halloj päiväkirja.

Onsdag 11 november.

Körde 105 km till hälsocentral. Vinterdäcken på, första vinterturen. Samen kom hem från jobb i måndags och det första han gjorde var byta skor och sedan säga "NU ska jag genast byta dina däck!". Handlingskraft. Det är så viktigt. Jag värdesätter det så. Det var tur att jag hade vinterdäck för det var jävla halt och dessutom såg man inte riktigt var snön avskiljde väg från dike. Men nog är det fint, snölandskapet, bara man (jag) inte behöver leva i det för länge.

Sa hejdå. Om framtiden, vad händer. Hoppades på återseende men hoppades på annorlunda situation. Hade planerat beröm som jag glömde säga.

Körde 105 km hem. Byggde pussel. Diskade. Fick ett skitbra erbjudande på e-postn. Samen kom hem. En åt gröt, en åt korv. Rester. Bonde söker faktiskt fru. Godnatt.

Inte mycket hittills denna torsdag nummer 12. Hittat en ny favoritlåt och planerat vad jag ska ha från affären. Nu ska jag gå dit. 700 + 700 = 1400 meter. Passerar: två skolor, ett bibliotek, en simhall, ett församlingshem,  yksi kirkko.

pandor är svartvita.

Ikväll såg jag och mina klasskompisar på finsk film. Märkte redan när jag läste vad den handlade om att det var min stil på manus. När den började kändes det hela tiden som att det var en fortsättning/en skarpare och mer välbearbetad version av det jag har hållit på och skrivit hela hösten. Av någon med mer erfarenhet och meir millan öörona. Det ryckte hela tiden i hjärtat i sinnet som att vi hade sett samma jävla bilder.

Klassen tryckte på att jag skulle hitta regissören och kontakta honom, annars gör dom det. Sitter nu och googlar på finska på första gången på länge. Sa "tänk om han är svenskhatare". Här vet man inte riktigt vad det är.

finns kanske värre.

Jag: Alltså tänk att få ett barn. Det måste ju vara det finaste som finns, att få en människa som man får lära allting här i livet!
Klasskompis: Vad skulle du lära ditt barn Ida?
Jag: Att det är okej att rita på andra människor.

små och upp.

Saker jag saknar med Växjö:

Att ha en helt egen lägenhet och eget KÖK även om det nu var litet.
Att bo precis på lagom avstånd från en upplyst motionsstig.
Att bo på gångavstånd från simhallen (som var bra).
Att ha ett hockeylag att heja på och gå på deras matcher.
Att ha 10 minuters bussresa till centrum.
Att kunna äta en helgmiddag eller ta en ishockeyöl på Stars & Stripes.
Att kunna skratta åt konstiga saker som hände mångdubbelt oftare än här.

Få se vad jag kommer att sakna med Uppsala. Jag vet i alla fall en sak. Jag har nämligen nyligen upptäckt att vi har Finska kanalen på TV här. Varje gång jag hälsade på i Stockholm medan jag bodde i Småland ville jag så gärna ha den att jag flera gånger var nära att skaffa något slags kanalpaket som jag egentligen inte förstod mig på.

Men nu har vi den alltså. Jag har tillbringat ungefär varenda vilodag jag haft på grund av benet i soffan framför Finska kanalen. För någon dag sedan råkade jag se en intervju med en finlandssvensk skådespelerska, jag minns inte vad hon hette men kanske Sue och kanske Lindström eller Lemström eller Lidström. Herregud det var som om jag ibland hörde henne berätta om mitt liv. Fast det var ju hennes förstås. Men jag kände igen mig så mycket i hela henne. Det är så skönt att se sånt emellanåt. Jag känner mig som en bra ballong.

rehab sapmi.

Det där jag skrev om att min muskelinflammation skulle gå över. Haha jag är så duktig på att skämta. Den blir bättre när jag vilar men så kan jag inte vila ordentligt och så går jag ut och så börjar det om på noll. Sjukvården säger att jag ska äta medicin (som hjälper litegrann) och det har jag gjort men nu slutat eftersom min mage har sagt ifrån. Det är så psykiskt tungt att bara ligga i sängen. Att inte kunna gå och äta sin mat i matsalen. Att inte orka tänka på något annat än "när ska det gå över". Att missa skolan och få ångest och stress över det. Att inte fungera som man ska helt enkelt.

