hoppsan.

Syskonen Berg är fyra stycken.
Den äldste sitter vid köksbordet och diskuterar försäkringar.
Tvåan är i Chile på vinprovning.
Trean färgar kanske håret eller skrattar åt barn.
Den yngste kör in i en snödriva och kommer inte loss.
Den yngste är jag.

Ja, enda sedan bilskolan har jag gjort felet att köra lite väl hårt innan svängning. Men det var väldigt halt. Bromsarna tog inte ett skit. Så då var jag där då. Fast i snön. Svor lite. Tog fram telefonen. Då kommer killar. Frågar om jag behöver hjälp. Det skedde mitt emot lokaaln så det tog inte många sekunder innan en handfull småpojkar stod där. Väntade säkert på att få springa hem till mamma och berätta vilken jävla chaufför hon är, den där Ida. Kanske hon inte riktigt kan köra? Hon kan ju inte gå?

Min granne som är i min egna ålder samt några andra lite äldre hjälpte mig och drog upp mig med traktor. Och nu är jag tillbaka i min lägenhet igen. Jag blev inte rädd. Jag blev inte ledsen. Jag blev en erfarenhet rikare. Edgar är hel, jag är hel, jag hade kunnat hamna ända ner i diket men nej, inte idag.

Min lägenhet doftar frisörsalong och mitt hår är rosa.

united states of whatever.

Från och med nu har jag bestämt att jag ska sätta undan lite pengar i månaden i försök att möjliggöra en resa till Amerika igen sommaren 2011.
Det här beror förstås på hur mycket anstalten för folkpension krånglar, om jag får sommarjobb, vad jag tar mig till i höst samt en del andra faktorer. Men jag ska åtminstone försöka.
Det slog mig igår att jag snart är 30 år. Typ. Och innan det ska här ännu göras mycket galet.

Inte mycket mer än så. Eller jo, en dålig faster är jag. Det slog mig igår (många saker gjorde det igår, och hårt) att jag inte träffat mina brorsbarn på långt över en månad. Tänk om de glömmer att jag finns. Jag glömmer i varje fall inte dem. Och imorgon kanske jag och Edgar tar en tur norrut, om jag hinner (och törs, tänk om det blir förfärligt) efter hårfärgningen.
Edgar är sen min bil och inget annat.

berit och helge, del två.

Några år efter mötet vid läkaren och kaffedejten var Helge odisputabel. Berit var Kvinnan och han ville gifta sig. Med henne, givetvis. Han flanerade runt i byn flera dagar och fick ingen ro, han var rädd att Berit skulle betacka sig men tog till slut mod till sig och frågade.
Och hon sa ja, tänka sig. Affektion fyllde upp Helges kropp, och han underfägnade sin fru vid ett bistro i närheten. Ja i närheten av vadå? Deras hem. Eftersom frun var en bemedlad dam hade hon råd att köpa många hem. Femtio minst. Hade hon sagt. Helge drog öronen åt sig när han hörde det men tänkte att det säkert stämde, med tanke på vilka lukrativa affärer hon sysslade med på sidan om.
Nåja, bröllopet ägde rum och Helge var livrädd att han skulle snubbla när de stegade in i den något stiliserade kyrka som Berit hade lyckats boka, trots lite mackel.
Ingen ramlade och efter vigseln var det samling för en myriad filantroper hemma hos dem. Berit föreläste i seismologi, vitter som hon ansågs, medan Helge fann detta ytterst marginellt.
Men det var ett fint bröllop, tänker han och tror att alla andra tänker likadant.

tavlor, magneter och toyota.

Steg upp i tid för att hinna ringa socialskötaren. Jag ljuger inte när jag säger att jag kopplades vidare till minst fyra olika tanter. Den sista av dessa visste att det är till en helt annan stad jag ska ringa. Tio poäng min "hemstad", tio poäng.
I andra staden visste de lite mer men inte tillräckligt. Det tar ännu till efter 10 februari innan något vet mer. Det hela gäller min fysioterapi.

Det här resulterade i en liten försening till bildkonsten så det gjorde egentligen inte så mycket. Min tavla blev klar och den ser ut såhär:


När vi ändå är inne på den konstnärliga sidan av mig kan jag passa på att visa magneterna jag gjorde på hobby för nån vecka sen.


Och när vi nu ändå är inne på bildvisning kan jag visa vad jag inte kunde låta bli att köpa idag.

Det var kärlek vid första ögonkastet.

Slutligen, om ni tittar på dagens Vasabladets första sida riktigt, riktigt, noga kan ni se mig. Det här säger jag förstås inte för att jag skulle vara egocentrerad utan för att jag tyckte att det var ganska humoristiskt. Mest glad är jag nog för min kusin.

onsdag.

Det är onsdag och blåser omänskligt (oväderligt?) hårt.
Jag går till skolan och skrattar åt rektorn.
Vi går alla på vernissage och jag tar karameller och läser på väggen att folk svälter.
Sväljer istället för att spotta ut.
Jag ritar tröjtryck. Äter soppa.
Har gitarrlektion. Gör ett oväntat låtval.
Går hem och förfryser.
Vill pierca läppen och vill testa på hårfärgen i skåpet och vill ha fredag och vill ha och vill ha.
Tar med mig en herreman och far till biblioteket.
Lånar många böcker.
Måste ringa hyresvärd och socialskötare.
Hatar formella samtal.
Hejdå onsdag.

come together.

Blev glad i morse när Robban kom in med Beatles-låtar som vi skulle spela. Come Together bland andra. Ingen annan än jag hade hört den förut så ingen visste desto mer. Inte jag heller för den delen, fast jag har spelat den några gånger i min ensamhet.
Då började vi då.
Sången är rätt krånglig, så våra sångerskor hann inte med alls. Trumkompet är inte det långsammaste heller. Där rök Joel. Jenny hör inte Simon på bas och därmed tystnar pianot. Jag hör inte hellre basen och tappar bort mig med gitarren. Allting tysnar. Som en maskin, en sak i taget. Det var roligt. Och visst började det gå bättre. Men jag föredrar fortfarande det här


Jo och idag blev jag allergisk. Mot ananas.
Och nu är Evert, August och Cornelis mina.

älsklingsdag.

Vi ska spela upp Pelle Svanslös för dagisbarn i mars. Jag vill vara Maja Gräddnos. Jag kanske inte får vara Maja Gräddnos. Jag kanske måste vara en frass istället. Men sen är grejen att frassen ska delta i kulstötning och löpning. Sådant är jag ju bra på. Blä blä blä. Blä.
Blä.

