ååri.

i lappland över nyår, stressade från österbotten till västerbotten till norrbotten och sov för länge och halkade över blankis till busstationen och tänkte nästan glömma mitt spel kvar på köksbordet. men allting med vad jag vet, möjligen förståndet någonstans på fartyget.

tänker tillbaka på mitt 2015, vet inte om jag ska skratta eller gråta. hur ska man veta? eller om det ändå är frågan om tvivel - kanske gråta? minns nästan inte första halvan av året, skolan i uppsala var så intensiv. minns bara avslutningen och ihoppackningen och bilresan till lappland.

i lappland var allting så hopplöst och i efterhand är jag glad att det var långt till allt, även dårhuset. för hade dårhuset funnits nära hade jag suttit där idag. dom senaste åren i mitt liv har jag haft det bra. haft mycket tur och mycket driv framåt, varit med om mycket.  2015 stannade på något vis upp.

nästan ingenting gick som jag tänkt, och jag har då inte alls mått särskilt bra. varken före eller efter lappland, men allra minst efter. nu har det dock skett ett och annat i rätt riktning, jag har kunnat flytta och kunnat sysselsätta mig och leva i en stad. men jag är inte framme än. 2016 vill jag gärna komma fram, i alla fall i några steg till.

tänker på saker jag är glad för, t.ex. ingen som stod mig nära var sjuk, jag har haft bra kontakt med människor jag ville, julen var fridfull, lappland har jag fått erfara som jag drömt om fast det inte alls var som i drömmen men ändå. imorgon ska jag försöka hinna sammanfatta.

dagarna.

Ja kanske jag ska börja skriva om mina händelselösa dagar här uppe. Ja.

Igår vaknade jag. Sen klädde jag på mig, åt frukost. Sökte på jobbannonser. Skrev stolpar till en ansökan. Väntade på ett telefonsamtal som aldrig kom. Pratade länge med Madde. Eller skrev. Gick ner och öppnade dörren för Samen som kom från jobb. Åt kyckling. Gick till postlådan för att se om jag fått post. Hade ej, fanns bara en lapp om fredagsmys. Tänk att sådant förekommer såhär långt norrut. Tränade. Såg på vem vet mest. Sov.

Jaha idag då. Hittills har jag: klätt på mig, kollat instagram. Fått ett jobbigt mejl. Startat datorn, skrivit detta. Nu tinar jag bär till våfflor. SKRIVS DET INTE VÅFFLOR JAG FÅR RÖDA STRECK UNDER. Vofflor. Absolut inte. Våflor. Nej. Våfflor. Vad är det jag gör fel. I mitt liv. Ska nu: göra stolparna till text, äta.

orkar inte.

Brukar vara bra på att lyfta fram något positivt men nu orkar jag inte. Jag stänger av det. Hejdå. Är något med nerverna när vi spelar mot Sverige som inte fungerar. Det enda jag kan trösta mig med är att det inte blev förlust med 1-6 och att vi fortfarande har chans till brons.

Det roligaste var på vägen till baren där jag och min kompis skulle titta på matchen. Under alla mina år i denna stad har jag uppmärksammat en karl som brukar sitta på gatan på en filt med sin hund och sälja tidningar. Någon slags tidning för utsatta i samhället, tror jag. Även idag befann han sig i hörnet man alltid passerar.

"Oletko suomalainen?" ropade han mitt i allt, när han såg min flagga på kinden. Jag blev förvånad först, men sedan inte alls. Som att lägga ett pussel och hitta en viktig bit och allt plötsligt stämmer.
 "Joo, ollaan molemmat" sa jag och pekade på min kompis.
"Olen suomenruotsalainen! Porista."
"Niin minäkin, Vaasasta."
"Men då kan du ju SVENSKA!"
"Japp."
"Ärans och hjältarnas språk!"

Nu ska jag bara överleva helgens alla hån och idiotiskt spydiga kommentarer. Hej.

hel to the vete.

Har aldrig känt mig såhär besviken, misslyckad, dum i huvudet, arg, kränkt, ledsen och idiotisk på en och samma gång förut.

Dör jag nu blev jag ett offer för kolonialismen.

voi voi.

Har nu väntat på mejlsvar från en lärare i 18 dagar. Aderton. Bra "jobbat".

Var bara det. Hermot ei kestä. Hejdå.

en examen utan extra kryddor tack.

Skrev just tent i postkolonialism för tredje jävla gången. Det är så svårt och jag är så förvirrad och jag är så trött och så uppgiven och så dum för jag har hållit på med detta nu sedan 2011. 2011 förstod jag ännu ingenting, trodde att jag hörde hemma på andra ställen än jag gör och gick på krogen varje helg och trodde jag kunde skriva och det kunde jag väl egentligen men det blev ganska dåligt för jag försökte så mycket. Tvåtusenelva. Det är år sedan det.


Nu är det 2013 och kom inte och säg att jag inte försökte. Är svart om händerna av allt bly och jag satt av hela tiden från åtta imorse till ett idag. SNÄLLA kan jag få slippa det här nu. Jag vet ingenting om Afrika (och är föga intresserad) men snälla. Jag vill ha min examen. Thänks.

aina ei mee nallekarkit tasan.

Efter förlusten. Jag och min finska vän svär, undrar vad som hände men är helt nöjda med att det inte blev 1-6. En telefon plingar till.

Hon: Isä lähetti nyt viestin.
Jag: Mitä se kirjoitti?
Hon: Satans sjutton.

högtid.