I torsdags var vi till Stockholm på teater och jag borde ju ha förstått att det inte går men tror ni jag kan motstå en heldag med teater. Nej, så jag följde med och sparade på stegen. Likförbannat blev jag i slutet av dagen uppburen för Dramatens trappor av manusförfattaren. Det var absurt men snällt förstås.

Jag har nu fått sjukledigt av mina lärare som såg mig halta genom huvudstaden. Denna vecka ska jag till sjukgymnasten för att eventuellt prova diverse metoder och sedan åker jag faktiskt till Lappland. Det är det enda stället i världen jag kommer på där jag kan vila både kropp OCH själ. Där finns inga aktiviteter som frestar eller ger ångest och där kan jag vila ordentligt och dessutom bada bastu och bli ompysslad om det skulle behövas.

Samen har sagt att han ska höra med sin familj om dom kan hitta någon som kan bota mig. Hahaha. En nåjd. Förlåt det kanske inte hjälper om man skrattar. Men hjälper det vet jag inte vad jag gör. Mitt förnuft tillåter mig inte att tro. Ser framför mig hur en liten same i skinnmössa sitter och håller i mitt ben medan han jojkar och slår på en trumma mellan varven. Och jag sitter på en stol och skrattar ihjäl mig.

pikajuna.

Jag må vara en hormonell katastrof men jag började just gråta när jag läste gamla texter som jag skrev under min praktik. Jag grät av lycka och skratt men mest av saknad. Alla skämt, allt och alla jag skrattade åt och med. Allt ansvar och alla uppgifter jag fick och lyckades med. All uppskattning och kärlek som fanns överallt. Vill ta nästa tåg söderut och bara storma in och fråga om någon vill dricka teet som smakade snask med mig.

Helvetti att allt har ett slut.  Men det är väl så det måste vara. Hela tiden. För att tåget ska kunna fortsätta. Ibland kör det långt och rakt, ibland kort, ibland byter det spår, ibland är det försenat och ibland spårar det ur. Men det kommer alltid, om inte det så en ersättningsbuss. För den som orkar vänta.

Snart är det dags att leta biljetter till nästa tåg och spårbyte. Idag påbörjade jag andra och sista terminen här. Mycket har levt upp till mina förväntningar, mycket har inte det. Ofta har jag haft skrivarflow, lika ofta har jag inte det. Jag ska i alla fall lägga på lite extra kol nu och se till att det sista som är kvar blir bra. Sen får jag se. Om det blir tåg eller buss. Direkt eller byten? Förseningar, arga konduktörer? Urspårningar, förmodligen det enda jag kan räkna med i mitt liv. Resten har jag ingen aning om. Det fascinerar och det skrämmer.

dramatiken.

Dramatik. Vi ska skriva pjäser. Det går som vanligt trögt för mig såhär inledningsvis men rycket kommer väl snart som det brukar. Igår drack kollektivet alkoholhaltiga drycker efter maten och skrev stort på kylen en lista över vad som skulle åstadkommas under kvällen. "SKRIVA EN PJÄS TILLSAMMANS!"

Så blev det inte. Istället drev vi med fokalisering som håller på att driva oss till vansinne, och jag läste delar ur en muminbok på österbottniska och fick ständig respons som ett eko "åååh, dom satt i fönstert!", "mmm, det var kallt och mycket snö!" och "ååh, vad fint, han saknade honom!". Därefter berättades historier om allt möjligt och man blev så entusiastiska att man slog kullerbyttor på golvet av iver. Om ni kommer ihåg serien om Bert så blev Bert tydligen fysiker i Brasilien efter skådespelarkarriären.

Ja man undrar ju vad det ska bli av en själv.

tystnaden som uppstår.

Ja jag har inte skrivit på tusen år. Här. Jag vet inte men det känns som att det inte händer så mycket, samtidigt som det ändå gör det. Men jag känner mig lite instängd här. Som att jag inte riktigt tar del av det som verkligen händer. Jag är här ute i skogen och håller på. Jag kan inte ta mig an saker hur jag vill. Eller jo, men ändå nej. Inte som jag kunde i Växjö. Nu följer jag ett 9-15-schema och massa andra scheman. Jag tappar ett sätt att se saker på samtidigt som jag får ett annat. Men jag saknar att prata med okända människor på gatan, gå på gatan, se gatan. Se konstiga människor, snälla människor, elaka människor. Alla dom finns här också men man lär ju sig mönstret.

