och alla ropar ida gå bort från fontänen men vattnet är ljummet

En av terminens bästa kvällar igår. Firade Emely, shottade jäger, skrattade hejdlöst och blåste i kalastutor. Sedan tog vi bussen in till stan och gick på krog där, vilket man i egenskap av campusbo nästan aldrig gör. Jag hade inga förväntningar och kanske var det därför det blev så bra. Tutan var också en bidragande orsak.

Fler bilder kommer men jag och Emely såg för ett ögonblick ut såhär:

äventyren i bilder och några ord.

hej, här följer ett antal bilder från min resa, till, i och från finland.


träffade elli, natu samt pojkvän i stockholm i väntan på båten. detta är natu och hennes anders.


fick en försenad födelsedagspresent av natu. en läsdagbok, en muminmagnet

och en stinkyask.


i den hade hon stoppat tobak, den busen.


när jag landat på österbottnisk mark träffade jag bland andra johanna.


spelade ett fyndigt memory. fick ett roligt par. (okej, jag fuskade på så sätt att jag med säkerhet letade reda på dessa två och sedan tog upp dem. fast det är väl inte att fuska?)


den stora dagen kom. jag flyttade in på hotell för en natt. och såg världens bästa show, fast inte på hotellet då. var ju trots allt i vasa.


åt premiärmat och drack premiärdryck med mina största idoler. vad som var skönt var att den där idolhysterin försvann lite så att man kunde ha normala (nåja) diskussioner om allt möjligt.


ted och kaj och herr packalén.


ted och kaj och fröken berg.

fick Boken.

när jag återhämtat mig hade jag glass- och våffelkalas.


träffade natu en gång till när hon kommit hem. hon berättade att i fyllan blir hon arg på svenskar och skäller ut dem för sina dalahästar och stoltserar med mumintrollen istället. jag skrattade så nudlarna nästan for i halsen.


åter i stockholm och i väntan på buss åt jag frukost med min kloka vän josefine.


och läste en rolig bok som heter "så bra svenska du talar!". den kan jag på alla sätt rekommendera.

10 absurda sekunder.

när jag satt och läste en bok på cityterminalen i morse var det en man på bänken en bit bort som satt och surfade. något måste ha gått fel, eller åtminstone inte som han ville, för plötsligt skrek han högt och okontrollerat till. han hann säga "helv..." men inte andra halvan av ordet innan han bekymrat tittade runt sig för att kolla om någon hade hört. jag hade hört. så vi tittade på varandra en stund och så började vi skratta.

tre dagar senare.

Går fortfarande runt och flinar för mig själv när jag tänker på Klaus-Verner och Dorrit och mannen hos psydoktorn och Murri och Backlund och Ricki och allihop. Inte många här på skeppet till Sverige som kan tro att jag har allt på klart, men de skulle själva sätta sig vid studioscenen innan de dömer.

ja, jag är lycklig nu.

Det har tagit så länge att smälta allt (jag har fortfarande inte gjort det helt) att jag inte ens har kunnat tänka på min blogg. Men nu ska jag försöka berätta att jag ju faktiskt var på Pleppo Live i lördags. Och att det var fantastiskt.

Mina förväntningar var skyhöga gånger hundra. Och ändå var det stundvis ännu bättre än det. Såklart, det var ju Ted och Kaj. Jag skrattade konstant i två timmar och mina kinder var ömma när det var över. Förstås fanns det ett eller två nummer som var mindre bra, det finns det var man än i världen vänder, och visst saknade jag lite Lagergård & Karlsson, Hambo, Gunvor & gänget och Joppe Doll, men ingenting som var dåligt. Åtminstone inte för en sån som jag, vars religiösa åskådning är just Pleppo.

Jag älskade Klaus-Verner (mest i akt två), Psykdoktorn (mest i akt ett), Familjen von Tratt, Hattsketchen och mannen vars hund befarades död. Jag gillade lustiga huset, allt med mommo och nästan alla sånger. Jag vill inte berätta så mycket om handlingarna för jag vill att alla ska få en riktig god och orörd Pleppokaramell att smaska på när det är er tur att sitta i publiken. För alla ska dit! (Behöver man ens uppmana längre, med närmare 5000 biljetter sålda...?) Och alla, också de som kanske inte har hört så mycket Pleppo, tror jag kan se det och ändå skratta. Det tycker jag är bra gjort.

