nami nami.

Fick bestämma själv om jag for till praktiken idag för det var koreografi hela dagen. Jag gick. Det var tur, för vår ljudtekniker hade köpt fastlagsbullar åt hela produktionen. Tack.

vi två i ett nötskal.

Emely: Ååh, vilken söt katt!
Jag: Oh my god, kolla en naken man!

vad man gör på en busstation.

Han: Men vi tar väl sällskap till bussstationen?
Jag: Ja, det kan vi.
Han: Ja, jag ska ju ändå dit och åka buss!

Ta några varv runt busskurerna lite lugnt sådär.

motsats till tango.

idiotin bjuder upp till dans 

och dum som jag är tackar jag ja 

trots att jag är "smartast av alla vänsterhänta" du känner 

frågar hur många du känner, tre? två? 

sju, säger du

jaha, säger jag 

skål. 

jag ser att vi ljuger allihop 

om varandra, kors och tvärs

som ett ohållbart parti schack i mörker  

jag gråter för att allting är på riktigt

gråter för att allting är viktigt 

och inte för att det här bara var "en fas i livet"

vill inte klamra mig fast i tillfälligheter 

vill inte tro på millisekunderna av sanning i falskhetens monolog 

vill inte vara den där som bara står där 

dansar tango med alla tills dom bevisat motsatsen 

vad är ens motsatsen till tango? 

yoga? 

det är frost på gatan och det enda jag vill

är att ni ska växa 

växa upp 

växa ifrån 

växa ikapp 

går fint med idiotin 

vi buggar nu 

lite i otakt men vad fan.

fynd.

För fem kronor utökade jag samlingen med min absoluta favoritförfattares böcker ytterligare.  Mitt livsmål är att ha alla i min bokhylla. Och sedan i min grav.

sauna och sisu.

En mamma och hennes ungefär fyraåriga dotter kommer in simhallens bastu. Dottern börjar direkt klaga på att det är för varmt. Mamman: "Du är halvfinne, du måste klara det här!"

slut på vecka 1.

Idag hade vi personalmöte. Vi funderade på vad som hade varit positivt och det bästa som hänt denna vecka. Det borde alla arbetsplatser göra. Så surkartar skulle få lite perspektiv.

Mitt i allt sa chefen "Ida är här! Kan du bara stiga upp och berätta lite...". Sen minns jag inte mer. Alltihop är blurr och jag var tvungen att fråga mina kompanjoner vad jag faktiskt sa efteråt, för jag minns ingenting. Bara att jag satte mig ner igen. Men det var bra att det kom oväntat, hade jag vetat av det där hade jag gjort en höna av en fjäder och sjukanmält mig.

Jag träffade även en dramaturg som jag läste lite pjäser med, sen repetitioner och till slut kom koreografen. Där var jag ganska sysslolös men det var roligt att titta på.

Nu: HELG! Lev väl, vila, njut och allt det där. Adjö.

rep.

idag var vi en man mindre. jag läste den frånvarandes repliker. när vi var klara fick jag höra:

 "att läsa manus med dig är som att vara med i mumintrollen."

kaffepaus.

Han: Vilken sort vill du ha på teet?
Jag: Det här tror jag, hallon.
Han: Det där är fan inte te, det där är SNASK!

hårda bud från dag 1.

Han: Har du sufflerat förut?
Jag: Nej.
Han: Åh helvete!
Jag: :)
Han: Du får inte bli förbannad på mig om jag skäller på dig!

Första dagen praktik. Det är något så oemotståndligt med teatermänniskor.

januarihelg.

fredag: en sista fest med vårt fagra oslagbara gäng innan många av oss flyttar härifrån. äpple + blåbär = nja. jag + livet = ja. jag + ovisshet = nej. jag + flippade människor = ja. jag + dallarns järnstång efter midnatt = nej. det dröjer innan det är vi alla igen, om nånsin, och det gör ont.

lördag: isglass och clementiner. läser oroligt. det är så bra och så på riktigt. någon gång vill jag också våga. våga skriva precis exakt så som det var. inte vara rädd för att såra. för det är redan gjort, egentligen. gråter och kan inte sova, stiger upp igen. skriver att susanna alakoski är en fantastisk kvinna. det piper överallt och jag förstår vad det betyder.

yoghurt.

