normbrytande punk.

Jag blev så glad häromdagen när jag läste att Pertti Kurikan Nimipäivät ska vara med i uttagningarna till Eurovisionen i Finland. Det är ett band med utvecklingsstörda medlemmar. Och det är så bra att dom ska vara med. Att dom inte är med i någon anpassad tävling. Att dom är med bland alla andra. För det är så man måste och ska göra. Låta dom, och alla andra som på något sätt anses avvika från det "normala", vara med bland allt annat där allt förlöper så som det "ska" och där man är perfekt och så otroligt normal. Ja just ja man ska vara försiktig med sarkasm i skrift. Undrar varför just jag har fått den lärdomen.

Men ja, sluta anordna platser och tillställningar för människor som inte platsar bland det "normala" att vistas på, släpp in dom istället och låt dom vara med och lära oss. Sluta anordna modevisningar för rullstolsburna och låt dom vara med och visa upp sina kläder bland människor som har ben som bär dom. Annars kommer glappet aldrig att minska eller försvinna.

Finland är ett märkligt men på många sätt ett jättefint land, och det förvånar mig inte att det är just där som ett band som detta får komma fram. Får synas och får vara precis vad dom är. Heja Finland.

uppåt.

Min vän My är här och har varit hela helgen. Vi har som vanligt haft det trevligt. Tittat på tv-serier, lagat och ätit mat, vandrat på stan. Idag skulle hon klippa sig så jag tänkte att nu. Nu ska jag ta och följa med och göra det som jag har tänkt på så länge men inte riktigt vågat. Klippa rak pannlugg. Så nu är det gjort. 

Nu är jag redo för äventyr i norr. Åker till Stockholm imorgon på förmiddagen och flyger därifrån till Luleå under aftonen. Där hämtar min same mig I MIDNATTSSOLEN. Ska räkna renarna längs vägen, för det är ju en bra jävla bit. Åtminstone för en som inte är van med avstånd längre än maximalt 100 kilometer. Som jag.

Ska också åka upp till landets nordligaste befolkning. Det är alltså bland andra mina så kallade svärisar (nä har inte ingått äktenskap men ni förstår). Svärsamer. Det här är absurt men samtidigt är det ju vad jag har drömt om. Och mer än så.

Tar ju med telefonen så ska blogga så gott det går (mina fördomar säger "inget internet hahahah" men jag VET ju egentligen att det inte är så) under tiden. Visa bilder. För jag tänker att det ska vara så HIMLA VACKERT där. Funderar på att köra någon typ av "vart är jag på väg?"-lek på min instagram men får se. Vi hööösch.

så ordnade sig det här också.

Jag säger bara en sak: Livet. Vet ni vad som har hänt? Jag har fått sommarjobb. På radion. På Det Här Landets Radio. Alltså Sveriges.

Förra sommaren sökte jag totalt kring 30-40 sommarjobb. Jag var orolig som ett svin och fick slutligen inte ett enda. Det ordnade sig ändå. Den här sommaren (våren) har jag bara hunnit söka 3 stycken. Jag har inte riktigt vetat hur mitt liv ska bli eftersom jag är klar med skolan osv, det har varit svårt att veta om jag ska satsa på sommaren eller hösten, tiden eller livet.

Jag har bara släppt det mesta, fokuserat på att andas och tänkt att allting ordnar sig. Och så för två veckor sedan fick jag ett samtal från radion. Och det jobbet hade jag inte ens sökt. Dom hade fått tips om mig, att jag skulle lämpa mig för det jobbet. Så jag åkte på intervju och det gick bra. Jag gick vidare till inspelning som jag hade förra veckan där jag bland annat pratade om finlandismer.

Och idag ringde dom igen och meddelade att jag fått jobbet. Efter midsommar börjar jag och håller på fram till veckan innan jag flyttar till Uppsala. Helt perfekt. Så nu kan ni lyssna på mig i P4 i sommar. Är det något jag ska lära mina eventuella avkommor så är det att aldrig stressa upp sig för något (eller någon) här i livet. 

lev som en gris dö som en hund.