Jag tycker inte om måndagar. Men jag tycker om måndagar för att man är så trött så allt blir så roligt. Vi fick ett mindre anfall på psykologi idag igen, mina vänner och jag.
Det kom tårar på mina anteckningar så de suddades ut.

Jag har inte gjort något åt våra intervjuer.
Jag har inte kommit på vad jag vill trycka på alla mina tröjor.
Jag kommer inte ihåg vilken dator jag sparade trycken på.
Jag har inte inte inte inte.

fina fredag skriven på skön söndag.

jag har aldrig förut bott i en lägenhet mitt i stan i januari. det är så fint, slog det mig i fredags när jag kom hem. januarisol är fint. och hela lägenheten är min. jag kan sova. jag kan äta. jag kan sjunga, äta apelsiner, rita, skratta, vad jag vill. för jag är i min lägenhet och det är januari. jag kan gå ut också om jag vill. på fem minuter är jag vid torget. där kan man se på människor. i januari.

annat roligt som hände i fredags:
vi gjorde mat i köket som vanligt. vår köksa är världens bästa och hon heter bibbi. eller bibbslan kallar jag henne. bubblan ibland. namn som börjar på b är roliga att leka med. hur som helst. hon sa på skoj åt oss att hon är hopplös. då säger ida, på fullaste allvar, att "alla e vi hopplös naingang i liivi bibbi". sant så. och ännu en sak;
varje fredag sedan vi började skolan i höstas har ida frågat minst två gånger per dag av bibbi om hon är galen. ingen speciell orsak, ida är bara en sådan som plötsligt kan fråga sånt. i fredags frågade hon såklart det igen. då säger bibbi, på ren och vacker vörådialekt:
jaa ja je he men tå e je meeföött så ja kan it jär naa ååt e.

undrar om ida frågar igen nästa vecka.

kanske ändå det bästa som hände i fredags:
jag satt vid datorn och ugglade. klockan var någon minut före midnatt. plötsligt pep min mobil till och jag fick meddelande. avsändaren var pappa. texten löd "Har du hört att du får bilskatten tillbaka?" nej, det hade jag inte hört. hurra! mest glad är jag för pappas skull, så som han har kämpat med detta. han borde få halva skatten i lön, min tappre far.

under veckan som kommer ska jag nästan bara leva på apelsin och vindruvor. och jag ska gå, inte ta bilen, till fysioterapin. usch vad mycket skit jag har ätit i helgen. men ajajaj vad gott popcorn är!

gråt.

Jag började undra.
Vad händer när man gråter egentligen?
Plötsligt känns det bara fel och dåligt och så kommer vatten ur ögonen. Va? Vad är det som gör att det gör det? Och vad är det som gör att vi inte går runt med tårar i ögonen jämt och ständigt? Typ nånting går sönder och släpper ut dom när vi blir ledsna eller vad? Jag bara undrar. Jag förstår så lite, när jag tänker efter.

Det här fick mig inte att gråta. Utan att skratta. Och spela. Har för mig att han missar A-moll i början och han kanske inte alltid sjunger jättebra men oj vad skön han verkar.

sverige sverige älskade land.

Jag vill mest av allt just nu bli antagen till att studera litteraturvetenskap någonstans i Sverige. Helst Uppsala men det är inte hela världen, Stockholm, Malmö, vad som helst, förutom Umeå. För att ens ha någon chans till det här måste man förstås skicka in sina betyg. Åh vad mycket dom är att hänga i julgranen, mina betyg.
Åtminstone förr vägde finska betyg tungt i Sverige, men nu har de tydligen ändrat på det, så nu är de typ lika tunga som svenska. Dessutom, nytt för i år, ingår matematik i behörighetskraven. Ja. Du läste rätt. Matematik. För helvete. Jag vill för en gångs skull studera, äntligen. Och så måste man ha matematik. Djävulen är med mig, jag är säker.

Jag skrev (förstås) inte matte i studenten. Men jag har alla obligatoriska kurser på mitt avgångsbetyg. A som i Avlagd står det på alla utom tre, för på dom står det 5.
Jag har intyg över min dyskalkyli. Frågan är nu om jag ska skicka med det, eller bara låta dom tro att det är helt normalt att det står A på matematik i finska studenters betyg? A kanske står för Asbra?
Intyget är nästan tre år gammalt, det står att jag är 16 år, smart, förstaklassist i gymnasiet och andra dylika detaljer som inte längre är sanna. Borde jag skaffa ett nytt? Går det? Var?
Eller det kanske inte alls hjälper, kanske man måste ha avlagt det i studentexamen? Eller de kanske inte tar in personer med dyskalkyli alls, vad skulle dom med sådana till?
Eller kanske dom ändå fattar att litteraturvetenskap och matematik har lika mycket gemensamt som Puuhamaa och Afghanistan?

Ja studentbetyget. För att komma in till det jag helst vill måste man, förutom matte, ha modersmål, samhällslära och historia.
Modersmål och samhällslära finns på mitt studentbetyg. Men med mycket sämre resultat än på avgångsbetyget. Historia finns inte på studentbetyget, men på avgångsbetyget och siffrorna i ämnet är högst av alla ämnen.
Jag hoppas verkligen att de ser på mitt avgångsbetyg. Det gör dom väl? Eller bara på studentbetyget? I så fall vill jag riva sönder det. Nu.
Men Sverige har ju inte ens studentbetyg på samma sätt som vi? Och det måste ju vara rättvist? Betyder det att de kollar mest på avgångsbetyget?
Snälla någon, gör att det är så.

Och någon som vet mer får gärna hjälpa till
innan jag spricker.
Jag viiiiiiill till Sverige.

plötsligt ställda frågor.

Hej idalavida!
Hejhej.

Vad roligt att du skriver nu igen!
Tycker du? Tack! Vad glad jag blir!

Jag också. Vad gjorde du klockan 12:15 idag?
Åt ärtsoppa. Det var gott. Du då?

Nä jag satt bara hemma och tråkade. Gör du aldrig det eller?
Jo. Men jag försöker att inte ta fram de allra tråkigaste ögonblicken i bloggen. Vem vill läsa dom?

Jag! Jag! Skriv!
Nä. Tyst nu.