Efter föreställningen skålade vi för alla inblandade människor, även för mig. Med champagne som bubblade. Det var nog en av de mest oväntade situationerna i mitt liv. Min fina kusin tackade i egenskap av teaterchef mig för att jag berättat om Pleppo och givit idén. Att det är på grund av mig det blev teater. Och så sa alla skål och jag hade svårt att förstå åt vilket håll jag skulle titta.

Sedan gick vi iväg på mat och fest. Kaj steg upp och höll tal. Döm om min förvåning när han inledde med att berätta om första gången han och Ted träffade mig, i min "hem"stad 2007 när jag sprang över vägen så bilarna var tvungna att stanna. Jag trodde inte de alls kom ihåg en sådan sak. Sedan sa han att jag sen dess har varit deras trognaste fan och att de aldrig själva hade kommit på idén att kontakta teatern, att de står mig i tacksamhetsskuld för detta, varpå favoritpojkarna överräckte en Pleppobok till tonerna av folks applåder och de två-tre finaste minuterna i mitt liv hade passerat.

Kvällen förlöpte i rask takt och jag hade nog hela tiden svårt att förstå att det faktiskt hände nu. Men kycklingen var god, likaså lonkeron. Jag hade roligt, människorna var trevliga och jag fick höra så många fina, kloka, snälla och roliga ord på en enda kväll att jag inte har lyckats ta in alla ännu.

Tack Ann-Luise för att jag fick vara med, tack för allting. Tack Ted och Kaj (och Susanne och Markus givetvis!) för en 12 av 10-poängs show, tack alla som har gjort detta möjligt. Det här glömmer jag inte idag, inte imorgon, inte på fredag, inte om fem år. Jag glömmer aldrig det här. Tack. Pandor!

Ps. Kaj frågade om jag behöver dallarn i uppförsbacke. Det var kanske det gulligaste någon nånsin har frågat. Uppförsbackar liksom.

HEJDÅ

pleppo pleppo pleppo pleppo

jag har väntat sedan januari och vågade aldrig riktigt hoppas att jag skulle få uppleva denna dag.
fred på jorden.

HALLÅ

ÄR DET ALLS LÖNT ATT SMINKA SIG INNAN FÖRESTÄLLNINGEN IKVÄLL? JAG KOMMER JU ATT SKRATTA BORT ALLT ÄNDÅ OCH CAPS LOCK HAR FASTNAT FÖR JAG ÄR SÅ ELD OCH LÅGOR JAG FÖRSTÅR INTE ATT DAGEN ÄR HÄR.

"säg åt e att ja ha köft ett flygplan"

Det här var dagen när jag och Madde skulle åka till stan för att hon skulle besöka ortoped och jag skulle hämta ny dallare, sedan skulle vi vara kulturella och se teater.

Klockan elva sa hon att de ringt från sjukhuset och sagt att ingen ortoped var på plats. Klockan tolv hade jag fortfarande inte fått tag i mannen med dallarn. Vi chansade och åkte i alla fall, för dallarns och teaterns del. Men först idkade vi lite kvalitetstid vid köksbordet, rostabröö och oboy och så fick jag en försenad födelsedagspresent - en ljuslykta med Lilla My!

Hittade relativt fort fram till mannen med dallarn och det visade sig att han visst hade mejlat mig så som vi kom överens, men jag hade inte fått någonting. Skumt. I alla fall så ordnade det sig och jag har den nu. Min nya dallare. Eller som min kompis Emely är övertygad om att den heter - Neo.

Jag och Neo kommer inte överens till fullo. Han är inte alls så klumpig som jag hade tänkt mig storleksmässigt, MEN hans framhjul snurrar. Det gör att det vinglar när vi går, fylle-Neo och jag. Dessutom har han bromsar bakåt vilket gör att jag inte längre på ett smidigt sätt kan backa mig ur trånga situationer.

