ventilationen.

Nu har jag skrivit tenten. Gick och la mig vid 23 igår. Somnade relativt tidigt. Vaknade vid 5 av en kråka. Tänkte gå upp och läsa men prioriterade sömn. Kanske bra. Steg upp halv 8. Åt frukost. Voi satan vad jag åt frukost. Tänkte att jag är bäst i världen på postkolonial litteratur (ha-ha). Gick iväg till salen.

Det är så sinnessjukt irriterande att jag har fastnat på denna kurs. En kurs i litteratur. Inte en kurs i matte, fysik, kemi eller biologi. Jag har gjort så mycket svårare saker i mitt liv, utan att ens reflektera över det. Jag kan ju jag. I skolan har jag gjort så mycket svårare. C-uppsatsen, metodkursen och retoriken var svårare än denna kurs. Studentskrivningarna i gymnasiet var svårare än denna kurs. Och ändå. Lik förbannat.

Så fick jag min tent. Mina papper. Försökte greppa det som vad det var; bokstäver som bildar ord som bildar frågor. Och så skrev jag. Voi satan vad jag skrev. Allt jag för stunden kom på skrev jag. Även sånt som jag var osäker på om det hörde just till den frågan. Allt jag någonsin kom på att jag hade läst skrev jag. 10 sidor text och min arm krampade. Och till sist började även min hjärna krampa. Och tiden gick ut.

Och jag gick ut. Hade skrivit på alla frågor och allt jag kunde. Just då. Såklart började jag hitta fel när jag tänkte efter. Voi satan vad jag började hitta fel. Men positivt nu var att jag förstod alla frågor, jag visste åtminstone ganska bra vad jag skulle svara, och jag svarade.

Om det räcker vet jag inte. Men jag får ont i magen och hjärnan när jag tänker på att det kanske inte gör det.

till en same från en österbottning.

Jag: Gonatt snygglapp.
Han: Jag är ju lite blyg, kanske skygglapp.
Jag: Haha, inte så blyg.
Han: Nää. Ehkä en.
Jag: Sov nu pjasalapp.

vann e do no tå.

Jag är inte tillräckligt nere eller förvirrad för att skriva poesi.
Jag är inte tillräckligt social för att ha min anekdoter att dra.

För att jag mest bara är hemma.
Hemma som väl egentligen aldrig har varit min rätta plats.

Det är skönt att komma hem.
Men för att komma hem måste man ju ha varit någonstans.

Hänger framför mina distanskurser HEMMA varje dag.
Höjdpunkten är när vi har danska och jag får logga in och räkna till 100 inför mina klasskompisar som jag ser i rutor.

Ja, det är skönt att ha tid med sig själv, det är något jag alltid har värderat högt i mitt liv.
Men inte såhär mycket, juma to the lauta.

En del kompisar är kvar här och det är jag glad över, men många har flyttat.
Jag har snart gått igenom varje tänkbar kurs på detta lärosäte.

Inte ens du och dina fantastiska förmågor att få mig att känna mig som en riktig jävla människa är saatavissa just nu.
Jag saknar till och med dina lögner täckta i finsk självdistans.

Fast jag gör ju fortfarande saker, lever och så.
Har varit i Stockholm och nästa helg skriver jag tent.

Ville skriva lite om varför min fokus är lite frånvarande just nu, men den kommer tillbaka
Det är skönt att göra något så länge att man faktiskt, till slut, känner sig färdig.

slutspelsstaden.

Idag klockan 16.00. Min kompis Hampus som flyttat till Norge skriver till mig.

Hampus: Ska du gå på matchen?
Jag: Nej.
Hampus: Varför inte?
Jag: Har inte råd.
Hampus: Skulle du hinna till arenan på en timme?
Jag: Jo.
Hampus: Gå på matchen, jag betalar.
Jag: Men Hampe. Det är för mycket.
Hampus: Nej, någon av oss måste vara där. Jag är i Norge och kan inte. Du kan.

Fina fina vän.

Så idag har jag alltså gått på första slutspelsmatchen för i år. För någonsin, för den delen. Har inte varit slutspel för Lakers förut. Sjuk stämning i arenan. Dessutom vinst med 4-0. Hela hallen var orange eftersom det delades ut t-paitor till alla. Fint det. På bussen hem träffade jag en gubbe född i Vasklot. Godnatt livet.

önskar mig.

Från reinokauppa.fi. The kauppa of my life.

lite permission va.

Igår satt jag på en bänk i stan och väntade på mina vänner. Såg en bekant karl komma gående på håll. Den bekanta karlen var den person jag saknar allra mest från min praktik. Som alltid var snäll, alltid rolig, alltid där. Alltid min kompis.

Jag: HEEJ!
Han: HAR DOM SLÄPPT UT DIG NU IGEN?!

idealdagen.

Idag har varit en såndär bra dag som jag tänker att livet är när jag tänker att livet är som det ska vara.

Jag vaknade, åt frukost och tog bussen till elektroderna. Busschauffören trevlig. Tränade i en och en halvtimme. Sprang till bussen. Varmt ute, lite sol, lite vår.

Uträttade ett ärende i stan. Hade sedan flera timmar att slå ihjäl innan jag skulle träffa mina vänner på restaurang, men ville inte åka hem. Ville titta på människor, flanera, andas. Så det gjorde jag. Fy fasen vad det är fint här på våren.

Köpte en glass som jag åt medan jag läste en bok om Tove Jansson i två timmar. Gick runt i affärer och tittade förnöjt. Affärer jag sällan går till. Vidgade vyer.  Och plötsligt stod han där. Min idol. Tomi Kallio. Växjös värdefulla ishockeyspelare, Finlands snyggaste man och kanske Nordens ödmjukaste. Vad vet jag, känner ej alla. Han betyder i alla fall mycket för mig och jag har ofta tänkt att oj om jag skulle få träffa på honom på stan.

Jag svamlade något berömmande på hastig finska och han tackade och vi skiljdes åt. Kom på när jag gått ut från affären att jag helt glömde att säga HEI MÄ HALUAISN OTTAA KUVAN SUN KANSSA. Glömde att jag ägde en telefon, glömde allting. Blev så paff. Nu vet jag i alla fall vad jag ska säga om det sker igen.

Flanerade ytterligare ett tag innan jag mötte mina vänner, som jag åt mat med. Sedan gick vi på gratisbio. Saving Mr. Banks. Så mycket i en enda film.

Gick hem. Åh herregud vad detta är mitt hem.

samma och inte.

Fick veta att min mamma:

1. Skrattade åt (extrema) människor.

Ja, som jag.

2. Hade sina principer och stod för sina åsikter.

Ja, som jag.

3. Ofta satt hemma och läste på tenter.

...... Okej. Inte som jag.