. HEJ.

Idag är också ganska fint.
Jag funderar på om jag borde söka in till skrivarlinjen vid folkhögskolan i Fridhem.
Bara ifall att jag inte kommer in nånstans.
Det verkar mysigt och kreativt.
Men jag blev också helt plötsligt påmind om att det är fem dagar kvar till deadline i dramalabbet. Jag hade glömt att jag höll på med sådant projekt. Blev så avslappnad efter förra träffen. Vad ska jag göra av fågeln? Jag tror den ska bli en kompis. Fågelkompis.

hej jag vill ha en mini-laptop.

Något jag länge tyckt vara en pryl mot onödigare hållet är mini-laptopen.
Vad är upp med det, har jag undrat. Det finns ju vanliga laptopar.
Dessutom har jag tyckt, och tycker fortfarande, skärmarna vara irriterande små.

Plötsligt vill jag nu ha en.
Ja. En som jag skulle använda enbart till att skriva på.
En liten liten vän som jag behändigt kunde plocka fram när som helst.
I ett hörn där jag tänker att där vill jag skriva. Eller i bussar, som för övrigt är produktiva platser för mig. Redan i sängen på kvällarna vill jag ha en. Jag vill berätta så mycket men mina händer och armar orkar inte berätta lika mycket.

Den vanliga laptopen jag har nu har blivit så gammal och sliten att den knappt orkar alls utan strömkabel. Trött och halvt förstörd är den också, så ifall jag börjar studera i höst har jag ändå tänkt köpa mig en ny för mina studentpengar. Inte en mini alltså, utan en vanlig.
Det här borde på något sätt gå att slå ihop i ett köp, jag vet.
Men att ha en som man bara skriver på vore nog rätt bra. Tycker bortskämda materialisten jag. Fast jag vet inte. Nä. Jag har inte råd.
Vill du köpa en åt mig?
Bra.

help.

1. Vad ska jag skriva krönika om imorgon? Va? Säg nu bara något. Jag skulle fundera ut det tills imorgon, kom jag på klockan 11 idag.

2. Var ska jag göra min praktik nummer två? Va?
Först tänkte jag teatern men kul när bara Narina är kvar och jag kommer där hej hej.
Sen tänkte jag Vasabladet men det känns som att jag redan har varit där. Och det är ju inte bara en känsla utan en sanning också. Jag tänkte också på nån butik, för att eventuellt få sommarjobb. Men praktiken är i maj och då är nog alla sommarjobbare klara. Fint då att jag står där i nåt lager och packar saker och det ger mig varken jobb eller något jag sedan kommer att minnas. Oj vad jag är positiv. Men jag vet faktiskt inte.

Imorgon har vi morgonsamling. Jävla. Panikångest. Försvinn.
Men denna gång kan jag åtminstone inte klaga på låtarna vi framför.
1. The Beatles - Can't buy me love
2. Bruce Springsteen - Hungry heart
3. Plain white t's - Hey there Delilah

Inför förra morgonsamlingen sov jag cirka två timmar. Undrar hur många det blir inatt.
Och ingen fattar. Alla tror att jag betvivlar mina förmågor att behärska en gitarr. Det är inte så. Jag klarar bara inte av publiker bestående av kända människor.
"Men int e ju du na blyg?"
Nä. Men det är svårtsvårtsvårt att förklara. Hur det är.

sagan om snickaren.

Härmed publiceras en av några sagor vi spontant och i tur och ordning hittade på igår på kalaset.
Ta nu en titt, två roliga minuter med många roliga människor och fantasier. Varsågoda, sagan om snickaren:

dallarn made it again.

Dallarn har nog byggt upp en viss kärlek till Vasabladet efter incidenten i höstas.
Nu är han med på bild igen, i samband med högskoleprovsnyheten denna gång. Tänk så han får vara med.
Två centimeter längre till höger sitter jag och fattar inget. Bakom mig sitter Jon och fattar.

det är över nu.

Jag har skrivit högskoleprovet.
Det gick väl inte så bra.
Eller ja. Orden och läsförståelserna gick okej (de engelska, de svenska var från röven och man varken hann eller förstod ett dyft), så jag är nöjd. Det är ju på de områdena mina chanser lurar så jag känner att jag tog dem så bra jag kunde.Dessutom fick jag skrämmande många poäng på karta och diagram-delen, där jag drog lottoraden i princip på varje alternativ. Och nu har jag hur som helst gjort det så nu visar det att jag i alla fall lever, älskar och kämpar. Eller vad jag nu gör.