Okej. Bara lite till. Vad har du gjort ikväll?
Varit på teater. Min kusin har skrivit en pjäs som provspelades ikväll. Den var rolig, jag kom dit med inställningen att den skulle var läskig. Så var inte fallet. Den var annorlunda också. Var det nåt mer?

Vad tyckte du var roligast?
Att pigan kanske skulle skickas till Nykarleby. Som om det vore sämsta stället. Det är det också. Det var det som var roligt. Sen att vi kanske har hört om Topelius. Det kanske vi har, jo.

Hehe. Låter som nåt jag borde se. Vad ska du göra nu?
Ja det tycker jag allt. Premiären äger rum på tisdag vid Vasaallén. Nu ska jag borsta tänderna och läsa bok.

Okej. Låter skönt. Själv ska jag gå upp i rök. Ha det bra!
Ojdå, låter spännande på nåt sätt. Ha det bra själv, låt inte röken förstöra dina lungor. Godnatt.

fina elvria.

Elvira lämnade oss igår. Världens bästa, sötaste, klokaste och finaste hund. Nästan 13 år gammal. Med andra ord tog åldern henne. Medelåldern för hennes ras är 8-10 år. Hon var så klok så hon förstod hur man lever lite längre. Men på senaste tiden har hon varit trött och till slut orkade hon inte ens stiga upp för att äta, knappt lyfta upp huvudet. Så igår kom veterinären och lät henne somna in. Nu behöver hon åtminstone inte lida.

Jag kommer ihåg när vi hämtade henne. Jag var sju år. Det var jättelång väg dit. Uppfödaren berättade att hon åt allt. Det var nästan sant också. Speciellt bananer. Jag kommer ihåg den sista banan jag gav till henne. Vi delade den, hon och jag. Jag kommer ihåg hur liten hon var när jag satt i rullstol, hur glad hon alltid har varit och fattat att hon inte får springa på mig. Gångerna hon har tröstat mig och varit min enda trygghet uppe på vinden i förra huset. Hur hon alltid, nu på slutet, kämpade sig upp till mitt rum genast hon hörde att jag spelade gitarr.

Kanske skaffar jag hund igen. Men aldrig får jag tag i en så fin som Elvira. Det fanns en. Jag fick känna henne i 12 år. Tack.

vad har hänt?

Jag känner inte riktigt igen mig själv.
Vi fortsatte planera tidningen idag.

Läraren: Ni får ta itu med valfri uppgift.
Jag: Neeej. Ja vila ju laga om valar!
Läraren: ... Alltså humornivån i den här klassen e nog otroligt...
Joel: Hög!

Sedan förliknade han den med en cirkel, när det blir lågt blir det så lågt att det blir högt igen. Eller något i den stilen. Förstod inte, men man förstår inte allt han säger.
Vi såg på Kara-tv och skrattade. Det är mycket roligare när man ser tillsammans med någon som inte vet exakt vad som komma skall. Konstigt nog blir frassfällan bara roligare och roligare. Ja, som sagt; jag känner inte riktigt igen mig. Men jag tror inte att man alltid ska göra det.

Mitt hår doftar hårinpackning. Mitt älskade Sport håller på att gå i konkurs. Haiti är sönder. Och här sitter jag. Och slutar inte undra varför Veronica Maggios Nöjd inte finns på Spotify.

perspektiv.

Inatt kunde jag inte sova alls. Huvudet nästan sprängdes av alla tankar. Rätt dåliga och förvirrade. Till lika känns det lite som när man är kär. Magen pirrar och jag fnissar, trots att kandidaterna är noll till antalet. Alltså mer noll än nånsin. Inte ens 0.5. Märkligt.
Efter ungefär tre timmar sömn steg jag upp och gick till skolan, där jag blev fotad som en galen vetenskapsman. Vet inte om jag vill se bilderna. På drama var jag en gammal Hjördis som härjade med småpojkar som pallade mina äpplen. Arga roller är dom jag har lättast att gå in i. Vet inte vad det sen betyder. Dolda aggressioner kanske. Dolda.

Efter maten gick jag till FPA för att undra vad som riktigt pågår. Tydligen var det bara ett studieintyg som fattades, och mina pengar utlovades till på onsdag.
Vet ni vem som var där? Robin Hood. Vet ni vad han sa? Hej. Vet ni vad jag sa? Hej.

Ikväll hade jag tid till en läkare för att få ytterligare ett läkarintyg till bilbeskattningsprocessen. Han skrev ett, den lilla rädda mannen. Men han sa också att det knappast hjälper. Dels eftersom jag har två ben i behåll och dels för att mina pågående studier inte anses som yrkesinriktade. Kyss röven, vad spelar det för roll vad jag sysslar med? Jag behöver bilen. Om det hade någon som helst betydelse för hela grejen hade jag helhjärtat och gärna förklarat hur mycket mer den där skolan har lärt mig än något yrkesinriktat (skit).
Nå det är inte det här som är värst. Det var en sak till han sa också. Nämligen att om jag påbörjar yrkesinriktade studier eller jobb i Finland får jag bort skatten. Jag sa att jag ska till Sverige. Varför, frågade han. För att jag vill ha perspektiv på saker, sa jag. Dels för att det är sant, dels för att frågan lutade mot det dummare och hans svenska var ganska usel. Han sa att då får jag inte bort någon skatt.

Att sådant här ska begränsa vad jag gör med mitt liv är bara idiotiskt. Trots att jag inte direkt lider av det lever jag begränsat nog redan. Kommer jag in till Sverige sticker jag dit ändå. Puss.

lev för oss båda.

Fick svälja hårt för att lyckas hålla tårarna borta när jag gick ut från magasinet vid Wasa Teater idag eftermiddag. Mina kompanjoner kommenterade och diskuterade men allt jag kunde säga var mm och joo de första minuterna.
Kornelias hjärta var fint, så fint. Kritisera kan man alltid men jag är inte den som klagar på bra saker och ingen har heller bett mig om det.
Texten var bra, temat var annorlunda, flickorna var duktiga.
Jag upplever antagligen hela grejen annorlunda eftersom jag har upplevt liknande. Pjäsen fick mig att fundera på allting igen.