Äter yoghurt och tänker på hur gott det är.

Men jag har väldigt svårt att uttala den sverigesvenska versionen av ordet. Jag säger jogorrt. Här säger man jååågutth. Det är så långt och svårt att uttala så att det låter normalt. Men det gör ju inte jogorrt heller, om man slänger in det mitt i en finlandsstandardsvensk mening. Ack denna hybriditet.

Hur säger man egentligen?

praktik.

Övade repliker med en av skådespelarna. I början var det svårt att veta hur jag skulle agera när det blev tyst. "Söks det i minnet eller söks det efter hjälp? Hur många ord ska jag ge? Hur exakt ska jag vara med att märka fel? Ordföljd? Synonymer?" Hjärnan gick på högvarv.

Men efter ett tag hittade vi varandra och det gick bra. Det var kul men krävde koncentration. Vilket bara är bra för mig att öva på.

När jag var klar var det kväll och tomt på stället. Jag gick ut genom min genväg, men smög lite för att jag var osäker på om jag gick rätt. Rätt som det var satt han som spelar Sami i världens bästa pjäs på en bänk och jammade gitarr för sig själv.

Hej, sa jag.
Hej, sa han.
Haha, tänkte jag.
Jag måste säga hur bra han är, tänkte jag.
Men han musicerar så bra, tänkte jag.
Jag hinner, tänkte jag.

olkaa hyvä ja odottakaa.

Goddag.

Idag har det snöat helt utan gränser. Och jag har spenderat en andel av min livstid i onödig telefonkö. Två. För när jag äntligen kom fram till första fick jag förstås inte betjäning på svenska. Hänvisades slutligen till ett helt annat ställe som inte ens svarade.

Resten av dagen har jag studerat. Har tent imorgon. Språkhistoria. Hvet egentligen inte mycket. Efter det ska jag till min praktik. Börjar inte på riktigt förrän på måndag men ska dit och hjälpa till. That's what friends and praktikanter are for. Ska bli roligt. Sen ska jag och Ellen ut på bus. Blir en bra dag. Efter tenten alltså.

natt igen.

jag skrattar så jag gråter och gråter så jag skrattar
det har jag gjort i alla år

"är du den som känner mest av er alla?"

frågar han och biter 1985-blicken i mina förvirrade ögon
och jag viker undan men svarar

får någon slags tillåtelse
att släppa ut vatten ur min kropp

ingenting vi säger är sant
men allt stämmer

trött på naivitet och total oförmåga att stå fast vid en åsikt
slår jag en nerv i bordskanten och svär högt på finska
och förlorar
alla chanser att bli tagen på allvar
vilket jävla allvar

jag:
hahaha
du:
skratta du, men den här gången kommer jag
jag:
kom du, men den här gången skrattar jag

stressar i snöstorm
får fråga om vädret
råkar svara fel
säger
mulet och plusgrader
går sedan i snö
någon sa att livet var lätt
jag gör en ofantligt hård snöboll

sover. skrattar. känner. orkar. kanske. inte. prestera.

oddsen.

Var på en fest igår. Träffade en ny människa. Av någon anledning började vi prata om Bamse, och jag berättade att jag var med på Bamses födelsedagssida när jag fyllde 2 år.

Denna människa visade sig vara person med Bamsetidningar sen en lång tid tillbaka i sin ägo. Idag hittade han tidningen jag var med i. Och scannade in sidan åt mig.

Alltså livet ibland. Vad är oddsen egentligen, att jag från tassemarken i Finland ska stöta på en serienörd på en fest i Växjö som har kvar en Bamsetidning från 1992? Varför gick vi på samma fest? Och varför kom vi in på världens starkaste björn?

lördag.

Moment 500439 i kategorin "absurt".

Livet.

svammel om byn.

