lauantaimakkara.

Igår var det fest i ett av husen. Jag hittade en halvfinne som jag pratade finska med och jag förklarade att jag egentligen kan mest svenska men i romruset var det nog inget hon märkte av. Vi har nu en deal att vi ska öva finska med varandra framöver. Jag tycker det är så vackert att dom bara finns, fast det inte syns eller märks förrän man trycker på rätt punkt eller ställer rätt fråga. För mig var hon en svenska i konstklassen tills jag såg en hand flyga framför mitt synfält till tonerna av ett "minä puhun suomea!".  Nu är hon plötsligt inte längre bara det för mig.

Sen gick jag hem och sov. Vaknade 7 och kunde inte somna om. Tog bussen till stan klockan 8. Vem gör det en lördag. Men det var skönt. Fast jag missade tydligen husets våffelfrukost. Alla hade stått utanför min dörr och knackat och trott att jag sov och försökt väcka mig. Och så var jag i stan. Gick på loppis men hittade endast en muminmamma likadan som den jag redan äger så jag köpte inte. Satt på café och läste en bok. Och nu ska jag skriva en text som jag ska lämna in till skolan på måndag. Det ska handla om det jag skrev om i början fast i annat sammanhang och om andra människor. Om gemenskapen i utanförskapen.