seger och saknad.

I torsdags hände det som jag länge har drömt om. Växjö Lakers vann SM-guld. Jag bodde i staden när dom kom in i Elitserien, och självklart blev det ett naturligt val för mig att hålla på det laget från början. Jag har under finalen försökt få biljetter till alla matcher, men inte hunnit komma åt i tid. Såklart hade det varit roligt att vara där, men jag är glad för dom som fick närvara, samt att det är tryck på biljetterna, det är förstås det viktigaste.

Idag tittade jag på gårdagens firande på torget. Jag behövde bara se alla byggnader runt torget för att det skulle hugga till i hjärtat. Givetvis grät jag när det kombinerades med mitt hjärtas sport och en historisk vinst i den orsakad av en hel hög med hjältar och kämpar, men det är något med hela den där staden alltså.

Det är inte bara där jag har lärt känna mig själv och fått vara (med) mig själv och där jag har kommit i kontakt med några av dom viktigaste och roligaste människorna i mitt liv. Den är dessutom alldeles lagom stor. Den har allt man behöver i precis rätt mängd. Det är enkelt och det flyter på. Man har möjligheter att göra det man vill. Det är något med luften man andas som ger mig en känsla av frihet men ordning. Jag tänkte på vilka som kanske stod där, på torget i segermassan. Kanske hon från Ica, kanske min skrivkurslärare, kanske han som brukade servera popcorn på fredagar, kanske han som alltid stod i gathörnet med sin hund, kanske min sjukgymnast, kanske någon av dom arga busschaufförerna, kanske något gammalt krogragg. Kanske en tid av mitt liv.

Jag trodde att Växjö skulle vara min studiestad. Att jag inte skulle sakna den så mycket, det skulle ersättas med annat och livet skulle gå vidare. Men vissa saker är oersättliga. Växjö, tydligen. Jag saknar till och med småländskan här bland en hög procent stockholmska.

Jag undrar om jag måste tillbaka.

vart skulle den flytta.

Vi sitter i elevhemmets allrum och diskuterar. Televisionen står på och på den spelas en film upp utan ljud i bakgrunden. En iller filmas.

Klasskompis 1: Åååh, en iller! Varför har vi inte en gemensam iller här?!
Klasskompis 2 (sakligt och med en "nej-mitt-barn-ton"): Det är bara tre veckor kvar nu.

Som att tiden vore det enda argumentet mot att skaffa en iller till ett elevhem.

finns kanske värre.

Jag: Alltså tänk att få ett barn. Det måste ju vara det finaste som finns, att få en människa som man får lära allting här i livet!
Klasskompis: Vad skulle du lära ditt barn Ida?
Jag: Att det är okej att rita på andra människor.

stockholmissa.

Igår var det fest i Stockholm. När jag flyttade hit hade jag i början någon ambition om att utnyttja grannskapet med huvudstaden mycket, jag skulle åka dit hela tiden och kulturell skulle jag vara. Det har sist och slutligen inte blivit så ofta som jag tänkte mig, men det har räckt bra ändå.

Igår födelsedagsfest. Jubilaren passerade nätt och jämt tjugo. Och där satt jag och kände mig gammal. Livet med alla sina perspektiv. Det känns som evigheter sedan jag fyllde 21. Och då tyckte jag att jag var gammal. Det var jag inte. Nu är jag 24 och har livsångest över hur det ska gå för mig, vad jag borde ha presterat annorlunda. För några dagar sedan stod en 30-åring bredvid mig och utbrast "är du född 1990? vad ung du ääär!". Jaja kan hända. Ska försöka sluta tänka på ålder och liv, det håller på ändå och vad kan man göra åt det.

Innan jag åkte tillbaka till mina tolv kvadratmeter besökte jag en butik i Stockholm. Den för mig givetvis helt okända expediten kallade mig för vännen. VÄNNEN. Jag var nära att köpa ett hårband men jag la tillbaks det och gick ut med kräkreflexerna aktiverade.

Ute på gatan var jag nära att krocka med en alkoholpåverkad man, som hade problem med balansen. I sista stund hann vi parera åt olika håll och undvika att gå in i varandra. "Oho anteeksi!" sa mannen och stapplade vidare. Varm i hjärtat gick jag till tåget.

Jag kände aldrig tvärtom.