Hursomhelst så är jag ju här för att skriva och det gör jag och jag tror att jag gör det bra och det är roligt och jag lär mig jättemycket. Vad spelar då resten för roll, kan man ju tänka. Ja det mesta är ju ändå bra. Det stora hela. Förutom att batterierna i mitt rum är trasiga och jag lever i 15 grader. Ja nej jag måste väl bara lära mig att fokusera. Har aldrig i livet varit bra på det.

jaha oj.

"vad har du för stil när du skriver?"
"jag vet inte. om jag har någon särskild"
"men du är ju den som har mest stil av alla"
"jaha oj"

att vi hamnade här.

jag har en klasskompis som är så jävla bra på att härma finlandssvenska och allt jag säger. jag har en som är ett jävla geni och när den människan blir utgiven ska jag komma ihåg att vi gick i samma klass. jag har en som alltid ger mig jättefin och nyttig respons och jag känner aldrig att jag kan ge detsamma tillbaka. jag har en som skriver den bästa poesin trots att modersmålet inte ens är svenska.

idag har vi haft skrivdag vilket är den enda dagen jag egentligen hinner andas litegrann. jag har skrivit 3 sidor men jag har egentligen ingen aning om vad jag håller på med. hade inte tänkt ha det under detta året heller. nu hoppas jag bara att snön aldrig kommer hit. det har redan snöat i lappland dit jag ska om en månad. satan.

lauantaimakkara.

Igår var det fest i ett av husen. Jag hittade en halvfinne som jag pratade finska med och jag förklarade att jag egentligen kan mest svenska men i romruset var det nog inget hon märkte av. Vi har nu en deal att vi ska öva finska med varandra framöver. Jag tycker det är så vackert att dom bara finns, fast det inte syns eller märks förrän man trycker på rätt punkt eller ställer rätt fråga. För mig var hon en svenska i konstklassen tills jag såg en hand flyga framför mitt synfält till tonerna av ett "minä puhun suomea!".  Nu är hon plötsligt inte längre bara det för mig.

Sen gick jag hem och sov. Vaknade 7 och kunde inte somna om. Tog bussen till stan klockan 8. Vem gör det en lördag. Men det var skönt. Fast jag missade tydligen husets våffelfrukost. Alla hade stått utanför min dörr och knackat och trott att jag sov och försökt väcka mig. Och så var jag i stan. Gick på loppis men hittade endast en muminmamma likadan som den jag redan äger så jag köpte inte. Satt på café och läste en bok. Och nu ska jag skriva en text som jag ska lämna in till skolan på måndag. Det ska handla om det jag skrev om i början fast i annat sammanhang och om andra människor. Om gemenskapen i utanförskapen.

dygnet.

Hyvää iltaa arvoisat matkastujat. Här sitter jag och dricker limsa (importerad från Kilpisjärvi) med min kompis. 

Kom just hem från cykelturen från helvetet. Tanken är att jag ska cykla till jobbet om morgnarna (för det går inga bussar så tidigt) och när jag äntligen lyckades lösa det så var det såklart fel modell/storlek. Provade ut en förra veckan som passade fint, och idag fick jag ändå en annan. Saudan. Ska lösa det först, innan jag klagar mer.

Min andra kollega, som jag delar på veckorna med, har börjat jobba nu. Hon, jag och vår klippa programledaren lunchade idag efter att dom hade slutat. Blev både mer och mindre nervös av det. Och nu är klockan 21 så jag måste sova. Borde ha sovit minst en, helst två, timmar redan. Imorgon kommer en semestrande same hit. Måste städa. Men det hinner jag ju om morgnarna, nu för tiden.

byggare berg.

Idag sålde jag min bokhylla. Sen byggde jag en ny. Det var inte så svårt men blev inte heller så rakt.

beskeden.

Visste inte riktigt i vilket land jag skulle rösta i EU-valet. Tänkte först Finlands, ville först Finland, impulsade först Finland. Men så råkade jag, i misstag utan att riktigt förstå, fylla i någon lapp och nu har jag fått detta på posten:

Jag ska rösta i Sverige, tydligen, mvh låtsassvenskan. Förstår ingenting. Som om det spelar någon större roll, vet exakt lika lite i bägge länder.