Ikväll har jag varit på Idas kalas. Vi har skrattat och filmat in roliga berättelser vi hittat på. Någon dag kanske jag delar med mig. Och Ida har berättat om sin gudmor som liknar Cruella De Ville i 101 dalmatinerna.
Joel: men noo e on väl snällari än Cruella?
Ida: klart on e, hon skaffar jo it na hundvalpar.

Jaja. Gonatt, mvh högskoleprovarn.

Ps. Vi slog nytt rekord, 211 stycken var vi som skrev.

om religioner och knasiga resonemang.

Jon, Weetos och jag dricker vitt vin och förbereder oss inte inför högskoleprovet om några timmar.
Vi diskuterar religion och konstiga saker och snart övergår allt i biologi och saker jag inte kan eller förstår.
Mer och mer säker blir jag på att imorgon går allt åt helvete.
Jon är sömnig och lite full. Jag är sömnig men inte full.

Jon: hur gjorde ungdomar förr när de inte hade facebook? ringde dom varann?
Weetos: mm...
Jon: voi herre gud...

Som om telefonerna vore döda idag.

rött eller vitt?

pizza
paj
sallad
kokosbollar
chokladtoppar
banana split
chockladmousse

och man känner att man ätit sig fördärvad.
efter att ha hämtat mer kom jag till bordet
"alltså man dör ju jäär..."
fem sekunder senare kommer ludvig som också hämtat mer till bordet
"alltså dehär e ju hemskt, he e rikti hemskt"
tonfallen var likadana och han hade inte hört min replik innan.

men jag tänker att det bara är ett år av mitt liv
med underbar mat och underbara människor
så låt oss nu njuta.

sen klassade johanna och jag ut ida och matte-thomas i alias.
woho woho.

imorgon har vi vanlig skola och inget kök.
men hobby och foto.
efter fysio kommer weetos och senare kommer också jon
för på lördag är det som skrivet högskoleprov och alla tre ämnar vi delta.
just nu pågår diskussioner om eventuell delning av vinflaska.
för att lugna ner oss och finna harmonin i
att skriva högskoleprov.
rött eller vitt?

den förlorade festen.

Efter skolan gick jag på presentjakt med tre fina människor.
Vi åt glass på torget och såg på folk. Plötsligt sa Jossan "sii på hande" och efter att jag lagt märke till den gulliga gångstilen såg jag - det var mannen från det gröna landet. Vi sa hej och han sa halloo sådär väldigt lugnt och fint som alla borde kunna. Han tyckte säkert vi var konstiga. Konstiga finnar.

Jag är lite sur också. På lördag klockan 08:30 är högskoleprovet. Imorgon kväll händer något jag nästan skulle vilja kalla årets fest. Raskis, Rastarobert eller bara Robert, vad ni vill, har fest för att han slipper ur det militära. Jag är bjuden men ska skriva prov som nån jävla plugghäst jag inte är. Jag blir sällan bjuden på fester och jag skriver sällan prov. Förstås händer båda nästan samtidigt när det en gång sker.
VOI RÖV.

Nu går jag till skolan på matfestival och äter lite och hoppas att surhetsgraden sjunker.

att lyssna på up around the bend och skriva detta.

ibland gör man saker för första och sista gången.
det gjorde jag idag.
och ibland spelar man katteater.
och går hem med kattmålning i ansiktet.
så kommer en liten flicka bakpå en cykel och vinkar glatt.
och man blir glad för att ha gjort någon annan glad.

filip frågade om det är roligt att spela pjäsen.
jag sa ja.
han undrade om jag ljög.
jag ljög inte.
han sa att vi får ha en rolig pjäs, han hade om mobbning.
jag frågade om inte det var bra.
det var nog bra.
och ni fick ha ann-luise sa jag.
har ni också henne frågade han och jag hörde viss oj arma va bra-betoning i rösten.
nä, vi har ju inte det.
och han sa jag bor granne med hennes pappa.
vad gulligt att han vet sånt tänkte jag och så gick det upp för mig
att det är min morbror.
och vi sa tänk.
och så tänkte vi på varför vi aldrig sett varandra innan skolan.
orsaken hette nyykaabi.

redan hava jag bildkonstångest.
ångest. bildkonst. bildkonst. ångest. bildkångest. ångkonst.
och ett missat samtal från broder nummer två. tänk så sött.

jaaah.

