saakrin.

har börjat hända lite saker igen. jag mår ganska bra, börjar få rutin på saker. gör sånt som jag tycker om att göra. skrattar ganska mycket. en gång så mycket så jag grät och magen krampade, fast jag var ensam. men det var så roligt det jag läste och jag såg så många roliga bilder i det.

det börjar bli vår, jag tycker om vår. jag får energi och smider planer. jag vet inte ens om jag har skrivit här att jag har fått jobb, men det har jag. underlättar även livet.

just nu är vardagen fylld av hockey. jag har turen att bo i en hockeystad som möter mitt hjärtas stad i semifinal. såklart hejar jag på hjärtats lag och idag gick det så bra så länge och jag var så lycklig och så svängde det åt helvetet. men atmosfären, som jag älskar att insupa den.

detta må låta löjligt men en orsak till att min vistelse i uppsala förra året var lite svajig var bland annat för att jag var så svältfödd på ishockey. jag behöver det, det får mig att känna mig lugn och trygg. behöver adrenalinet, kampen, glädjen, ilskan.

tänker på hur gärna jag hela livet har velat spela en lagsport. hur det funkade på skolgården i lågstadiet men hur möjligheterna sedan tog slut. har alltid haft överlopps energi och adrenalin som jag gärna hade delat med andra i en kamp längs en väg till ett mål. men he vart sådee no. det gör ingenting, men det hade varit kul. kanske inte ishockey, men fotboll, handboll, innebandy? gud vet. jumala. idag när skellefteås finska spelare gjorde mål sa speakern hans nummer på finska. numero kaksikymmentäkaksi. enda bra med det målet, det.

skruvn.

för nån dag sen märkte jag att dallarn inte gick att vika ihop längre. nån skruv hade blivit helt sned på ena sidan. det plastiga lilla åbäket kan inte ens tjäna mig i ett helt år och den riktiga står fortfarande brukbar efter femton år.

NÅJA tur då att jag har min praktik och att jag är bra på att känna av vilka man ska ty sig till i vilka situationer. så han bara "gåre bra me scannern haru fått nå manus du måst ju få he?" och jag bara "jo jag har printat ut men alltså är du bra på skruvar och sånt?" och han bara "joo-o!" och så förklarade jag och så låg dallarn i tusen bitar först och i en hel sedan, samt ihopfällbar.

och TUR DET så kunde jag vika in den i min nya kompis bil. ja jag har fått en friend utanför arbetets väggar. via min älskade frågesport. alltså slumpen, slumpen vad gör den med våra liv. gemensamt: vi gillar hockey. vad vi gjorde igår: tittade på hockey.

sammanfatta.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Gick på Bokmässan, bodde i Lappland, blev publicerad i tidskrift, fiskade med kastspö osv.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Nej vet ni inte ett enda. Detta året blev så himla långt ifrån allt jag trott och tänkt.

3. Kommer du ha några nya för nästa år?
NEJ.

4. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Erika.

5. Dog någon som stod dig nära?
Nej tack och lov.

6. Vilka länder besökte du?
Finland, Norge, England, Wales.

7. Är det något du saknar år 2015 som du vill ha år 2016?
En fast punkt, ett jobb och motivation till att orka tills det händer. Tack.

8. Vilket datum från år 2015 kommer du alltid minnas, och varför?
Å herregud jag minns ingenting i ordning om något. Allt är virrvarr och svart.

9. Vad var din största framgång 2015?
Hahaha jag förstår inte frågan.

10. Vad är du mest nöjd med?
Att jag vågade läsa upp mina texter på scen.

11. Största misstaget?
Flytta till Lappland? Kanske, men är inte säker. Egentligen var det kanske bra att jag hamnade där, för annars, vad hade jag gjort annars? Flyttat hem? Usch. Kanske borde visa lite tacksamhet för Lappland och vad det gjorde istället.

12. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Hade en för jävligt muskelinflammation i låret stora delar av våren. Önskar ingen den. Hade feber i december.

13. Bästa köpet?
Muminpyjamasen och mustaschmagneterna i Stora Britannien. Samearmbandet, fjällrävenjackan, muminpusslet.

14. Vad spenderade du mest pengar på?
Mat. Det senare halvåret köpte jag nästan enbart mat för den lilla summa som ramlade in på kontot. Och bensin.

15. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Samen. När vi åkte någonstans tillsammans. Till Luleå och Kiruna och Finland. God mat. Att Ellens och min resa till England och Wales äntligen blev av. När Linnea kom som hemlig gäst till Uppsala. När jag blev erbjuden jobb (som jag inte kunde tacka ja till visserligen). När jag blev publicerad. När jag drog upp stora fiskar. När vi hade roliga besök hos oss. När det var festival och livat. Att Giovanni hade (och har) så bra humor. När jag fick Rackare av Sofie. När Oxie kom tillbaka. Lucia movie night.

16. Vilka sånger/band kommer alltid att påminna dig om år 2015?
Pa to ta na kako.

17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.

18. Vad önskar du att du gjort mer?
Skrivit. Kämpat.

19. Vad önskar du att du gjort mindre?
Haft ångest över val jag gjort tidigare i livet. HE E SOM EE Å JA JÅOR VA JA KONA.

20. Hur tillbringade du julen?
Hemma i den östra bottnen. Med familj. En pappa, en syster, en svåger, en broder, en svägerska, en brorsdotter och två brorsöner. Jag har det bra.

21. Hur många one night stands?
Noll.

22. Hur många har du nobbat?
Nolla.

23. Favoritprogram på TV?
BRON. Gud vad jag är tacksam över att jag fick vara med om att det gick på TV. Och Idol, Bonde söker fru, Farmen med Giovanni, Sapmi sisters, Vem vet mest.

24. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Vad är det här för fråga.

25. Bästa boken du läste i år?
Steglitsan. En man som heter Ove. Påbörjade även Livet efter dig, som jag älskade, men nu har jag slarvat bort den?! Förstår inte. Misstänker ABC i Torneå men hur kan jag ha lämnat den DÄR.

ååri.

i lappland över nyår, stressade från österbotten till västerbotten till norrbotten och sov för länge och halkade över blankis till busstationen och tänkte nästan glömma mitt spel kvar på köksbordet. men allting med vad jag vet, möjligen förståndet någonstans på fartyget.

tänker tillbaka på mitt 2015, vet inte om jag ska skratta eller gråta. hur ska man veta? eller om det ändå är frågan om tvivel - kanske gråta? minns nästan inte första halvan av året, skolan i uppsala var så intensiv. minns bara avslutningen och ihoppackningen och bilresan till lappland.

i lappland var allting så hopplöst och i efterhand är jag glad att det var långt till allt, även dårhuset. för hade dårhuset funnits nära hade jag suttit där idag. dom senaste åren i mitt liv har jag haft det bra. haft mycket tur och mycket driv framåt, varit med om mycket.  2015 stannade på något vis upp.

nästan ingenting gick som jag tänkt, och jag har då inte alls mått särskilt bra. varken före eller efter lappland, men allra minst efter. nu har det dock skett ett och annat i rätt riktning, jag har kunnat flytta och kunnat sysselsätta mig och leva i en stad. men jag är inte framme än. 2016 vill jag gärna komma fram, i alla fall i några steg till.

tänker på saker jag är glad för, t.ex. ingen som stod mig nära var sjuk, jag har haft bra kontakt med människor jag ville, julen var fridfull, lappland har jag fått erfara som jag drömt om fast det inte alls var som i drömmen men ändå. imorgon ska jag försöka hinna sammanfatta.

studentin.

Wiki gav mig studentexamen, via Örebro och Prins Eugen. Jag har avklarat studentexamen men kan inte säga att jag har gjort så mycket med den. På den tiden var det ett jävla tjat om att den var så viktig och bra och bla bla. Håller ej med, eller det har i alla fall inte stämt för mig. Har visat upp betygen en gång tror jag.

Minns fruktkorgarna, stränga blickarna, pulpeterna, tröttheten, rädslan för försovning. Rädslan för att inte klara det. Tänk att den ständigt finns den rädslan. Då, fast man var 18 år och hade så mycket framför sig, så gick man och trodde att allt var studentexamen. Idag är man avsevärt mycket äldre och tror att livet är hela livet.

Kom hem från Finland idag. Åker imorgon till Lappland för att fira nyår. Glad att jag städade lägenheten innan jag åkte iväg innan jul.

haiti.