Varför överlevde jag och inte Elin? Vad gör jag här? Vad hade Elin gjort om hon hade levt? Varför fick vi inte överleva båda? Det kanske hade funnits en som inte hade tyckt att jag var konstig. Det kanske hade varit hon. Vi hade kunnat göra saker. Prata. Skratta. Leka med min kylskåpspoesi. Krama varann. Hon hade kunnat trösta mig när allt var åt helvete. Om det nu nån gång hade varit det om hon hade levt. Eller dog hon för att det var meningen? Hade hon varit för sjuk? Tänker nånsin min pappa och mina syskon på henne eller är det bara jag?
Skuldkänslorna i pjäsen kände jag också delvis igen men kanske på ett annat sätt. Alla mina utbrott och depressioner. Borde jag ha slopat dom och istället varit tacksam för livet?
Nåväl, hon kanske inte gav mig ett hjärtahalsband men hon gav mig ett liv. Och jag ska leva för oss båda. Tio poäng och tack till fröknarna Åman och Mangs för en fin och berörande pjäs.

Nu ska jag på bio med den av mina systrar som finns med mig rent fysiskt. Hej.

berit och helge, del ett.

Jag övar inför högskoleprovet och eftersom svåra ord är enda delen där jag har någon slags chans så sätter jag vikten på dom. Bara för att jag gör det här glömmer jag säkert bort att anmäla mig eller något annat skit. I vilket fall som helst. Ord är bra att kunna. Här följer nu första delen av en historia jag skrev i okänt antal delar, med svåra ord jag lärt eller ska lära mig. Varsågoda.

Berit och Helge hade varit kära varandra i 30 år. Och var det fortfarande. Åtminstone enligt Berit. Det var hon som dikterade. Sa Helge emot kunde det gå illa. Berit kunde vara riktigt nedrig stundvis. Eftersom Helge var mjälkig och inte speciellt granntyckt var det nu som det var. Visst var hon ändå så illustrativ och mogul, hans fina Berit.

De förgapade sig för 30 år sedan vid läkarcentralen. Helge hade under en längre tid lidit av smärtor i såväl armar som ben och var därför tvungen att uppsöka läkare. Karensen var lång och han visste inte hur han skulle fördriva tiden. Han tog fram sin parlör och läste några ord. En oförmedlad röst hördes bakom honom. "Vilket språk är det?"
Redan på den tiden var han lite valhänt och tappade boken i golvet.
"Pettersson?" hörde han då och en gracil, ung läkare stod i dörren och inväntade honom.
"... Det får du utröna, det är jag som är Pettersson så jag måste gå. Vi ses."

Hon bjöd honom på kaffe efteråt. När de stora kåsorna var urdruckna gick de hem till henne. Visst var hon lite prålig och skroderande av sig, fröken Almqvist, som hon hette då, men det var något med henne som han inte kunde låta bli att älska.

Med detta tackar bloggare Berg för sig och uppmanar vänligt alla att titta in igen för att ta del av den intressanta fortsättningen.

en och trettoifem.

nu sitter vi här. och vi kan inte dela ölen.
varför kan vi inte dela ölen?
vad hände med ölen vi skulle dela?
ja alltså. dela, du får halva, jag får halva.
va? svara då? är det förståndet du har problem med?
nä.
nähä. svara då. var är ölen? jävla svikare.
nä.
nähä. hämta ölen då.
nä.
är det allt du kan säga?
nä.
förbannade idiot. du förstår ju inte det här.
nä.
det är alltså förståndet som är ditt problem.
nä.

han blir argare. stiger upp och slår till mig. men jag har lärt mig hur man blundar och hur man tänker
så att det inte gör ont.
man tänker att det snart över. att det inte händer. för det borde inte hända.
när jag inte gråter eller visar smärta
går han iväg.
arg. jättearg. kanske argast. satan. fan. helvete.
aldrig fina ord. aldrig fjäril, speciell, improvisation eller sjusovare.
bara fan och annat fult.
men han går.
och jag springer bort.
och tänker på
vad som hade kunnat hända med ölen.

Med en euro och trettiofem cent i plånboken är det här allt jag kan göra.
FPA kräver återigen intyg och skit. Intyg som jag inte ens är säker på att går att fixa. En sådan tur att jag råkade logga in på e-tjänsten och se det. Brev är något man tydligen inte kan skicka längre? Idioter.

bara en slags titel.

Hur jag än försöker kan jag inte sluta ha roligt åt hästen jag såg i förrgår. Det kunde nog inte bli mycket mer likt min humor. Igår kväll var jag tvungen att skriva ner händelsen i min bok för att få ut det ur huvudet och få tag i sömnen.
Jag önskar att någon hade varit med mig så jag hade haft någon att skratta med. Svårt att förklara hur roligt det faktiskt såg ut, nämligen. Å andra sidan hade väl personen till sist sagt att sluta skratta det var inte sådär roligt det var ju bara en häst.
Och eftersom min humor är speciell men när det slår rätt är det riktigt kul blir jag kanske ledsen om jag inte får skratta klart. Slutsats: vad bra att jag gick ut ensam i tisdags.

Det där var ju inte vad jag egentligen skulle berätta, nej.
Jag skulle berätta att fredagen imorgon inte kunde komma mer lämpligt. Att jag saknar mitt halvblonda hår jättemycket. Att torsdagar är jobbiga men bra. Ja, att det helt enkelt inte finns så mycket att berätta.

Jo igår när jag skulle sova kom jag på att jag egentligen inte vet nånting om det här språket. Vad är subjekt? Predikat? Objekt? Vad är huvudsats och vad sjutton är en bisats? Modala och temporala hjälpverb... öh va?
Man måste tydligen inte veta så mycket eftersom jag har klarat mig hela livet. Men med tanke på att jag ämnar studera litteraturvetenskap kanske det vore bra att fatta lite. En stor, fet, gymnasiebok kallad Språkets Värld samlar damm i ett skåp hemma i Pensala. Kanske återses vi en dag, Språkets Värld och jag.

häst på stan.

Igårkväll när jag gick på stan kom en gubbe gående med en stor, väldigt stor, hund på håll. Trodde jag.
Han kom närmare och det var en häst han hade med sig. En häst mitt i stan. Alltså. En liten häst men ändå en häst. Jag blev skraj men sedan såg jag att den var gullig. Synen var av absurdaste slag och jag kunde inte hålla leendet borta. Hade det varit en stor, vanlig hade det inte varit lika kul. Nu kan jag inte låta bli att undra varifrån de kom och vart de skulle. Jag har ridit sen jag var ungefär tre eller fyra tills jag var tolv eller tretton. Då började jag tycka att hästar var fula och farliga. Detta troligen för att jag var mer eller mindre tvingad till det och det fungerade som en form av terapi för fröken jag. Men ändå. Nu ångrar jag mig. Åh vad söt den var.

