små och upp.

Saker jag saknar med Växjö:

Att ha en helt egen lägenhet och eget KÖK även om det nu var litet.
Att bo precis på lagom avstånd från en upplyst motionsstig.
Att bo på gångavstånd från simhallen (som var bra).
Att ha ett hockeylag att heja på och gå på deras matcher.
Att ha 10 minuters bussresa till centrum.
Att kunna äta en helgmiddag eller ta en ishockeyöl på Stars & Stripes.
Att kunna skratta åt konstiga saker som hände mångdubbelt oftare än här.

Få se vad jag kommer att sakna med Uppsala. Jag vet i alla fall en sak. Jag har nämligen nyligen upptäckt att vi har Finska kanalen på TV här. Varje gång jag hälsade på i Stockholm medan jag bodde i Småland ville jag så gärna ha den att jag flera gånger var nära att skaffa något slags kanalpaket som jag egentligen inte förstod mig på.

Men nu har vi den alltså. Jag har tillbringat ungefär varenda vilodag jag haft på grund av benet i soffan framför Finska kanalen. För någon dag sedan råkade jag se en intervju med en finlandssvensk skådespelerska, jag minns inte vad hon hette men kanske Sue och kanske Lindström eller Lemström eller Lidström. Herregud det var som om jag ibland hörde henne berätta om mitt liv. Fast det var ju hennes förstås. Men jag kände igen mig så mycket i hela henne. Det är så skönt att se sånt emellanåt. Jag känner mig som en bra ballong.

rehab sapmi.

Det där jag skrev om att min muskelinflammation skulle gå över. Haha jag är så duktig på att skämta. Den blir bättre när jag vilar men så kan jag inte vila ordentligt och så går jag ut och så börjar det om på noll. Sjukvården säger att jag ska äta medicin (som hjälper litegrann) och det har jag gjort men nu slutat eftersom min mage har sagt ifrån. Det är så psykiskt tungt att bara ligga i sängen. Att inte kunna gå och äta sin mat i matsalen. Att inte orka tänka på något annat än "när ska det gå över". Att missa skolan och få ångest och stress över det. Att inte fungera som man ska helt enkelt.

I torsdags var vi till Stockholm på teater och jag borde ju ha förstått att det inte går men tror ni jag kan motstå en heldag med teater. Nej, så jag följde med och sparade på stegen. Likförbannat blev jag i slutet av dagen uppburen för Dramatens trappor av manusförfattaren. Det var absurt men snällt förstås.

Jag har nu fått sjukledigt av mina lärare som såg mig halta genom huvudstaden. Denna vecka ska jag till sjukgymnasten för att eventuellt prova diverse metoder och sedan åker jag faktiskt till Lappland. Det är det enda stället i världen jag kommer på där jag kan vila både kropp OCH själ. Där finns inga aktiviteter som frestar eller ger ångest och där kan jag vila ordentligt och dessutom bada bastu och bli ompysslad om det skulle behövas.

Samen har sagt att han ska höra med sin familj om dom kan hitta någon som kan bota mig. Hahaha. En nåjd. Förlåt det kanske inte hjälper om man skrattar. Men hjälper det vet jag inte vad jag gör. Mitt förnuft tillåter mig inte att tro. Ser framför mig hur en liten same i skinnmössa sitter och håller i mitt ben medan han jojkar och slår på en trumma mellan varven. Och jag sitter på en stol och skrattar ihjäl mig.

livet i skogen.

 Ikväll när vi satt i allrummet och såg på film stod plötsligt ett rådjur utanför fönstret och åt gräs. "Åh titta ett rådjur!!! Åååh! Ssch, instagram! Instagram nu, hoppas det blir braaa!"

Nöjet en fredagskväll i kollektivet.

när det blev vår och när det inte var vår.

På sistone har jag varit så trött och omotiverad. Slö, helt enkelt. Ingenting har varit speciellt uppiggande och jag har fler än en gång funderat på vad fan jag gör här. Inte har jag skrivit alls så mycket som jag hade tänkt att jag skulle göra ändå. Och vad ska jag egentligen göra med det jag har skrivit.

Jag har bott i Norden hela mitt liv och inte på 23 år kan jag påstå att jag direkt har påverkats av mörkret på vintern. Det har nu varit där och visst har det inte varit som på sommaren men jag har ju ändå kunnat ha på lamporna eller göra något där jag helt enkelt inte tänker på att det är mörkt.

Men i år. Usch. Jag befinner mig i skogen, i kollektiv där jag får noll procent känsla för att ha något eget, vilket jag under det här året har märkt att är viktigare för mig än jag trodde. Jag behöver en egen dörr att stänga. I skogen finns ingen belysning, jag kan inte gå ut på kvällarna om jag vill gå ut och gå. Till närmaste affär måste jag ta bilen (tack pappa för att du övertalade mig att ta hit den och förlåt för att jag startade skrikbråk genom att vara envis och tro att jag skulle kunna, eller orka, ta bussen. Hahaha jag är så korkad när jag blir envis) en bra jävla bit. När jag under loven befinner mig i Lappland i Sveriges nordligaste tätort känner jag mig mer civiliserad än här. Ja herregud.

Men så mitt i allt kom två saker på samma dag. Det ena var våren och det andra var en ung, inspirerande, flerfaldigt utgiven författare som gått igenom detsamma som jag gör just nu. Han berättade så enkelt och intressant och med så hög igenkänningsfaktor att jag bara ville stiga upp och ge honom en kram. Att det är här man skapar rampusselbitarna, som efter att vi är klara här kanske någon gång blir ett helt pussel. Att det är klyftigt att hålla på och irra runt bland rötterna och inte riktigt veta, prova sig fram.  Det kan en dag leda till en liten växt, som kanske sår nya frön tids nog. Istället för, jag citerar, "en jobbig människa som skriver en dikt på en servett" och det blir genast en stor växt men sedan inget mer.

Och så våren. Nu skiner solen, snön är borta och på söndag utlovas 11 grader.
"Minus?" frågade samen när jag berättade detta. Nå nää. PLUS! Vi ska grilla, kollektivet. Som jag såklart också har lärt mig att tycka om, även om boendeformen ofta är en prövning. Nu kan jag gå ut i skogen igen, för det är ljust. Jag råkade göra det så intensivt att jag fick en muskelinflammation i låret. Men he gaar jåo om he.

Efter författarbesöket skrev jag för första gången på ett par veckor. Senare fick jag ett sms av en kompis som skrev "Nu gråter jag till din text. Du får aldrig sluta skriva." Igår sa en annan "Ida jag började nästan gråta till din text igen." Först blev jag rädd. Vad håller jag på med? Jag vill inte att ni ska gråta? Men så tänkte jag efter lite och visst fan är det det jag vill. Nog ska det kännas. Och inte ska jag väl sluta.