Via Lennart Hellsing, mulatt, kom jag till Haiti. Vet ingenting om Haiti men lite stickigt är det att säga. I munnen. Haiti. Tydligen talas där franska. Som i förrgår. Idag har jag ätit mat på ABC med vänner. Tillsammans fick vi världens bästa idé. Kom an, livet. Vi ses sällan, hörs då och då. Skrattar alltid.

När jag kom hem hade Oxie plötsligt börjat fungera åter. Förstår inte hur jag ska kunna hantera detta, är så lycklig. Hur ska jag kunna hålla tiden tills jag ska till min kusin. Kommer att missa klockan. Oxie oxie oxie. My life.

franska.

Mitt nya koncept för att hålla igång bloggandet: dagligen gå in på wikipedia, göra tre random klick och skriva om det tredje. Kom idag via belgisk litteratur och något annat in på franska. Ja vad ska jag säga om franska. Kan inte franska, läste tyska istället. Sörjer inte ännu att jag inte kan franska, men kanske kommer den dagen. Bonjour. Tycker om att äta franska. Med salt och utan ketchup. God jul.

tänk på något roligt.

Imorgon ska jag lämna pissprov. Avskyr att pissa på beställning. Sitter där och försöker tänka på något roligt men kämpar och kämpar och det kommer inget piss och DET HAR ALDRIG HÄNT NÅGOT ROLIGT I HELA MITT LIV.

Men se jo det har det. Till exempel:

1. För några somrar sen när jag och Emely åt på McDonalds på bänkarna utanför restaurangen. Plötsligt flög en kråka precis ovanför huvudet på en gammal tant som också satt och åt, och fågeln tog hennes hamburgare ur händerna.

2. I höstas när jag och en klasskompis satt i tv-rummet och diskuterade. Ytterligare två stycken kom in för att titta på Hem till gården. När jag då bestämde mig för att gå till mitt rum och läsa, försökte min översociale kompis få kontakt med dom andra två.

Han: Aha, vad tittar ni på då?
Dom: Hem till gården.
Han: Formel 1?

Formel 1. Som att det någonsin kunde vara det där i öknen, terrängen, bland massa grälande finklädda dramatiska människor.

3. För några år sen ute på stan i Växjö. Dom ringde från min bank i Finland och jag svarade, varpå det passerade en liten gubbe med en städvagn som skramlade brutalt mot kullerstenarna på torget. Emely var såklart med. Såklart skrattade vi ihjäl oss.

4. En gång när jag och några vänner diskuterade politikers kläder, och vi på något sätt kom in på Obama och skomakare.

Jag: Vadå, skomakare?
Vän: Ja, jag tror ju inte att han handlar på Skopunkten.

5. I våras när jag och klasskompisar var ute på krogen och vi träffade en random tant som kritiserade dallarn på följande sätt: "Men vad är det här?! Du kan ju inte ha den här?! Den är ju från Hitlers tid!"


Nu börjar jag strax feberyra men vi kan väl säga som så att fortsättning följer.

trodde aldrig att det skulle ta slut.

Det har hänt.

Jag har flyttat. Jag har fått praktikplats. Jag ruttnar inte längre bort i nordligaste Sverige.

Det känns bra på alla sätt. Jag är inte återställd och det kommer nog att ta ett tag, men jag är på väg. Jag råder ingen under 50 att flytta dit. Eller ingen som känner sig mitt i livet på något sätt. Flyttade efter skolan eftersom jag inte hade jobb, tanken var över sommaren som längst. Det blev över sommaren, och ytterligare 3 månader.

Det är en sak att flytta till ett ställe där man inte känner någon. Men att flytta till ett ställe där det inte går att lära känna unga människor för att dom inte finns där, det är tungt. Att flytta till ett ställe där det inte finns jobb, och vara tvungen att resa minst 200 kilometer enkel väg för att gå på intervju, det är både slit- och kostsamt.  Att flytta till ett ställe där du inte kan gå på café, bio eller teater när andan faller på. Där en examen i litteraturvetenskap får dig att framstå som Mahatma Gandhi och där du inte kan gå utanför dörren utan att det fladdrar i gardinerna i granngården. Nej.