Nu är jag i datasalen och har gitarrlektion om en minut. Joel lyssnar på Beach Boys utan att dela med sig. Flickor fnissar. Jag går iväg.

hjärnan.

Det är lektion i Story. Vi planerar en tidning.
Idén om en fototävling har föreslagits.

Jag: Jaa åså kan vi ge han som vinner en metersticko... ja alltså, ni veit, en tumstock!
Joel: Varifrån fick du hedee Ida?
Jag: Ja veit it, he va he fösta som kom åpp i hjäänon så ja sa e.
Läraren: Du har en intressant hjärna.

måndag måndag måndag.

Nya dramaläraren var en kvinnlig sådan.
Jag lovade nästan att i sällskap av två eller tre andra skriva en pjäs till våren. Att skriva i samspel med andra är kanske inte min starkaste egenskap men det ska nog gå bra.

Vi ritade av varandra. Gick runt i cirklar och alla skulle rita något på någon. Det här är jag:

Pupiller är något jag saknar men vackert så.

Vid maten råkade jag ta en konstig smörkniv ur knivbyttan istället för en vanlig. Det här märkte jag först vid bordet och då sa Jossan att jag får önska mig en sång. Som när man fick mandeln i gröten i lågstadiet. Jag önskade Coldplay och fick Viva La Vida.
Jossan höll takten genom att slå på tallriken så hårt att folk nästan trodde att hon hade nåt viktigt ärende. Tack för fin sång, Sannah och Jossan.


En kille i min klass frågade plötsligt mig om jag tror att människan kommer från apan. Ja, eller åtminstone mer än från Gud, var mitt svar.
(Han vet det redan men gjorde det bara för att jag vet inte för vad.)

Då kom nån ramsa om att man inte har hittat alla ben och skelett och nånting.
Nähä, men nånting har man ju i alla fall med säkerhet hittat.
Sen kommer utläggningar om att människan bara kan utvecklas till det sämre.
Jag: Såklart inte.
Han: Jo, människorna är kanske starkare idag för att de äter så mycket vitamin.
Jag: ...
Han: Så du tror att människan plötsligt kan födas med sex fingrar?
Jag: Var ligger logiken i detta? Det borde redan har hänt ett par gånger i historien. Vad som helst kan ju tydligen hända. Jag blir inte förvånad.
Han: Jag tycker nog den där evolutionsteorin är ganska ihålig.

Tänk om jag tycker likadant om hans teorier?
Men jag säger det inte för jag respekterar att han tror och han får tro vad han vill och jag tycker det är intressant.
Jag tar inte på något sätt illa upp eller så. Däremot börjar jag bli lite trött på tjatet.

Efter skolan såg jag Robin Hood och jag gjorde det. Sa hej Robin Hood. Fina mössan vågade jag inte kommentera men det var ju det här med ett steg i taget.
Hämtade biljetter till Kornelias Hjärta på söndag. Ska bli intressant.
Ikväll är jag halvt bortbjuden på glass.

jag har tänkt.

jag har tänkt på
att det är fem dagar till fredag.
på fredag får jag pengar. tills dess har jag tre euro att leva på.
jag har tänkt på att det kunde vara noll.

jag har tänkt på att jag inte är bra på något.
eventuellt på att spela alias. oj vilken grej.
men tack mamma för att du köpte spelet åt mig för elva jular sedan.
det känns ändå som att jag inte är bra nog.

jag har tänkt på att tiden går och alla förändras och undrat varför.
och vem är nästa nya människa jag träffar och vad är dennes historia?

jag har tänkt på att vi får se vår nya dramalärare imorgon.
och drömt en mardröm. om julshowen, vi hade en föreställning och ingen kunde nånting. allt gick fel. jag kom inte ens ihåg att jag hade varit på scenen efteråt. så trött och borta var jag. vi fick en utskällning av anna och därför slutade hon.
mardröm alltså.

jag har tänkt på vad jag har för fel när jag fryser konstant, hela min kropp kliar och jag har huvudvärk.

det har jag gjort idag. dessutom fick jag en gurka levererad till dörren.

istället för en drink.

släpp mig,
du måste falla,
alla faller vi.
hur menar du?
du har en bulle i munnen och det är svårt att höra vad du säger.
håll käften. vi faller alla en dag,
du måste våga släppa.
jag vet inte vad du menar.
du vet ju inget.
inte du heller.
håll käften.
tänk om ingen vet något.
tänk om ingen vet inget.
inget vet ingen.
hur ska vi veta nånting.
hur ska vi veta vad som är rätt och fel.
varför är det lättare att göra fel än att göra rätt.
hur ska vi veta hur många taxibilar det finns
och varför vissa blindtarmar spricker.
det kanske bor en skomakare ovanför eller mitt emot dig,
fastän det är ett utdöende yrke.
hellre det än en våldtäktsman.
hur blir man sådan?
hur ska vi veta.
släpp mig, våga.
jag hör inte vad du säger.
håll käften. släpp.
utan att veta.

en grabb med gitarr.

Jag hackade purjolök. Då spelade radion Säg aldrig nej till en grabb med gitarr. "Nä ja hadd it tänkt göra he heldär, hihihihehehe" var vad jag tänkte samtidigt som jag försökte uppmana min klass att lyssna vilken bra låt. Fast egentligen var den kanske inte så bra. Men första gången var den fin, på en fredag dessutom.

Istället för att ta del av den lyxiga fredagsmaten stack jag idag iväg med Sofia och Lina. Vi gick på stan, åt mjuk glass (nej, inte mjukglass, mjuk glass, nästan grädde) kollade Wallander och pratade om konstiga saker och vanliga saker och andra saker.

Vad gör jag då sen ensam en fredagskväll som denna?
Lär mig lite Beatles på gitarr. Äter choklad. Myser.
Nu önskar du allt att du var här.
Jag kommer på att jag har glömt att skriva CV.
Du vill inte längre vara här.

jag målar!

Hör och häpna. Jag. Målar. En. Tavla. På. Bildkonst.

Damen hade nog vilat upp sig under julen för idag var hon nästan snäll. Vi blandade till och med färger utan att gräla. Jag hade frågor om sommarjobb, spöken, grafiker, immunitet, gips och hästskor.
Uppgiften var att utgående från en låttext eller dylikt måla en tavla. Eftersom hon inte har en aning om vad som rör sig i mitt huvud kände jag mig ovanligt fri till att göra vad jag ville. Lite tänkte jag väl på Dylan. Den går i mina favoritfärger. Det känns bra.