Han är heller inte så enkel att vika ihop. När jag ville att mannen på centralen skulle illustrera hur man gör tog det flera minuter innan han lyckades. När Madde sedan hjälpte mig vid bilen och fick ihop den på några sekunder sa hon stolt: "Hah! Ja va skickligari än handee ja!"

Sedan körde vi till stan för att leta parkeringsplats och missta gator. Madde träffade sin kusin och jag mötte upp finaste Johanna för en fika och pratstund. Välbehövlig sådan.

Efteråt fångade jag Madde igen och vi åt pizza innan vi gick till teatern, där salen till 30 procent var fylld med folk från vår hemby. Har vi höstlov? Hur har vi det? Vad gör vi nu för tiden? Varför hör vi aldrig av oss? Det var alldeles för länge sen vi sågs!

Hemsång var bra. Mycket bra. Men jag vet inte varför jag har missat Lanthandlerskans son? Under vilken sten sov jag? Inte för något annat men jag tror det hade varit hälsosamt i frågan om alla släktrelationer. Sedan tyckte jag att slutet var sådär (fast jag tror att man kanske ska tycka det just nu) men att det var bra att alla brukade sina egna dialekter och så vet jag inte om jag har läst för mycket litteraturvetenskap men ett tag kom jag på mig själv med att vara helt borta för jag satt bara och funderade om alla byråer hade någon betydelse.

Nåja, säg åt e att ja ha köft ett flygplan i alla fall.

Imorgon imorgon imorgon imorgon alltså hur ska jag kunna sova inatt?

rapport från skullan.

hemma i finland. trött som en lemur. redo för pleppo som en häst.


men först: fredag med hemsång och mat med madde min vän.

lättnadens stund.

Inatt klockan fyra låg jag och skakade i ångest, övertygad om att jag inte skulle till skolan för att redovisa min artikel idag. För att jag inte visste vad jag skulle säga, för att jag skulle missförstå, för att jag skulle vara en dålig människa för att jag lät bli. För att jag inte skulle kunna gå på Pleppo med gott samvete. Men jag hade ändå bestämt mig för att pröva på att ge upp.

Det gick inte så bra, för tre timmar senare var det morgon, jag var vaken och vid datorn där jag sket i alla frågor och bara skrev vad allting handlade om. Om England, Skottland, David Hume, sympati, jag vet inte allt. Gick till biblioteket, printade ut det och gick på seminarium.

Jag hette (heter) Berg och var först ut, tog mig därför friheten att inte gå efter nån mall. Bara läste pappret och förklarade lite. Jag tänkte hela tiden att går det dåligt och jag kommer av mig så så byter jag till pensaldialektin. Det borde jag, egentligen, ha lika stor rätt till som mina klasskompisar har att framföra på skånska och småländska. Nu är det ju inte det att jag inte kan bruka min dialekt som är problemet, men det är ju alltid roligt att förvirra. Dock var tanken effektiv för jag hakade knappt upp mig.

Dessutom var det första läraren sa när han kom in att alla hade klarat tenten. Inga kompletteringar att vänta. Livet är bra busigt ibland!

pleppo status day.

Idag är det Pleppo status day på Facebook. Jag kommer med andra ord för en gångs skull inte att irritera mig på folk som uppdaterar sin status en gång i timmen.

ytliga supersnälla lagomsverige.

Gick till Ica med Erika och hennes kille som är på besök från Finland. På hemvägen hörde vi något som skramlade bakom oss och två sekunder senare cyklade en bekant till Erika förbi. De hälsade, och i vanlig ordning kläckte svensken ett "hur är det?". Detta när han hade cyklat långt förbi oss. "Jo det är bra, hur är det själv?" frågade Erika. Men både hon och jag och säkert Lahtiskillen också förstod ju att han redan var för långt bort för att varken höra eller bry sig. Jag började skratta. Han höjde handen till svar. Jag fortsatte skratta.