Har aldrig utvecklat en sådan rastlöshet någonsin i livet som jag gjorde där. För att jag inte var stimulerad såklart. På dagarna tänkte jag att jag skulle hälsa på folk i hela Sverige, åka till Pello på konsert, resa till Jamaica men inte kom jag längre än över bron och gränsen till Finland. Jag startade hantverk, målade en stol, byggde 1000-bitarspussel, försökte lära mig spanska, tittade på alla TV-serier som fanns, funderade på att skaffa barn för att ha något att ta hand om.  På nätterna grät jag av ångest och värdelösthet.

Det var roligt att gå på fester där. För att alla, gammal som ung, finne som svensk, same som tornedaling, var otroligt fördomsfria och levde i nuet. Vad du gjorde förra helgen eller vem din faffa var, det var skit samma. Drömmen om Alaska eller drömmen om Stockholm, ingen skillnad. Diagnos eller utan.  60 eller 500 hästkrafter. Yamaha eller Skidoo. Alla välkomna. Skål.

Håller nu på och återupptar hur man beter sig bland folk, borstar håret, väljer kläder utan hål och annat jag inte har brytt mig om på ett halvt år. Herregud att det kunde bli såhär. 

jamen mitt i allt.

Ja det här med dagarna. Precis när jag har hittat på ett vinnande koncept så vänder det. Mina dagar kommer plötsligt inte att vara så händelselösa framöver.

Igår: Vaknade, satt jättelänge med en jobbansökan som nötte hål i hjärnan. Skickade in den. Gick till affären och hämtade ett paket. Handlade smör, mjöl, ägg, grädde. Någon som pratade ett slaviskt språk höll upp dörren åt mig. Jag tackade. Thank you sa jag. Spasibo sa jag då inte.

Fick ett telefonsamtal. Nu fan vänder det. ÄNTLIGEN.

Idag, fredag. Vaknade. Städade. Ordnade upp kläder, papper. Plockade undan saker. Ringde AF. Bakade en kaka. Helt säker var jag på att min chokladmousse gick åt helvete, ni vet den där känslan när det känns som att man har gjort fel hela tiden och man går och väntar på att det ska smälla. Men den smakade bra. Gott.

56 år.

På torsdag fyller Samen 31. Nästa vecka fyller jag 25. Nåo tar e jo imåot nåo men va ska man jära tå. Vi ska ha 56-årskalas (vi var båda tvungna att tänka efter och räkna ordentligt för att vara säkra på rätt siffra) om två veckor. Det blir bra. Jag ville ha en överraskningsfest ifjol när han fyllde 30 men det skulle sig vara svårt på distans.

Jag försöker få honom att säga ledtrådar vad det är han ska ge mig i present som han har "beställt" och som "kommer på posten imorgon". När jag frågar om det är något med mumin gör han någon slags tvetydig cirkulär rörelse med huvudet som kan tolkas som både ja och nej. Ibland börjar det på D och ibland "är han inte säker längre".

Nu ska jag boka biljetter till bokmässan. While 24.

hade inga förhoppningar om denna dag.

Vilken måndag.

Återfick hoppet om livet. Tappade det för två veckor sedan när jag var på möte om jobbframtiden. Idag kom det tillbaka. Det beror så mycket på vem man pratar med, deras kunskap, deras inställning. Har känt mig så kvävd och så orolig över min framtid att jag nästan helt glömt bort att jag är så intresserad av det samiska, fastän jag är mitt i det. Har kommit på världens möjlighet att komma vidare med det. Måste bara skriva lite brev och ringa lite samtal.

Och nästa vecka ska jag till Luleå på minst ett roligt möte. Kanske två. Jag hoppas tre.

När jag kom hem bokade jag och min bästa vän Ellen vår resa som vi planerat så länge. I höst flyger vi till Manchester. Sen åker vi vidare till Wales, där vi träffar vår gemensamma kompis. När vi varit där några dagar åker vi tillbaka till Manchester, som vi läste på ett forum att är Europas tråkigaste stad hahaha, där vi ska shoppa tills vi fyller alla våra 23 tillåtna kilon i bagaget.

Samen har börjat jobba. Semestern slut. Min semester i semestern slut. Jaha. Det är väl bra med lite orutinerade rutiner. Jag har börjat hos en jättebra sjukgymnast. Hon är sträng men rolig. En bra kombination.  Hyvää yötä, som alla kan säga här.