Sen har jag hoppat runt och varit glad, hämtat mitt riktiga körkort och gått runt och frågat sommarjobb. Det här betyder att imorgon har jag tre viktiga samtal att ringa. Hej jag heter Ida och jag är lite konstig. Tack och hej.

Ps. Angående sommarjobb, om någon vet något i stan eller ganska nära stan, säg till! Jag vill och tänker nämligen inte flytta hem över sommaren. Ds.

skola och heath ledger.

Har jag varit borta från skolan för länge när jag börjar fundera på om jag kommer ihåg vad mina klasskamrater har för skolväskor? Jag kom ihåg alla utom Joels. Och imorgon börjar skolan igen. Det är torsdag imorgon och torsdag morgon innebär alltid bildkonst. Jag har seriöst inte varit där på över en månad. Ska jag plötsligt nu komma, jo hejhej? Nä. Usch.
Vi ska få en ny dramalärare också. Anna har varit jättebra. Ändå är jag nog lite nyfiken! Jag drömde vem det var inatt. Minns inte mer än så dock.

Sådär annars måste Heath Ledger vara världens snyggaste människa.
Jag är ledsen över att han är död.
1. jag kan aldrig få honom, han kan aldrig bli min.
2. det kommer inga fler filmer med honom.

Det enda jag kan göra är dregla över bilder och filmer. Aaah.

en liten resa.

Bazooka hämtade oss efter två igårnatt. Jag kunde nästan inte sova alls. Natu satt baki och hörde på sin mp3. Jag funderade mest på livet. Halvvägs fick vädret nåt fel och det började komma is på framrutan helt utan orsak. Jag var säker på att det var en förbannelse men snart kunde man se varje bil vika in vid närmaste busshållplats och skrapa rutorna. Bazooka sa att han aldrig tidigare hade upplevt detta. "Itt ja heldär" sa jag och tänkte, tyst för mig själv, vilken tur att jag inte kör.
I Helsingfors stängde Natu av sin mp3 och berättade att hennes kusiner ber bordsbön, " gud som haver...nånting, tack för maten". Hon sa det snabbt och utan inlevelse. Det blev senare uppskrivet i mitt block.

På båten blev hon åksjuk, jag sov timmarna två på en soffa i caféet.
Framme i Tallinn hoppade vi in i en taxi. Natu talade ryska med chauffören. Hon är nog lyckligt lottad som fullständigt behärskar det där häftiga språket, språket med en framtid i dessutom. Det tror jag dock inte hon är desto medvetnare om, hon bara pratar. Och för mig är det roligt att höra på. Taxin körde oss till Baltikums största körcentrum och där sprang vi runt. Det var ganska billigt och bra.
Vi gick också till gamla stan. Alla matställen var fulla. Till sist fick vi plats. Satt och värmde oss på kaffe och kakao länge. Det var så kallt att ni kan inte tro. Av denna orsak köpte vi också varsin varm mössa. Alla gick runt med såna så vi föll dels också lite för grupptrycket. Estnisk glass har en konstig bismak. Hade vi stannat längre hade jag velat utforska själva staden mera, åka såndär buss och sånt, men nu var det bara fråga om några timmar så snart tog vi en taxi tillbaka till båten.

"De e ingen skillnad om de e en dålig båt nu när vi far, de får fast vara katter och hundar på den, men då vi far tibaka, då ska de vittu vara en bra båt" sa Natu i Helsingfors på morgonen. Gissa om hon fick spasmer när allt stängde strax innan tolv när vi kom fram. Vi hade hytt fram till klockan sex imorse. Det enda vi egentligen kunde göra var att sova. Oj vad arg hon var. Men nånstans inom sig förstod hon ändå att sömn var vad vi båda två behövde mest av allt, och somnade.

Taxi tog oss rautatieasemalle och vi hoppade på tåget till Uleåborg. "Int kan vi fa på dehä, de far ju ti Oulu."
"Jo men vi byter ju i Seinäjoki."
"Aj jo."
...
"Ida vi e int på rätt tåg."
"Jooo."
"E du HELT säker?"
"Jaaa."
Konduktören kommer.
"Opiskelija Vaasaan."
"Mistä?"
"Helsingistä."
"Ja mulla on samaa."

Se, vi var rätt.

Dock böt vi tåg i Seinäjoki och det tänkte gå lite illa. Redan från början hade vi inte mycket tid på oss att byta, nu var tåget från Helsingfors dessutom försenat.
Tåget gick från spår två och för att komma dit ska man först en trappa ner, sedan en upp igen. Natu trappade, jag tog hiss. Första hissen hade en lapp på sig där det stod att den var stängd. "Du skulle bara våga", tänkte jag och tryckte. Den öppnade och jag slapp ner. Så skulle jag upp igen. Nästa hiss var beklädd med en likadan stängd-lapp. Jag tryckte. Inget hände. Igen. Nä. Men kom igen. Nej.
Trapporna var många och branta. Ingen chans att jag hann upp om jag skulle bära dallarn själv. Jag ringde Natu som skrek och var stressad. Jag fick ner henne. Hon bar den och skrek att hon hatar den och skulle kunna hacka den. Jag kunde bara skratta. Vi hann.
Det här är mina estniska fynd:

Notera speciellt t-paitan med Muminpappan som plockar Whiskey.

Nu är jag alltså hemma. Jag for till banken och växlade tillbaka estpengar och samtidigt växlade jag något åt Bazooka. På samma gång som vi for tog jag ett brev som skulle postas till FPA. Fast det är lite äckligt det där med att slicka fast kuvert så brukar jag ändå göra det, man dör inte. Denna gång funkade det inte. Jag vet inte varför. Tejp hade jag inte heller. Jag tänkte att kanske Bazooka har hemma eller nåt. Vi möttes utanför mitt hus och jag frågade "har do na tejp?" "Jo" svarade han. Fortfarande tänkte jag att han menade där hemma.
Sen säger han "jäär har do tejp". Han hade det i fickan. Bara sådär. Som om det är den naturligaste sak i världen att ha i fickan. Kanske borde man börja ha. Praktiskt.

estlandet.

Om typ tolv minuter åker vi till Tallinn!