När jag kom till Stockholm i lördags började jag med att komma till en tunnelbanestation som hade varken hiss eller vanliga trappor. Endast tre stycken hemska rulltrappor. Min stora skräck. Jag såg att den ena av dom stod stilla medan två rullade. Stod och funderade på vad i helvete jag skulle göra. Gå tillbaka? Jag måste ju upp för där, utanför tunnelbanespärrarna, står min bästa vän och väntar. 

Tog upp telefonen för att ringa henne när plötsligt två unga karlar kom och frågade om jag behövde hjälp. Ja det behövde jag ju. Men hur? Jag var skräckslagen av det som rullade framför mig. Det slutade med att jag tog den ena karlen i handen och sakta vandrade upp för den stillastående rulltrappan (vid varje steg tänkte jag "nu börjar den rulla och jag dör"), medan den andra bar Dallarn. Tänk vad snälla människor det finns. 

Nåväl, varför jag berättade detta var för att jag tror att det var nödvändigt med en fördröjning just då. Varje sekund av obehag uppför trappan var sist och slutligen helt okej, för jag kom upp precis i samma sekund som jag såg Markus Krunegård gå in på Pressbyrån. 

Utan hämningar och som om jag aldrig sett en rulltrappa sprang jag efter. Om möjligt var han ännu gosigare i verkliga livet. Den mannen, den mannen. Den drömmen. Trodde jag såg i syne först och förstod ingenting, men när hjärnan fattade att det var han, då var jag inne på Pressbyrån fortare än jag själv förstod. 

ÄNTLIGEN.

JAG KLARADE TENTEN!!!! Jag önskar att jag hade vetat tidigare att jag hade rätt att byta examinator. Men, vad som inte dödar härdar och allting känns SÅ FÖRBANNAT BRA nu. Nu kan jag ta ut examen och åka vart jag vill och göra vad jag vill.  Ändå är det Uppland och Lappland som fortfarande lockar mest.

Kom livet, tänk att vi inte längre sitter fast i 7,5 högskolepoäng om afrikaner. NU SKA JAG ELDA UPP VARJE BOK OCH PAPPER FRÅN DENNA KURS SOM HAR HÄNGT ÖVER MIG SEDAN 2011.

elektrodfilm numero dos.

Medan det ännu är FEBRUARI,  här får ni:

nerver och så.

Om jag ser nervös ut så är det för att jag äter müsli. Och för att jag ÄR NERVÖS.

Igår morse vaknade jag av att jag hade jätteont i magen. Strax innan jag vaknade hade jag en absurd dröm om att det var det ryska hockeylaget som spelade inne i min mage. Imorse vaknade jag i  panik och trodde jag hade missat matchen.

Men det hade jag inte.

när man inte ens hinner bry sig om att skriva rätt.

NU DÅ KANSKE LIVET!

har mött en av mitt livs största förebilder.

I förrgår var som vilken söndag som helst. Seg, händelselös och allt jag gjorde var att ligga i soffan och titta på OS. Mitt i allt skickade min vän Ellen meddelande på Facebook och sa att Ola Salo skulle efterfesta inne i stan, eftersom han var här med sin musikal. Ola Salo. Ola Salo! Min guru, som jag hittills bara sett på scenen. Nu fyra kilometer ifrån mig.

Drog på mig ett par jeans, borstade håret och sprang till bussen. Satt och väntade på det angivna efterfeststället i en timme, men han kom aldrig. Frågade en anställd som sa att dom hade privat fest i en annan byggnad bredvid, och dit fick jag inte gå.

Mhm. På väg till bussen igen gick jag förbi byggnaden. Såg i fönstret att han, och hur många andra musikalmänniskor som helst, festade där inne. Tanken att försöka vifta ut honom fanns där, men min finländska uppfostran skrek att det vore jävligt oförskämt att beblanda sig så.