önskemålen.

Hört i Lappland.

Man 1: Spela mysiik!
Man 2: Vad vill du höra?
Man 1: Hiphop!
Man 2: Något sånt har jag inte.
Man 1: Det har dy visst, dy är ju en hippie för fan!

Man nummer ett föreslog sedan "finsk tanssmysiik" men ändrade sig till "något som lååtter" och ställde sig vid cirkelsågen.

Tänk sen, att sitta där i midnattssolen bland myggen och äta hemgrillade hamburgare. Till ljudet av en cirkelsåg. Jag älskar det här, så ofta. Även om det är ensamt, för ofta.

söderöver.

Har varit i Uddevalla några dagar. Ungefär fem. Där bor en av mina bästa vänner. Jag åkte i torsdags och kom hem igår, lagom till Samens semester. Ja, jag skrev hem. För nog är det här hem. Just nu. Jag har aldrig haft svårt för att känna mig hemma. Det går lite överallt. Det var bara svårt på ett ställe och därifrån flyttade jag för en dryg månad sedan.

Tog dock en dags resepaus just där, och träffade två andra av mina bästa. Den ena har jag inte känt länge. Ett drygt år. Och varje gång jag umgås med henne blir jag så glad i magen. Hon är så rolig och genuin och ärlig. Och 50+. Jag är glad över att jag inte begränsas av människors åldrar. Ibland blir jag lite ledsen över att vi inte känt varandra sedan barndomen och inte kunnat dela den samtidigt. Men då tänker jag på ett ordspråk som jag har hört som heter bättre sent än aldrig.

Igår på Arlanda träffade jag en gullig gammal tant som reste med assistans. Hon skulle sitta på caféet i tre och en halv timme och vänta tills assistansen hämtade henne där hon lämnats. När jag var tvungen att gå till gaten gick jag och köpte en tidning till henne. När jag gav den sa hon "tack så mycket, nu behöver jag inte använda hjärnan ett jäkla dugg!"

Nu ska jag titta på mumin på samiska. Hej hej.

ktty.

Firade midsommar i Luleå. Det var så fantastiskt skönt. Att träffa nya människor, vara med nya människor. Att kunna åka till en stor affär var också befriande. Att grilla var gott. Att köra bil långt är terapeutiskt. Att få skratta i grupp, åt samma sak. Ja, det.

Där fanns en gullig hund, sköna soffor, utopier, framtidstro, flyktvägar, beröm, samisk musik, människor som inte krånglar till det. Och mygg. Mina ben är svullna och röda.

Fyndade dessutom en muminmugg från 1997 för en liten summa pengar samt ett löfte om en fest i sommar. Jag kan ordna till exempel två eller tre fyra men okej då en.

Det är fint när man är småfull och börjar bli hungrig, att kunna plocka fram ett överfullt fat grillat kött, majs, sallad, klyftpotatis. Det känner man i stunden och alla stunder efteråt.

Kiitos tack thank you.

måla rena tillhörigheter.

Jag minns inte exakt hur länge jag har bott här men det är inte så länge, kanske tre veckor. Min nya hobby gör i alla fall att jag känner mig som en fullvärdig norrbottnisk invånare. Har beställt nya färger. På internet. Det är långt till färghandeln ska ni veta. 

mot 25.

Min kompis och jag diskuterar framtiden och barn.

Jag: Min mamma var 23. Och min syster var 22 när hon fick sitt första. Och här sitter jag och skrattar.

seger och saknad.

I torsdags hände det som jag länge har drömt om. Växjö Lakers vann SM-guld. Jag bodde i staden när dom kom in i Elitserien, och självklart blev det ett naturligt val för mig att hålla på det laget från början. Jag har under finalen försökt få biljetter till alla matcher, men inte hunnit komma åt i tid. Såklart hade det varit roligt att vara där, men jag är glad för dom som fick närvara, samt att det är tryck på biljetterna, det är förstås det viktigaste.

Idag tittade jag på gårdagens firande på torget. Jag behövde bara se alla byggnader runt torget för att det skulle hugga till i hjärtat. Givetvis grät jag när det kombinerades med mitt hjärtas sport och en historisk vinst i den orsakad av en hel hög med hjältar och kämpar, men det är något med hela den där staden alltså.