Igår ringde förresten min telefon. Är så sällan det sker så jag blev glad. När jag såg riktnumret blev jag ännu gladare. Sen svarade jag. Det var Uppsala. Och Uppsala sa att jag är antagen till skrivarlinjen. Känns bra. Har ej bestämt mig till hundra ännu men väl till nittioåtta. Jag tror allt att det är dags. 

tässä ja nyt.

Saker jag är nu:

glad
förväntansfull
hungrig
trött
kär
nöjd
halt
pissnödig

Allt i olika grader. Det är så mycket som kommer att bli så bra, och så mycket som är så ovisst. Och här är jag mitt i det. Försöker ta vara på sista tiden i denna stad. Eller åtminstone denna lägenhet. Jag har haft det så himla bra när jag tänker tillbaka. Tänk vad mycket man gör.

På sistone har jag mest bara skrivit ansökningar till skolor och jobb och halvdana uppgifter till distanskurserna för att fortfarande kunna betala min hyra. Igår när jag gick till affärn så gick jag och tänkte på min finska vän och så mitt i allt kom hon cyklande emot mig. Hon är så bra och rolig. För andra slumpmässigt utvalda händelser ur min gårdag, tryck 5 eller dröj kvar.

Nu ska jag hoppa på tåget till Karlstad för att fira min vän Anni som fyller år i helgen. Vi hörs, för nu ska jag banne mig börja skriva mer konsekvent igen.

söndag.

man vet ju inte ens om man lever om fem år

men man måste ju leva som om det vore för evigt.

eller som om det inte finns en morgondag.

.....

för det är mer troligt.

hm.

hej igen.

Ursäkta tystnaden. Jag har varit ganska upptagen och ganska orolig och ganska sjuk. Gick faktiskt självmant till sjuksyster i onsdags. Och det ska mycket till innan det sker. Ska vidare till en läkare på måndag, men förhoppningsvis är det bara följder av att min värld föll samman i slutet av förra året.

Hur som helst så har jag snart jullov igen. På måndag redovisar vi vår slutuppgift, pjäsen Frans förbannade fobier, skriven av undertecknad. Sen är jag ledig en vecka innan jag påbörjar mina kurser för (förhoppningsvis, antagligen) sista universitetsterminen på ett tag.

Identitet & tvåspråkighet, danska och populärmusik, samhälle & människa. Allting på distans för att jag ska kunna vara öppen för eventuell flytt efter examen i mars. Men som det ser ut nu blir väl inte heller den av förrän i augusti.

Och jag tänker fan inte ha bråttom någonstans. Det här kommer ju inte precis tillbaka.

tänk om.

Jag börjar det nya året med en tämligen orimlig önskan. TÄNK om man kunde få bidrag för att få köpa ett Wii som hjälpmedel. Det tränar ju balans och koordination och allt sånt som jag behöver.

Jag minns för två år sen när min kompis Emely hade köpt ett och vi var hos henne och spelade. Jag kunde vara med i en sak, pingis, och det gjorde jag sittande.

Nu fick mina brorsbarn Wii i julklapp, och jag har spelat med dem under min vistelse i hemtrakterna. Jag har spelat pingis som för två år sen, skillnaden nu var att jag gjorde det stående. Jag spelade också till exempel fäktning och basket och DANS.

Vem hade trott det. Tack elektroderna.

matpaus.

Det jag ser framemot med julen detta år är maten. Jag är så innerligt trött på mina misslyckade pastasåser och torra makaronilådor och tonfiskröror och kladdiga tacogratänger och soppor och mjuka nudlar och skarpa brödkanter och brända laxfiléer eller vad det ens heter.

Och då ska gudarna veta att jag inte är den som är kinkig när det gäller mat. Det finns få saker jag uppskattar så mycket. Jag tycker om det mesta och jag äter egentligen allt utom en sak - grönsaksbiff. Men nu orkar jag bara inte. Jag behöver en paus. En matpaus.

Vattnas i munnen när jag tänker på morotslåda, kålrotslåda, köttbullar och gravad lax. 11 dagar kvar.

språkskolan.

Efter att jag hade ridit idag fick jag ge hästen äppelbitar. När jag var klar började hästen böka i påsen och ville ha mer.

Jag: Nepp, do får it nameir no sido. Ja har it nameir, he e slut!
Hästen, fysioterapeuten och hästägaren: ............

Vet inte varför men jag börjar alltid prata dialekt med djur och spädbarn här i Sverige. Varje gång.