Idag hade vi föreläsning om ortnamn. Det var intressant.

När jag kom hem klurade jag ut betydelsen av min hembys namn. Pesonens enkla byggnad. Med enkla byggnad menas en byggnad med ett rum, en bod eller ett härbärge.

Det här har jag bara tänkt ut själv. Jag har inga som helst belägg. Men min far har lärt mig att dom första som bosatte sig i byn hette Pesonen. Och eftersom förleden i ortnamn ofta grundas på människonamn och jag inte kan hitta någon annan betydelse för Pen tar jag mig friheten att koppla samman Pesonen med Pen.

Sedan tänker jag att -sala är ett efterled på samma sätt som i Uppsala, till exempel, men att påverkningen av finnarna (jag kan då inte tro att byn i alla tider har varit enbart svensktalande) med sitt fonetiska språk har gjort att vi uttalar sala som det stavas istället för svenskarnas sala med långt a-ljud. Och sala betyder enkel byggnad.

Är det inte ganska logiskt att dom som bosatte sig i början bosatte sig enkelt?

Jag vet inte. Hejdå hälsningar amatörspråknörden.

du skulle ta hennes plats som legend.

I morse när jag gick till tentamen lyssnade jag på radio. Björn Skifs Michelangelo började spela. Och någonstans där slog det mig. All denna banala meningslöshet. Vad spelar det för roll om jag klarar denna tenta idag, i vår, nästa år eller 2018?

Michelangelo finns kvar.

Björn Skifs vill ha femton svar, han vill ha besök, han vill ha en målning. Jag vill ha hundra studiepoäng, saker (som jag egentligen inte behöver), mat, massa tid, kontroll.

Där går jag på frostigt grus, övermättad på grammatiktermer. Där sjunger Björn Skifs något ganska fånigt som han kanske kom på i fyllan. Där kör någon runt på flakmoped och plockar skräp. Där gråter någon som blivit dumpad. Där ligger någon på dödsbädden med en enda önskan.

Hur hamnade vi här? Och vad spelar allting för roll egentligen?

men vi hade roligt också.

Föreläsning om dialekter idag. Vi gick igenom en fin karta, där inga områden var bortglömda. Började i Skåne och vandrade uppåt. När Sverige (med undantag för Gotland och norra Norrland) var avverkat säger läraren "De östsvenska dialekterna går vi inte igenom."

JA DET KANSKE INTE ÄR SÅ FÖRBANNAT KONSTIGT ATT INGEN VET NÅGOT OM FINLANDSSVENSKA OM DET ÄR SÅHÄR DET SKA GÅ TILL? IDAG VAR VI DESSUTOM  IHOPSLAGNA MED EN KLASS SVENSKLÄRARSTUDENTER. LÄRARE. LÄRARE ÅT FRAMTIDENS BARN.

När bandspelaren som vi lyssnade på södra Sveriges dialekter ifrån gick sönder och började bulta hade vi ju kunnat ta upp östsvenskan, till exempel, istället för att sitta där och stirra.

Sedan smutskastades min stora idol och husgud Fredrik Lindström. Och det är okej. Man måste inte tycka om honom. Men säg ogärna att han har fel och därefter citera honom för något han överhuvudtaget inte har sagt. Han hade och har fortfarande helt rätt och har inte sagt vad som påstods. Jag visste det redan i klassen men ville kolla upp det och nu har jag gjort det och nu ska jag e-posta läraren och berätta det.

Jahapp. Jag ska väl lägga resten av dagens ENERGI på grammatikläsning då.

tragiska sanningen.

Emely och jag går hem från biblioteket. Det är kväll och snart stängningsdags för Pressbyrån vi passerar. Givetvis råkar vi båda två exakt samtidigt se en snabb anblick av kassörskan som håller på att skura golvet inne i kiosken.

Vi: HAHAHAHA.
Emely: Inte för att jag vet vad som var så roligt, men.
Jag: Nä inte jag heller men det kom så plötsligt.
Emely: Visserligen är det väl där vi kommer att sluta om vi inte skärper oss.

en av mina favoritbilder genom tiderna.