Alltså VARFÖR kunde han inte bara stanna cykeln och invänta svar, allra helst stanna innan han själv frågade. Han var ju minst tre meter bort när han ställde den. Eller om det nu var sådär bråttom, bara skita i att undra. De allra flesta bryr sig ändå aldrig. Och det här var det påtagligaste av alla fall hittills. Alltså Sverige. Haha. Det ska vara så trevligt men det blir så fel.

sjörapport.

Igår simmade jag två kilometer.
Idag sitter jag här och förstår noll procent av en artikel.

Tove Jansson frågade om jag behövde hjälp med dallarn på bussen.
Vem ska trösta knyttet, svarade jag.

dagens fråga.

Kan man ha såna här skor på en premiärfest?



Om svaret är ja byter jag givetvis ut min röda hästklänning mot en helsvart utan hästar.

Annars vet jag inte vad jag gör. Mitt svarta favoritpar skor fanns nämligen inte längre till försäljning. Och jag och skor är en svår kombination. Mycket som måste stämma.

skratt & sånt.

Började humorkursen. Den var rolig. Vi pratade om skillnader mellan manlig och kvinnlig humor. Och så fick man berätta historier och skratta. Och när läraren sa att det här med humor är ett orört ämne eftersom svenskarna är så seriösa och korrekta var jag bara tvungen att flika in ett "jag vet" och skratta lite till.

Det är roligt att skratta och man fick skratta skrattar du frågar han ja lite säger jag för det är okej att skratta men det är också skillnad på att le och att skratta man tappar kontrollen när man skrattar och det är därför jag frågar är jag dum nu när jag inte förstår ett skämt men det är bra att tappa kontroll det går emot livet eller något sånt och så missar vi bussen med en halv minut och går till resecentrum i kylan ja till och med jag känner den nu. Kylan.

föödon.

På jobbet idag insåg jag plötsligt hur mycket jag saknar blodbröd. ÅH, det är så gott! Med FIL och SMÖRÖGA i mitten! Men visste nån av mina kollegor vad jag menade? Nää.

Blodpudding visste dom och så googlade vi lite och kom fram till att det kanske liknar lite. Wikipedia menar att det är typiskt österbottniskt, undrar om det är sant.

JAG VILL HA BLODBRÖD. Hur lagar man?! Tror inte jag kan. Generationerna bara förstörs. Jag dricker inte kaffe från fatet, kan inte tillreda blodbröd, kan knappt tillreda annan mat, kan inte sticka, kan inte sy, kan inte virka. Mommo skulle gråta. Däremot kan jag ganska många gamla ord som hon använde. De ska jag bevara.

jag tror jag tar det som en komplimang.

Emely: Det där lät miserabelt.
Jag: Ja, jag är ganska miserabel.
Emely: Du?! Du är den minst miserabla som finns.

studenten.

började läsa min artikel
vaknade två timmar senare
tydligen ville jag ta en meddasviilo.


fan för frånvarande fokus.

det är roligt hur likadant vi tänker.

På jobbet strax innan vi låser dörrarna och går för dagen:

Arbetsledare: Ni har inte glömt något?
Emely och jag exakt samtidigt: Förståndet.

vad blir älgen när den simmar över floden?

hör så dåliga skämt att jag känner hur mitt intellekt skadas
byter rum

och får reda på en ålder, kanske lite högre än jag trodde
men det var ju bara en av de bästa kvällarna i mitt liv, vad är det att tänka på.

många andra är så fina och jag blir lite förvånad
och bara sitter där.

men ska it vi fa på kaffi ska it vi fa på kaffi ska ti vi fa på kaffi ska it vi fa på kaffi ska it vi fa på kaffi jag menar ska vi inte ta en fika?

flashback om en assistentfråga.