Kan inte hantera. Trots att jag har folk runtom mig och saker att sysselsätta mig med är det lika förbannat ensamt och tomt varje år. Tur att det bara är 2 dagar denna gång. Det värsta är att jag alltid börjar ångesta i förväg inför nästa. Det vill säga midsommar. Den värsta efter julen. Och så vidare. Påsken är av någon anledning lättast att klara av.

kommer själv att ta slut före allt detta.

Kamptal på fredag om en vecka. Kamptal. I en talarstol. Det är ju dömt att misslyckas från början. Jag orkar inte. Vad ska jag kämpa för? Legalisering av hasch? Tillverkning av fler ordentliga Dallare? Ge gärna förslag för jag kan snart inte mer.

skit i det då.

Klockan 19.30:

Jag: Mmmm, Postkodmiljonären, Rickard Sjöberg och jag, äntligen! En veckas väntan är över.

Min TV: Nä, jag ska visa fotboll istället.

Jag:

säg att det inte var sant.

Jag och Emely går hem från skolan.

Jag: NATAAAASJHA!
Emely: NATAAASJHA!
Jag: Livet.
Emely: Ja, livet.

Emely: Var det bara jag eller snöade det precis?

9 oktober.

klåparen.

Jäkla skit jag fällde sönder en tallrik.

Men visst är det en sån sak som händer alla mänskliga varelser några gånger under en livstid?

tjugotvåan.

idag köpte jag kurslitteratur för en dyr peng sedan lagade jag mat och rensade min garderob. kände mig ovanligt driftig och hängde lite framför dr. phil. därmed allt utjämnat.

sen tog jag mig en promenad i mörkret med lasse och bosse (winnerbäck och springsteen). andades oktobrigt frisk luft som hade kunnat ta mig hur långt som helst, slet ut mina skor, tänkte på min familj och grät lite. idag är det 13 år sen mamma dog. orkar inte skriva någon sorglig text i år. jag var knappt 9 år och bara barnet, men ingen ålder är lämplig att mista en förälder i. eller en fru eller en kollega eller en släkting eller en vän. saknaden försvinner ingenstans, men tiden går. det enda man kan göra är väl att gå med den. och det har jag försökt göra. jag har lärt mig mycket som har tagit mig ganska långt. men jag är inte framme än.

om jag hade vetat att jag 13 år senare skulle lägga mig tidigt för att orka upp och fixa till utstyrslar till dallarns modeblogg. ibland får jag infall och vill föra foton på det vi gör till graven. något säger mig att mamma är en av dom få som skulle förstå.

jeflar.

När man redan är borttappad. När man gör sitt yttersta hitta tillbaka till den där harmoniska mittpunkten som en gång fanns. När man gör sitt yttersta för att tänka på annat. Och det enda man har att gömma sig i är det man är sämst i världen på. Ekonomi och matematik.

Det, mina vänner, är inte speciellt skonsamt för varken självförtroendet eller självkänslan. Eller någon annan känsla heller för den delen. Imorgon är det äntligen fredag. Jag får återigen bevisa för mig själv och alla andra att all panik och all stress var onödigt - jag kommer ändå inte upp i ens 10 poäng.

anna mun kaikki kestää.

Orkar inte. Kan inte. Vill inte. Inte nu och inte mitt i allt det här. Hur blev detta mitt liv?

I min värld är detta och inget annat en budget.

slirar.

vad var motsatsen till modig nu igen?

just ja. feg. och rädslan växer varje gång man ger den rätt. lycka till.

tittar ut i mörkret och drar nåt skämt.

stockholm var som stockholm brukar. fint och bra, men det är någonting mellan oss som inte stämmer. inte helt och varje gång. staden gillar inte mig. jag minns att jag visste det när jag klev ombord på båten. så egentligen ska jag inte låtsas. minns att jag hade hört alla repliker 10 gånger i mitt huvud förut. så egentligen ska jag inte tro något annat. jag ska ingenting. aldrig.

tänker på när jag var liten och åkte tåg. konduktören spelade med för att han inte kunde svenska. sen när vi nästan var framme sa han "WRONG TRAIN!" och gick iväg. lite så är det nu. och jag är trött, tom och tvungen.

årlig plåga.

årets, efter julafton, värsta dag.

åtminstone när man måste vara här och påminnas om att det är såhär. att jag egentligen inte ska vara här.

skitdag.

denna dag går nog till historien som den mest deprimerande dagen.
inte ens strindberg fick mig på humör.
siri von essen var så sur och bara gnällde.

jag sa ju att det skulle bli såhär.
jag sa ju det.

sifferhelvetet.

Länge sedan jag blev gråtfärdig av ångest på grund av siffror.
Men idag.

När jag sitter där
långsam, trög, dum och nästan ensam med anledning av nämnda egenskaper
och så knyter hela hjärnan ihop sig, det känns, och jag förstår ingenting.

Inget. Jag ser inte ens alla siffror. Särskilt inte nollor. Nollor är svåra att räkna med.
Hur ska jag då kunna tänka ut om det ska vara plus, minus, gånger eller divischåon? Och vilka tal. På tid dessutom. Folk är klara som om det vore det enklaste i världen när jag på egenhand har klarat tre tal.

Vill bara kasta väskan i datorn och springa ut.

Tur att vi inte har siffror imorgon på kärleksdagen. Det hade känts allt annat än rätt.