Kolla nallebjörnskinderna till vänster. Så gulligt.

korkskalle.

normalt har vi inte haft det på flera år.

När jag var i Finland var jag på teater med min kusin. Såg Next to Normal. Som var hemsk men sann. Lite skruvad och mycket gripande och fin. Typ som livet. Slog lite mot ansiktet men på ett värdigt sätt. Folk grät i slutet av andra akten men jag grät bara en gång. I början när Diana lagade smörgåsar.

Under föreställningen bröt snöstorm ut och när vi skulle köra hem några timmar senare hade det snöat ganska kopiöst. Vi kom så långt som till den mindre vägen som går upp till kusins hus. Den var totalt igensnöad och vi fick se oss besegrade. Mitt 15-åriga kusinbarn kom till undsättning med traktorn mitt i natten och drog upp oss ur drivan. Helt loss kom vi dock inte förrän jag, som bara kör bil med handgas och inte ens var säker på vilken pedal som var gas och vilken som var broms, fick gasa medan dom andra två knuffade.

Sen fick vi backa ut till den större vägen och därifrån få skjuts i traktorn hem. Det var förstås inte det lättaste varken att ta sig upp eller för traktorn att rymma två fullvuxna kvinnor och en chaufför. När jag skulle försöka få plats bak i lyckades jag komma åt traktorns tuta tre gånger. Tre. Klockan två på natten.   Jag vet inte med er men åtminstone ingen av oss i hytten kunde annat än skratta. När min kusin uppmanade mig att inte skratta så att jag ramlar ut började jag bara skratta mer. Vi kom hem. Till slut.

Situationen var bisarr men kvällen, och hela helgen, var fin.

"Ja sko nåo ha sloppi ijinom me Yaris ja." Nej, pappa. Jag lovar.

rebus.

Godafton. Lös min lördagsrebus om ni kan. 

(Facit: Ida älskar sin nya muminmugg med Råddjuret.)

julbilder.

jag var inte så pigg på att julen detta år. dels för att jag var rädd, dels för att jag var besviken, dels för att jag var lite sårad. men jag försökte tänka på det jag hade istället. myntens andra sidor liksom. och nog hade jag det bra till slut. man vet nog inte vad man har förrän det är borta.

 systerdottern och jag inledde julaftonen med att ha fel i huvu. 

 sen kom tomtarna. 

 pappa blev njöd. 

 systerson och systerdotter spelade spel. 

 sen ritade vi mustascher och skägg på varandra. till systers förtret, när det blev sotigt efteråt. 

efter julafton flöt alla dagar ihop och jag höll faktiskt till största delen bara till i byn där jag träffade människor och grävde i skåp. 

 min brorsdotter hade satt upp en fantastiskt fin lapp på sin dörr. 

 här är vi. min kloka guddotter och jag. 

 vi spelade Monopol. jag köpte sura gatan. bland andra. 

 min äldre brorson valde att dricka limsa ur pappas tequilaglas. 

 den yngre drack kaffe ur en fin mugg. 

 iron maiden i min mp3. 

hej från finland saakeli. 

kollationering.

- Är du härifrån?
- Nä, från Finland.
- Finland! Men då måste du ju vara från den svenskspråkiga avdelningen?

Avdelningen. Bästa ordet jag hört. Som att allt bara var ett dårhus eller något.

mat för matlådor.

Jag börjar min praktik om tre veckor. Då måste jag ha med mig matlåda varje dag. Jag tänker att jag inte kan ha med mig smörgåsar eller torra franska och korvar eller fiskpinnar och pasta eller majs och grynost varje dag. Därför har jag nu börjat öva mig på att tillreda socialt accepterade matlådsrätter.

Makaronilåda kan inte vara så svårt, tänkte jag. Och jag hade rätt. Dessutom blev det gott. På livets första försök. Hurra.

Min milstolpe i matkarriären.

nya årets fråga.

"Har du aldrig tänkt tanken på hur det skulle vara om du var normal?"