Var på Samarkand idag och köpte lite nödvändigheter såsom vinterskor samt accessoarer till inkommande teaterpremiär och fest. Plötsligt slog mig en tanke från 2003. Jag var 12 år, skulle gå ut lågstadiet om några veckor och satt på ett möte. Ett möte angående huruvida jag skulle komma att behöva en assistent i högstadiet. Skrattar åt tanken idag. På mötet fanns förutom jag min pappa, skolhälsovårdare, kurator, inkommande lärare och lågstadierektorn. Förstod absolut inte grejen, ja vi kan väl nästan kalla det hysterin, då, och när jag tänker på det gör jag det fortfarande inte. Jag sa själv nej, hela tiden sa jag nej och jag minns att jag grät inför pappa innan mötet för att det skulle göras en höna av en fjäder än en gång.

Jag slutade inte säga nej. Jag vill klara mig och därför gör jag det också sa jag. Sluta ha taggarna utåt sa människorna och de tyckte nog att jag var lite arrogant. Men jag tyckte samma sak om dem. Tog vid den åldern faktiskt lite illa upp av tvivlet. Som om jag inte skulle klara av att kliva av och på bussen iförd ryggsäck. Jag fick min vilja igenom till slut och mötet klubbades med resultatet ingen assistent.

Och såhär i efterhand är jag tacksam att jag redan då fattade hur man säger nej. Att jag visste hur jag ville ha det. Jag önskar alla välmenande människor från mötet skulle se mig idag, åtta år senare i Växjö, fortfarande utan assistent. När jag tänker tillbaka kan jag inte förnimma en enda situation där en assistent hade hjälpt mer än stjälpt. Jag har från början fått lära mig att packa om mina väskor och organisera på ett sätt som fungerar för just mig, se genvägar, utvägar, och att släppa ner dallarn för trapporna och själv gå efter när annat alternativ saknas. Dessutom har mina kompisar alltid varit snälla och hjälpsamma utan att vara påträngande vilket jag också är tacksam för. Frågan är hur bra jag hade klarat mig idag om jag redan då, på 2000-talets ljuva början, hade haft en svans som hela tiden hade hjälpt mig med allt. Tror inte min hjärna hade hittat på lösningar i samma takt. Jag tror den hade somnat.

De förstod förmodligen inte att det är man själv som känner sig själv bäst. Fast nu tanken kanske var fin så gick det nog inte mycket längre än så. Lite som med kommunismen.

golladallarn goes partystilen.

Under sina åtta år i tjänst har dallarn fått en del smeknamn. Kärra, stol, vagn, gåstol, rullstol, bil, moped, fyrhjuling, traktor, fordon, CP, radiostyrd bil, fanskap, skrälle, för att nu nämna några.

Men igår kom det bästa någonsin. PARTYVAGN.

Så bra att jag inte vet några gränser. Därför ska jag nu ta partyvagnen i hand för en romantisk promenad till affären. Skall köpa ostbågar. Behöver en lugn kväll framför Oxie. Tack.

jag som har lämnat in hemtent

gick åt fanders.
men nu kan jag ändå inte göra mer än vänta tills jag får ett "uppgiften missförstådd, vänligen komplettera!" så det känns ändå bättre än att ha den hängande över mina axlar.

nu äter jag lite kakor och dricker lite vin.

för att citera en klasskompis som skriver tent

"Tog en öl och blev alldeles för självständig nämligen "

Och då fattade jag. Att det är ju det jag måste göra. Det bästa jag hört på länge. Otroligt bra råd. Så nu sitter jag här med ett par öl, fem timmar, två sidor och en språkgenomgång kvar.

Jag vill att det ska gå.

det här går inte.

finns ett parti i min hjärna som aldrig förstår.
det gör mig inkompetent på vissa områden.
alldeles för många.

effektiva tankar.

Det här med att skriva tent i litteraturteori utan att förstå ett dugg må vara ett helvete, men jag försökte tänka på dom som har det värre, och på saker som skulle vara värre att göra.

Behövde inte tänka speciellt länge. Jag skriver tusen gånger hellre fem-sex sidor tent än äter en grönsaksbiff. Jag fick såna kväljningar av tanken att jag inom loppet av en halvtimme såg skymten av sida nummer tre.

jag är klokare på renfronten nu.