Det är inte bara där jag har lärt känna mig själv och fått vara (med) mig själv och där jag har kommit i kontakt med några av dom viktigaste och roligaste människorna i mitt liv. Den är dessutom alldeles lagom stor. Den har allt man behöver i precis rätt mängd. Det är enkelt och det flyter på. Man har möjligheter att göra det man vill. Det är något med luften man andas som ger mig en känsla av frihet men ordning. Jag tänkte på vilka som kanske stod där, på torget i segermassan. Kanske hon från Ica, kanske min skrivkurslärare, kanske han som brukade servera popcorn på fredagar, kanske han som alltid stod i gathörnet med sin hund, kanske min sjukgymnast, kanske någon av dom arga busschaufförerna, kanske något gammalt krogragg. Kanske en tid av mitt liv.

Jag trodde att Växjö skulle vara min studiestad. Att jag inte skulle sakna den så mycket, det skulle ersättas med annat och livet skulle gå vidare. Men vissa saker är oersättliga. Växjö, tydligen. Jag saknar till och med småländskan här bland en hög procent stockholmska.

Jag undrar om jag måste tillbaka.

stockholmissa.

Igår var det fest i Stockholm. När jag flyttade hit hade jag i början någon ambition om att utnyttja grannskapet med huvudstaden mycket, jag skulle åka dit hela tiden och kulturell skulle jag vara. Det har sist och slutligen inte blivit så ofta som jag tänkte mig, men det har räckt bra ändå.

Igår födelsedagsfest. Jubilaren passerade nätt och jämt tjugo. Och där satt jag och kände mig gammal. Livet med alla sina perspektiv. Det känns som evigheter sedan jag fyllde 21. Och då tyckte jag att jag var gammal. Det var jag inte. Nu är jag 24 och har livsångest över hur det ska gå för mig, vad jag borde ha presterat annorlunda. För några dagar sedan stod en 30-åring bredvid mig och utbrast "är du född 1990? vad ung du ääär!". Jaja kan hända. Ska försöka sluta tänka på ålder och liv, det håller på ändå och vad kan man göra åt det.

Innan jag åkte tillbaka till mina tolv kvadratmeter besökte jag en butik i Stockholm. Den för mig givetvis helt okända expediten kallade mig för vännen. VÄNNEN. Jag var nära att köpa ett hårband men jag la tillbaks det och gick ut med kräkreflexerna aktiverade.

Ute på gatan var jag nära att krocka med en alkoholpåverkad man, som hade problem med balansen. I sista stund hann vi parera åt olika håll och undvika att gå in i varandra. "Oho anteeksi!" sa mannen och stapplade vidare. Varm i hjärtat gick jag till tåget.

Jag kände aldrig tvärtom.

ett möss.

Innan jul skrev varje elev i min klass varsin pjäs som sedan lämnades in till teaterklassen. Och igår och idag har dom spelats upp. Jag har skrattat så jag har gråtit och jag har fått ont i huvudet av ledsamhet. Det är så häftigt vad man kan göra och det är så berikande att omringas av så smarta och kreativa människor.

Jag är så glad att regissören för min pjäs förstod att förvalta det absurda så väl. Och jag är så glad att han såg så sjuka detaljer som jag inte hade en tanke på när jag skrev. Ja jag är så glad och jag hoppas att det blir fler uppspelningar så jag kan filma.

Igår såg vi 7 föreställningar, idag 9 + på kvällen var vi på stadsteatern och såg en annan pjäs. Allt jag tänkte var att jag skulle vilja att mitt liv varje dag innehöll sådär mycket teater. Föreställningen i stan hade en sufflös och jag är tydligen fortfarande skadad. Direkt det blev tyst hajade jag till och funderade på om det var mitt ansvar nu. Om jag skulle säga något. Om jag skulle vänta på en blick eller ett rop. Det skulle jag ju inte. Tyvärr.

På vägen hem var det mörkt och halt när skolans bil rullade fram på den lilla vägen upp mot skolan. Mitt i allt blev vår chaufför bestört.

Han: ÅH NEJ!! NEJ NEJ NEJ!!! Neeej!
Jag: Vad är det?!!
Han: Jag tror jag körde över en mus!