I min väska finns ett anteckningsblock och en penna. Ska skriva upp vad Natu säger.
I min väska finns mina partyglasögon och klänning.
I min väska finns kameran.
I min väska finns bokningsnummer, pass och lite pengar.
Förståndet åh, förståndet. Också det. I min väska finns.

Vi hörs!

vår fina idé.

vi fick den på nyår. carro och jag. titta nu.



det är ju nästan som det här:



hihi

party.

Natu fixade mig till katt. Man kan få vara katt på nyår, tycker jag.

Väntade på Carro och Jonathan.


Som kom.


Då fortsatte vi till Bazookas.


Om en stund fick vi besök av två riktiga karar, kararna från kara-tv!


När sådant händer blir man såklart upprymd och dokumentation är väldigt viktigt.


Jonas var också där. Jonas och Carro är kusiner.


Vi såg på raketer från balkongen.


Detta är en gruppbild. Bazooka saknas för han är snäll och tar bild. Benny vet jag inte var han är. Kanske på frassjakt. Det var tal om en äkta sådan, kattkvällen till ära, men det blev aldrig av. Eller så tar han bilden. Är inte säker.


Det var tal om mycket annat också. Jag borde sluta prata för mycket. Men det är kul. Att prata. Om man pratar bra. Det här var det nyåret. Det blev oväntat men oväntat är bra ibland. Karar är alltid bra. Tooticki är tydligen den enda vettiga figuren i Mumin. Nästa år kommer kanske ett nytt nyår.

så går ett år från våra liv och kommer aldrig igen.

Mitt 2009 i ord och bild.

Året inleddes med fest hos Bazooka. Denna gång hann jag se raketerna. Vi gick ut utan jackor för att kanske, kanske bli sjuka och missa skolan några dagar. Vi hölls dock friska. Jag och Calle glänste med dialogen i vår sketch på UF's julfest. Skolan var ganska lugn och nu var det inte många kurser kvar. I det där jävla gymnasiet. Månadens nittonde dag steg jag upp klockan halv sju och fick biljetterna till Björn Gustafsson och André Wickström. Det var en fin dag. Jag satt på café inne i stan och gjorde finska läsförståelse och drack cola. Med biljetterna i väskan.
Sökte lägenhet som ett tok. Hittade ingen. Åt mycket pizza. Hade mycket ångest. Såg på många filmer. Ganska ensam var jag egentligen. I januari.



Februari kom med det som jag så länge fruktade; studentskrivningar. Modersmål - textkompetens. Vågar säga att jag i vanliga fall är rätt kompetent när det kommer till texter men det där var som draget ur röven. Hela alltihop handlade enbart om Ibsens Vildanden, man hade inga valmöjligheter och det var nog en stor fet miss av studentexamensnämden. Det fick väldigt mycket negativ respons av experter sen så det kändes skönt. Hörförståelsen i lång finska gick lite bättre.
12 februari var en dag jag hade väntat på i tre års tid. Den kom. Vi hade abiad, penkkis och sen fick vi läsledigt! Så obeskrivligt skönt att få lämna en plats man inte passar i. Inte ens lite. Vi hoppade runt som små möss. Sprang runt och stökade i skolan. Jag bröt sönder kritor. Skönaste känslan. Sov i stjärnhallen och tog en runda på den enda puben i den där skitstaden. Minns att de spelade Dire Straits och vi skrek att vem får 10? Abi 09! Fyndigt må jag säga.
Just ja. En fredag innan allt detta hoppade jag på bussen till stan, mötte upp en främmande gubbe. En främmande gubbe som skulle bli min hyresvärd! Fyllde i papper om en väldigt fin lägenhet. Med en stor skrubb, dit jag kunde slänga alla killar, sa gubben.
Tack Ann-Luise och tack teater-Sebastian (jag är säker på att Du läser) för att ni fixade den.
Kompis Bazooka var i Spanien hela månaden så jag fick ha hans lägenhet.
Alla hjärtans dag till ära stack pappa, Margita, Madde och jag iväg till Lappfjärd på Björn och André. Det var fint och jag skrattade så jag grät. Jag skulle gärna dela med mig av alla skämt men det blir inte så. Efter allt for Madde och jag till lägenheten i stan och var upprymda och lyckliga över vad vi upplevt.
Jag lärde mig spela Päronet Jonas från Pleppo på gitarr. Herr A kan.
Månaden avslutades med fest i lägenheten. En gitarrgud kom dit. En gubbe på McDonalds undrade om jag hade olika långa ben. Nej sa jag. Han gav mig en juice. Jag vaknade varje dag i snö och fin sol. Varje dag med samma känsla. Och så sa jag nej, som i nej.


I mars fick jag nycklarna till min lägenhet! Någon dag senare hade jag inflyttningsfest. Alla var verkligen här. Det var en fin fest. Raskis hade bara en strumpa. Det får man ha. Juissi och kokosbollar var vad jag levde på. Revyn 10 kilometer söderut från mitt hem var bra. Jag skrattade och det var halt och kallt ute. Jag visste att imorgon skriver jag studenten igen. Modersmål, uppsats. Skrev om Facebook och jag minns att jag trodde jag hade vanligt vatten i min flaska. Det var bubbelvatten och det pös som bara fan i den tysta salen. Det tänkte inte sluta. Men alla var för ambitiösa och ivriga för att ens flina lite.
Sen kom skriftliga delen av långa finskan. Jag satt framför en som hela tiden drack kaffe och skramlade. Det var svårt att inte skratta. Men man får inte, allvarliga saker är studenten.
15 mars fick jag sommarlov! Genast började flytten för pappa till nya huset några (jag vet inte, 20?) meter bort. Gamla huset skulle tömmas. Jag hittade många fina bilder och teckningar. Det var konstigt att hitta saker som mamma hade skrivit och sånt. Hon var nog med och hjälpte.
Sport vann äntligen Mestis. Jag har väntat ungefär sex år. Jag skrek och hoppade och kramade Ellen som inte riktigt förstod varför.
Och en gång var jag fullständigt övertygad om att jag var en värdelös människa som inte kan nånting och allra minst kan skriva studenten. Jag grät sönder i en famn omringad av fyra andra som fick mig att inse motsatser och bra saker. Fyra människor som sedan kom att betyda mer för mig än jag hade trott. Och famnen var nog en bra famn.