Fyra timmar lyckades jag göra det som vi idag, av okänd anledning, kallar att sova.
Jag vet inte vad som var problemet. Kanske allt. Även om det kändes som inget.
När jag är trött driver min hjärna mig till en annan dimension. Det är häftigt. Lite som att vara hög. Jag tror att jag förstår allt och dansar på moln med rosetter men egentligen vet jag inget för jag är så trött.
Ändå gick jag till Brändö och direkt därifrån på jakt efter en fjällräven som jag hittade så nu har jag en mörkblå och den är det vackraste jag har sett idag.

En rolig sak hände idag. En.
Ida: Do ya want a piece of me?
Joel: ... Jaaah...

Direkt drev tankarna iväg till afrikanen i Idol.
Jag vet inte varför.
Imorgon är det kattdags igen. Det hade jag nästan glömt.

en önskan.

hatar känslan av att
inte kunna prestera
och inte kunna annat än
stirra i taket och
inte ens sova.
att ha så mycket
att berätta
skriva säga tänka
och tycka
men allting är låst.
och det har gått en hel dag
utan reklam på spotify
och mopeden utanför huset mittemot
är ännu inte stulen.
jag har väntat i två veckor
och har inte ens sett ett uselt försök.
men jag är ändå glad för jag vet
att det kommer dagar
som är bra dagar
för solsken och för prestationer
på det kreativa planet
och för mopedstölder.

hur som helst så vet jag
med mig vad jag skulle vilja ha.
en sån här skulle jag vilja ha:

i mitt liv har jag inte haft många ryggsäckar.
i skolan hade de flesta nya väskor varje nya läsår.
jag hade samma i ettan och tvåan. en blå och rosa med en dalmatinerhund.
i trean fick jag ny. en grå eastpack. den hade jag tills halva årskurs sju var avklarad.
då fick jag en ny blå jansport i helsingfors som jag flitigt använde under hela min resterande studietid tills i våras när den sorgligt nog gav upp.
därför tycker jag att det inte är något att skämmas över om jag unnar mig en fjällräven inom en snar framtid. i höst håller jag ju dessutom kanske till på universitet eller högskola om det går som jag vill. vad är bra att ha då? hjärnceller? det har jag inte. nåt annat? just det, en ryggsäck.

statistik?

Finns det statistik på under vilka skeden i livet man söndrar flest skålar, muggar, glas och dylika attiraljer? Leder studietiden i så fall?
Det är vad jag tror.
Saakeli.

det titellösa inlägget.

Jag är tillbaka
och vi har inte bråkat
utan det har varit ganska skönt.
Det enda jag har fått spunk på är en hund som inte kan bete sig och som hela tiden är i vårt hus. Men jag vet inte vad som är värre; att han hela tiden skäller eller att hans ägare desperat försöker skrika åt honom att vara tyst, åtta år för sent.
Av denna orsak fick jag en aning för lite sömn. Men både jag och far vilade middag på soffan. När vi vaknade tvättade han min bil (puss och tack) och sedan for vi till abc och åt och handlade och så fick jag en tandborste (puss och tack) och precis när jag skriver detta kommer jag på att vi glömde ju kolla luften i mina sommardäck! Det var ju det vi skulle göra. Hur typiskt oss är inte det. Klockan är 00:27 så "vad ska jag göra nu"-samtalet sker imorgon. Eller lite senare idag, korrektare talat.

Hemma hittade jag en jacka. En jacka som var den jag använde när allt gick ganska enkelt och solen sken och jag var glad och lycklig och kände att jag behövdes. Jag var 16 och ingenting spelade nån större roll, men det var bra. Allt sken. Den passade ännu. Så jag tog den och körde iväg. Att köra bil själv i den jackan kändes fel. I den ska jag fnittra nykärt och kasta gräs och åka buss. Betala sju och fyrtio och springa för att inte missa den. Missa den för att man kramas för länge.
Inte köra och inte bestämma själv hur länge allt tar och när allt händer. Inte vara myndig och bära ansvar och vara på väg någonstans. Nej. Men om jag använder den igen i vår kanske jag blir lika flygande glad igen?