Gick vidare mot bussen och plötsligt kom Johan Wahlström ut från en bakdörr med cigaretter i hand. Lyckan när jag såg honom var obeskrivlig. Jag hade ingen aning om att han var med i musikalen, jag blev förvånad och situationen var väldigt bisarr, men vad annat ska jag förvänta mig när jag är ute på upptåg.

Sa till honom att jag kände igen honom från Parlamentet, sen förklarade jag att jag så gärna skulle vilja prata med Ola. Och han, fine lille Wahlström som nog inte förstod i hur rätt sekund han beslutat sig för en cigarett, gick genast in och hämtade honom.

Och så kommer han ut, min idol. I pälsjacka och med en harmoni som fler människor borde ha. Så himla ödmjuk, lugn, snäll, äkta.  Ofta när jag träffar idoler blir jag så pressad och känner att jag behöver leverera så mycket på så kort tid, och ändå känner jag mig bara som att jag ödslar deras dyrbara tid.

Men inte med Ola. Det var så märkligt. Där stod vi och diskuterade Finland, finska och The Ark och Växjö, som vilken diskussion som helst. Ingen hajp någonstans. Jag hann inte ens säga hur mycket allting har betytt för mig, men jag hoppas mina ögon sa det. 

Han berättade bland annat om hur snabbt dom blev populära i Finland, även hos finskspråkiga, vilket inte är så vanligt bland svenska band. Jag tror en bidragande orsak är han själv. Han och hans stil  är sådär speciellt speciell som finnar älskar. Lite spårad och inte så mycket kontroll, ingen strävan efter perfektion, men mycket hjärta. Som Finland.

Wahlström kallade sig mästerfotograften när han tog denna bild. Med rätta. Vilken märklig kväll. Vilken märklig diskussionstrio, Ola Salo, Johan Wahlström och Ida Berg. På en bakgata en söndag kväll. Vilket märkligt liv. Tack.  

jag är så GLAD.

Saker jag ska göra nu: skriva manus, träna, öva, koppla sladdar, öva, öva, upprepa, filma, klippa film.

GISSA RESTEN HEJDÅ.

STIPENDIUM.

JAG HAR FÅTT STIPENDIUM!!

Herregud ändå. Det är ganska länge sedan ansökningstiden gick ut, och ännu längre sedan jag satt och försökte skriva en duglig (och ännu hellre en jättebra) ansökan, så jag hade gett upp.

Men idag när jag hade fått ett brev adresserat till "Studeranden Ida Berg" tändes åter hoppets låga.

Det är inte för att jag ska göra något specifikt jättecoolt utvecklande kulturellt kreativt. Det är från en stiftelse dit man fritt skulle formulera sin ansökan, finlandssvenska studenter i Sverige kunde söka. Och jag fick.

Jag minns att jag skrev i min ansökan att jag skulle bli tillfreds om jag någon gång hade råd att unna mig Atrias Herkkulenkki. Så nu ska jag väl göra det då. En tackar och bugar!

italy vs helsinki.

Här sitter jag, mitt i natten. Trött men förväntansfull. Måste hålla mig vaken för halv 3 ska jag hämtas upp utanför Ica.

Därifrån ska jag köras i en Jeep till Kastrup och därifrån ska jag, och 5 andra, flygas till Italien. I Badolato i söder ska vi gå en kurs som heter Teater, sociala medier och mångfald. Jag är mest intresserad av det första, men allt ska bli kul.

I somras när jag var hos min sändarorganisation för att lämna in biljetter och kvitton från Wien fick jag nys om denna resa, så jag ansökte och blev antagen. Ska bli lite skönt att ha några svenskar med sig denna gång, även om jag inte känner resenärerna i fråga. Jag gillar ju svenskar, fast jag går hårt åt vad gäller deras allmänbildning om grannlandet i öst.

Så ja, tack livet för möjligheten, tack EU för finansiering och tack jag själv för mod. Vi ses om en vecka!

en liten film.

Jag har gjort en film om mina framsteg med elektroderna som jag har haft nu sedan i somras. Tänkte att det var på tiden. Har klippt och fixat (och svurit) i två kvällar nu. Uppfinnaren himself såg filmen igår och gav fin respons. Värmde mitt finlandshjärta.