Började april med att söka in till skolor. Men det var nog ett aprilskämt för jag ville inget av vad jag sökte till. (Förutom dit jag slapp in.)
Ja nu var våren här. Vad betyder det? Precis, vårkänslor. Mitt hjärta sprack lite. Jag var jävligt besviken på mig själv och allting. Allt rasade samman ungefär. Då.
Sport kvalade till ligan mot Ässät men föll på sista matchen. Jag hörde den på radio och åt Kinderägg. Carro fyllde 19 år så vi firade på Rosso och Ollis.
Dallarn gick sönder. En kille på maskin & metall svetsade den. Tack.
Jag blev sjuk. Hög feber. Bazooka lurade mig att äta en hel stång chili. Fan vad det brände i munnen! Jag gör inte om det. Tänkte spy.
Natu och jag tog knäppa bilder i en källare.
Denna blogg föddes.
I månadens slut stack han och jag till Stockholm och hälsade på syster. Träffade Johan. Säg I taket lyser stjärnorna. Fyndade böcker. Kom hem till valborg. Festade i stadshuset med tyskar och andra. Absurt.



Maj var i början bara fester i parker. Sånt är härligt. Jag glömmer aldrig när vi försökte få Koti Pizza att köra ut pizza åt oss. Och när vi ringde till nummerupplysningen och frågade nummer. Gräset, människorna, luften, kassarna, filtarna, friheten.
Första morsdagen utan att ha någon att fira inföll. Jag fick Playstation av Joel. Tack. Jo och så fick jag den där jävla studenten. Jee hurra.
Jag och Carro festade och var på Ollis där vi träffade Raoul och andra.
Med tre dagar kvar av maj stack vi till Paris, jag, Anna, pappa och Margita. Otroligt fin stad med Eiffeltorn och Mona Lisa och triumfbåge och galen trafik och mysiga gator.



Vi var kvar i Paris ännu i början av juni. Första juni är pappas födelsedag så vi firade honom. Och jag lyckades hitta hjärtasolglasögon som jag i evigheter har letat efter.
Hälsade på broder i Esbo på hemvägen. Minns ännu hur glad jag var. Det kittlade i magen sådär skönt och tryggt, jag fnissade. För lite text. Än en gång trodde jag för mycket.
Ett besök fick jag i alla fall. Och lite björntråd.
Johan som Johan hade fest, jag och Carro drog dit med Joel. I bilen påminde vi honom om att han är världens snällaste Joel.Carro lärde folk hur man skidar på Ollis.
Jag, Carro och Alfred hade en liten minifest hos mig. Doghundboy säger jag bara. Det var en av sommarens roligaste kvällar. Konstigt.
Midsommaren spenderades på soffan i Pensala med en gitarr i famnen. Och i Sunnanvik på en liten fest några dagar innan. Vi blev nästan utkastade på grund av vår kreativitet, Carro och jag. Vi for på Fångad av en sång också. Vi åt jordgubbar och sjöng om bussen som brukar komma kvart i två nere i byn. Det brukar den faktiskt. Robin Hood undrade varför han ens reagerade när jag sa hej Robin Hood. En gubbe bjöd på godis.
Spenderade en vecka i Vörå hos min kusin. Det var en fin vecka. Varmt. Jag solade fram ett hjärta på magen. Vi var till Power Park. Var i Kimo och övade teater. Elias och jag sjöng Svenne Banan. Agnes undrade vem jag var kär i. Ingen var lite konstigt svar, tydligen.


I juli var Carro och jag på Ollis och lurade en kille att vi hade varit i det militära. Och så hittade vi på ett tg-tecken. Var hemhemma länge för syster var hemma från Stockholm.
Rock Perry var bra, vi såg Kurt Cobain bland andra. Sunrise Avenue var jättebra och det var Disco Ensemble också. Alkoholen styrde resten.
Spelade Guitar Hero hos Eaoul. Det var svårt.
Madde var hos mig. Jag frågade henne var nycklarna var och fick svaret "jaanå ja e jo från landi ja så it fövånar e me om ja lämna di i dörin". Dom var i dörren.
Testade Royal med Joel och Bazooka.
Hela juli var nästan bara sprit och fest. Skål.


Augusti öppnade upp med Maxmorevy. Jag har ännu saker därifrån i huvudet. Det fastnade.
Jag började FKF som var, och är, skitbra. Har aldrig tidigare trivts så bra i en skola.
Min lägenhet var plötsligt full av bostadslösa studerande några dagar. De färgade mitt hår. Och plötsligt var jag bra igen en stund. Okej.


I september fyllde jag 19 och det gjorde jag på 1300-talet vid Korsholms vallar.
Jag blev kär i Calle och såg på Idol hela tiden. På Ollis sa en gubbe att jag och Carro är härliga tillsammans. Det lär kul. Jag började bilskola och gjorde där med stan osäker.


I oktober köpte jag Kajs bok. Det var en bra bok. Serne, Carro, Jontta och jag lurade alla vi såg på Ollis att vi var danska. Och körde dit med vampyrbilen.
Dallarn blev stulen men kom på ett mystiskt sätt tillbaka två dagar senare. Det var hemskt att bli så halv. Jag kom som skitstor nyhet på Vasabladets förstasida. Öh.
Skaffade tumplektrum och såg Flickan som lekte med elden. Jag fick ett fint pins och hitttade glasögonen jag länge sökt efter. Pappa och jag for till Stockholm en sista gång innan Anna flyttade hem. Halkade runt på halkbanan och fick ny, världens bästa bilskollärare. Jag har honom att tacka för att jag vågar och vill köra bil idag.


Hälsade på Carro och hennes lägenhet i november. Vi var till Melody för första gången. Sa åt vaktten att jag var 17 år och han släppte in mig. Vi busade med ett kex. Min praktik på Radio X3M började. Det var roligt. Men hemskt att höra sig själv. Carro och jag var VIP vid Fontana på Svenska Talande Klubben. Gillar inte Fontana men det var kul. Peppar och papper. Såg Två ljus i fönstret och plötsligt låg min blogg på Wasa Teaters kaffebord. Firade lillajul med treårskalas.


December har gett mig körkort, lite mer tålamod, fyra helt fantastiskt roliga julshowsföreställningar, många roliga roadtrippar och en andraplats i Idol åt Sveriges bästa musiker. Jag tackar för det och ser framemot ett nytt år med nya möjligheter. Jag är också glad för att jag har träffat så många nya söta människor. Främst från skolan. Jag nämner inga nanmn men Jossan, Jenny, Simon, Sannah, jag tänker på bland andra er.