Inatt klockan 02 öppnade jag den. Boken. Erlend Loes Gör vad du vill.
Idag har jag bara ungefär 20 sidor kvar.
Det är inte klokt hur mycket jag älskar hans sätt att skriva.
Han är bäst. Jag vill skriva brev åt honom.
En sak är åtminstone säker; ger jag nånsin ut en bok är han en av dom jag tackar i slutet.
För inspirationen tackar jag. Tack tack tack.

påskresan.

Nu far mina böcker, min gitarr, mina solglasögon och jag iväg några kilometer norrut för att ge påskägg åt syskonbarn.
Jag har tänkt att det ska bli mysigt men jag ska räkna hur lång tid det tar innan vi grälar och jag kör hit igen.
Annars är planen att återvända imorgon.

i'm sorry i left the lemon in the glass.

Är nyss hemkommen från en kväll hos samma turkar som igår. Alltså, jag vet aldrig var jag hamnar längre. Det började med att Natu och hennes kompis inte kom någonstans för att bilnyckeln hade gått av i låset. Jag hämtade dem och plötsligt var vi hos Kneet i Sunnanvik. Där ville man festa som turkar och snart var vi där. Idag var det ganska underhållande. Vi "smakade på andra kulturer" och åt saltgurksblanding ur en plastburk. Kneet drack turkarnas brännvin och var sorry that he left the lemon in the glass och försökte diskutera tv-serier med dem. Jag hade roligt åt allt. Nykter. Jag kanske borde agera chaufför oftare. David och den där jag skrev om igår tyckte jag var en bra chaufför och förvånades över att körkortet har varit min ägodel i bara tre månader. Jag har ännu inte kommit fram till om det var ironi eller icke.
På hemvägen sa Kneet att om han vore dallarn vore han nog lycklig nu. I bakluckan. Det var så bra där.
Den där sa att imorgon ringer han mig så får jag pengar om jag kör honom till disco. Tänk om telefonen slocknar just när han ringer? Aj aj.

Förresten har jag något slags minne av att förut när jag var liten och umgicks med mina albanska kompisar som var mina grannar hängde mamma alltid ut min jacka för att vädras efteråt. Åtminstone åkte jackan ut på balkongen både efter igårkväll och ikväll, och jag fick väldiga flashbacks.

Jag tror det här är livet.
Jag tror det är helt okej.
Nu ska jag läsa och inspireras.
Läsa en författare som totalt sågat en av mina favoritböcker.
Hej.

vadå, spela kung foo?

Idag fick jag Snusmumriken i mitt muminpåskägg! Tänk så fint. Jag har hängt den på väskan bredvid Snorkfröken. Sen lekte jag viktig och mejlade iväg välformulerade utläggningar om varför jag behöver min Edgar. Sedan hade jag påsklov.

Jag, Natu och hennes lillasyster såg Farsan på bio. Den var rolig. "VADÅ, SPELA KUNG FOO?"
Efteråt körde vi runt, jag och Natu. Hennes kompis var plötsligt med och bestämde det mesta. Vi hamnade hos tre turkar nånstans utanför stan. Två var hemska, en var gullig och inte så turk.
De rökte vattenpipa och grälade om tobak och jag vet inte allt. Den ena trodde inte på att jag var nitton år. Han pekade på ansiktet och sa "viisitoista, kaunis!". Jag vet inte om man ska ta turkvisor som komplimanger.

Den gulliga av dom följde med oss vidare på färden. Jag fick mer och mer i nerverna ju längre kvällen led. Dels för att jag har otroligt svårt med det där med otrohet, även fast det inte drabbar mig och dels för att somliga är så otroligt egoistiska.

När vi till slut körde hem den där gick flickorna upp till hans lägenhet för att de behövde pissa. Fem minuter sa jag. Ja sa de.
Sju minuter gick. Jag ringde den värre av dem. Alltså den som inte var med från början.
Hon sa kom upp hit. Jag sa nej, jag far nu. Två minuter. Hon sa okej nå vi kommer hihihi.
Mer än två minuter går.
Den där ringer. Han sa kom upp jag har en säng.
Jag sa nej. Säg åt dem att de får ta taxi, nu far jag.
De kom. Tur för dom. Verkligen.

Jag är fortfarande glad för att jag känner en sådan som Natu.
Men dominanta fröknar följer med noll gånger till.

Igår märkte jag förresten att min bil visar hur många kilometer jag kan köra innan bensinen är slut. Jag är inte säker, men jag tror. Jag kommer inte överens med instruktionsböcker men det måste ju vara.
Arma va bra!