Tio minuter av framsteg, baksteg och så lite dans. Var goda.

en annan trevlighet.

Mina planer var att läsa Kreativt skrivande i höst. Jag var 1 av 550 sökande men dessvärre inte 1 av 30 antagna.

Fick istället köra min reservplan med ihopplock av distanskurser. Jag hade tackat ja till bland annat latin, film och litteratur och småbarns språkutveckling när det slog mig. Att det ju inte är för sent med sena anmälningar.

Gjorde en sen till Drama I här på mitt universitet. Och jag kom in! Ska bli så otroligt skönt att få läsa allt i en klump utan att hålla på och krångla med flera mindre kurser, gå till skolan fysiskt och träffa andra människor istället för att studera över internet, och framförallt att läsa något som jag verkligen är intresserad av.

Värst vilket flyt jag har mitt i allt. Väntar på bakslaget.

österrike.

Om jag i våras, när jag oroade mig för sommaren, hade kunnat tro att allt skulle bli så bra och händelserikt som det sist och slutligen blev så hade jag nog inte oroat mig en sekund. Men det är väl ofrånkomligt. Man vet aldrig vad som händer, och därför är allt lite ovisst och alltid oroar man sig lite. Fast man inte borde.

För knappt två veckor sedan fick jag ett erbjudande om att åka till Wien som volontär. Och nu ska jag göra det. I tre veckor. Jobba med ett teaterprojekt. Tillsammans med 14 andra ungdomar. Allt jag vet är att jag är den enda från Skandinavien (ja, jag räknar Finland till Skandinavien) och jag är lite fundersam över hur mitt tålamod, och framförallt min samarbetsförmåga, ska hantera detta.

Men det ska bli roligt och jag är så glad och tänk om jag hade vetat detta osv osv osv.

Ska försöka blogga så ofta jag kan. Annars kommer bildbomben om tre veckor denna tid. Lev väl, och don't worry!

drömsemi.

Finland-Sverige.

När jag och min finska vän funderade på om vi skulle se matchen ute på någon bar eller hemma hos någon av oss skrev jag i mitt sms "mulla ei oo väliä, pääasia on että saan nähdä ottelun."

Min svenskspråkiga telefon föreslog att jag skulle skriva "näsdukar" istället för "nähdä". Klok telefon, för det lär jag behöva. Oavsett resultat.

bästa tiden på året.

Ishockey-VM.

Ikväll Finland-USA.

tror jag dör.

Imorse hade jag fysioterapi i vanlig ordning. Fortfarande salig över gårdagens magi. Satt i väntrummet och väntade på min tid. Min fysioterapeut kommer. Hon säger "Ida. Du får låna elektroderna."

Jag säger: .......... Va?
Hon säger: Ja.
Jag säger: Är det sant?
Hon säger: Ja. Två gånger i veckan här och tredje gången får du ta hem dom.
Jag säger: På riktigt?
Hon säger: Ja.

"Det var så roligt att se någon bli så entusiastisk som du."

Tre gånger i veckan ska jag alltså få ha dom på. Två av dom samtidigt som träning, för bästa effekt. Alltså jag kan inte hantera detta. Så glad är jag. Detta ska bli mitt livs sommar.

Jag vet att jag inte ska förhasta något men jag har redan ett mål. Att kunna bära ett glas med vätska utan att ta stöd och skvalpa över. Tror att det kan gå. För igår och idag har jag kunnat göra två saker jag inte kunnat tidigare.

1. Stanna utan stöd. Alltså utan att ta tag i väggar eller möbler. Stannar nu helt av egen balans.
2. Backa. Alltså gå bakåt. Med steg, inte tankeverksamhet. Det har varit svårt till och med när jag har Dallarn, men nu backar jag till och med ganska tryggt.

Säger inte detta något om vad dessa märkliga elektroder gör med balansen, så säg.

premiär.

HEJDÅ.

dallarn är en modebloggare, inte jag.

Rakastan sinua, jackjävel. En dag kanske det blir vi två.