Idag jobbade jag med en ny kollega. Det tog inte många minuter innan jag hörde att han kom norrifrån, och när jag frågade var han från Kalix.

Han berättade saker om renar jag inte hade en aning om.

Nu kan jag sova gott.

oändligt mycket studier.

Idag hade jag min presentation. Vet inte hur många gånger jag sa "återspeglingen", "konstnär" och "verklighet" men nu är det gjort. Läraren sa att det gick snabbt som sjutton. Klart det gjorde. Jag var nervös. Men han sa också att det var bra och att jag fick med nästan allt trots mitt höga tempo. Det var konstigt för jag förstod inte själv vad jag läste. Klart jag inte gjorde. Jag var nervös. Kan inte uttrycka mig i en formell situation utan den känslan flåsandes i nacken.

Nåja, inte nog med detta tydligen. Om två veckor ska jag redovisa en engelsk text som handlar om fördomar och nationalitet och nånting, har inte satt mig in i den ännu, i TJUGO minuter. Jag vill inte vara sådär rädd. Men man måste acceptera det också. Man måste våga vara rädd, kämpar man emot blir det dubbelt värre, lärde jag mig på våga tala-kursen.

Efter skolan gick jag via min b-uppsatshandledare och pratade lite framtid samt hämtade den slutgiltiga versionen av min uppsats. Nu finns den i mina händer och den finns också i ett arkiv någonstans. Märkligt.



För er som tycker att spegelvänd läsning är jobbigt men ändå är intresserade kan jag meddela att rubriken är "Jag har tappat mitt minne, är jag svensk eller finne?" Jag är nöjd med både med texten och betyget. Opponeringen fick jag dock G- på, haha. Men så är vi där igen - formella diskussioner och jag? Nja.

Det här blev långt. Tror jag har en förklaring. Jag försöker undvika hemtenten vi fick idag. Minst fem sidor ska vara skrivna till fredag och minst fem litteraturteorier ska jämföras i den. Skapligt trevligt.

semanbröö.

har simmat idag. sedan tipsade ellen om äventyrsbadet och där hade vi tropiclandia helt plötsligt, i en helt vanlig simhall. trodde jag skulle dö i en rutschkana. en gul som gav människan tid att bli rädd. den gick hårt, saktade i, gick hårt, saktade i. och i de sakta situationerna hann jag tänka att jag kommer bryta nacken. men jag kunde inte ta mig upp igen så min enda möjlighet var att blunda och släppa taget. herregud.

sedan tvättade jag håret med världens mest anspråkslösa schampo jag fick på en mässa och tog bussen hem. kände redan där att det hade suttit fint med semanbröö så jag ställde mig vid spisen och gjorde risotto genast jag steg innanför min dörr.


och ja, morgondagens presentation av den konstnärliga återspeglingen av verkligheten kommer gå bra, det ser vi ju.

födelsedagsbarn.

Idag fyller hon sex och jag minns det som igår när jag fick telefonsamtalet om att hon var född.

Grattis speciEllen!

jag är så smart.

idag sa pappa att min morbror hade varit i levi.

min reaktion:

jaha, va ha an jåort tär? skida?

glömde att det är oktober och inte vinter året om. inte ens där.

i oktober

Oktober blir bra tror jag.
Oktober är höst men här är det höst med 21 grader och sol.

I oktober ska jag:

• Tenta litteraturteori
• Åka hem
• Pleppo Live-premiära
• Förhoppningsvis börja den där humorkursen
• Äta mycket nudlar
• Köpa skor
• Fira Emely
• Simma som en sjöhäst
• Printa ut många dikter
  
• Anteckna mina drömmar

Höst.

sista september.

vaknade. läste. funderade på vad som menas med en konstnärlig återspegling av en verklighet när ingen vet vad som är verklighet. dammsög. skurade. tog en hästpromenad med erika. såg inga hästar. gick till ica. köpte glass. kollade på idol.

ensam. behöver en anslagstavla en bussbiljett och en förklaring.
har en tv en lampa och en skål chips. ensam.

30 september och 3 år utan mommo.