hur går det själv?

Igår när jag gick på stan passerade en lite äldre, men inte allt för gammal, kvinna mig. Hon stannade, stirrade på dallarn länge innan hon förvånat frågade "Hur går det?!"

"Bra", sa jag, "hur går det själv?"

Hon blev så paff att hon inte fick ur sig något på flera sekunder. Till slut frågade hon om man inte ska gå med den andra vägen. Jag sa nej.

hej igen.

jag har opponerat.
jag lever fortfarande.
det var inte så hemskt som jag trodde.
men lite ovant.

har fortfarande inte mycket tid.
imorgon är det kalas och föreläsning.
om teater och sånt.
så det ser jag framemot.

imorgon ska jag även bråka med försäkringsbolag.
för första gången i mitt liv.
jag har tänkt på att
här gör jag
ganska många saker
för första gången
i mitt liv.

hej

Hade ett för läsåret sista näpet och försynt kalas hos mig igår. Det var roligt. Erika överräckte en ask TERVA LEIJONA som några gäster tyckte luktade rökt korv. Jag, Ellen och Lisa fastnade i hiss på krogen. Det var roligt för Lisa tryckte på larmknappen som tjöt över hela stället. I övrigt spelade vi spel och var sådär som vi är.Tack till alla som kom.

Det är så lite tid kvar nu. Snart lämnar jag allt. Jag har inte mycket att säga.

Förutom att MIN klänning numera hänger i mitt skåp. Har aldrig förut haft på mig ett plagg som varit så JAG. Helt perfekt. Och det var Sofie och Emely som hittade den och meddelade. Tack. Den kommer att bli perfekt på sommarens alla bravader. På vridläktaren, på kalas, i Hoviska, överallt. Kanske även i höst, på den hittills största av livets alla händelser.

Nu måste jag granska kritiskt. Är lite rädd. Kan inte opponera. Vad gör man när man inte hittar fel men inte heller vet vad som är bra?

ungdåomin.

idag var jag tvungen att visa legitimation när jag köpte en vara med åldersgräns 15 år.

det är snart 6 år sedan jag var 15.

kissanpenttu.

idag sa sofie att mitt hår är lika mjukt som en kattunges.

men så säger jag att det är också lika tunt som kattungens morrhår.

känns icke bra.

jag har lämnat in min slutgiltiga version av uppsatsen
och det känns för jävligt.

ett tag kändes det faktiskt jättebra.
jag var nöjd och det kändes som jag hade kommit dit jag ville när jag hade lagt på ett kol.
ni vet hur jag är, en del är jag verkligen på gång eller så är jag verkligen inte det.

men nu känns det som jag inte lyckades till fullo men de sista revideringarna.
jag har printat ut den och den är klar, ligger här bredvid mig, men jag vågar inte öppna den för jag är livrädd.

jag kan ligga i sängen och stirra i taket och sedan "vakna" tre timmar senare och märka att där har jag legat paralyserad i timtal och det enda jag haft i tankarna är opponering, plagiering, onödiga slarvfel och felskrivning. allra mest plagiering. kombinerat med slarvfel då. det är ju så det uppkommer.

har läst de uppsatser jag ska opponera på, och de är båda är bra och ambitiöst gjorda.
vet bara inte hur jag ska hinna plöja all litteratur som berör detta och jag vet absolut inte vad ska peka på när opponeringen infaller om några dagar.

orkar inte. och jag ska skriva c-uppsats nästa termin och är såhär nu? voi jumalauta.

HEJ LINNÉA

Vad önskar du dig i födelsedagspresent?




(Visst är det hiskeligt hur tiden går framåt? Jag kunde inte läsa min fasters blogg när jag var 5 år...)

löjleri.

Ibland när jag, i mjukisbyxor och otvättat hår, ser en frass stå ute precis där jag egentligen tänkt gå förbi för att komma hem tar jag en "genväg" som egentligen är dubbelt längre och intalar mig att det är bra med motion.

Löjligt.

sovarN.

Gick och la mig vid midnatt. Låg och löste korsord till 01 ungefär.

Vaknade 14:45.

Men vi skyller det fortfarande på förkylning och uppsatsutmattning.

23:55

Och jag är trött.

Kan vara min förkylning som spökar till det. Var på apoteket idag och skulle köpa Finrexin men det är ju ett finskt påfund, vad trodde jag?


Imorgon ska jag stiga upp tidigt och använda de sämsta av dygnets timmar till att rätta till uppsatsen. På kvällen ska jag bara titta på tv, spela Oxie och vara odräglig för mig själv. Har inte haft en lugn helg på jag vet inte när.

Ingen vill väl ha halsbobbor heller.

Kom me i bååd! Fem mark e bådi!

Som när vi var små och gick på auktion.

svetsning.

Igår hände det. Dallarn gick sönder. På Ica.

Jag och Emely letade genast upp en svetsarfirma utanför stan som verkade lovande. När vi äntligen kom dit idag var det en helt vanlig lägenhet med utländska namn på dörren. Vi vågade inte. Vi är kanske inte så smarta men vi vet att det inte är hållbart att svetsa i lägenheter.

Vi ringde 118 800 som gav oss numret till ett ställe som inte svarade. På vägen till bussen hörde vi ljudet av en svets. Vid en byggplats. De höll på att bygga ett höghus. Vi frågade snällt om de kunde svetsa och det var det ingen tvekan om.

5 minuter senare var dallarn som ny och de ville inte ens ha mina hundra kronor, allt jag hade i börsen, för att vi stal deras arbetstid för att få ihop en märklig rollator. '

Alltså:

Dagens ros: byggarbetarna i Araby.

studiebloggen.

Nu kan jag i alla fall säga att jag har klarat en sak denna termin. Modernismen.
Alltid något. Behöver 7,5 studiepoäng till för att mitt studiestöd inte ska vara hotat.
Ska göra mitt yttersta för att klara intermedialiteten.
Känner mig som Frida och Frida.

Förvisso ska jag tydligen gå upp på opponering av uppsatsen nu i maj. Så lite hopp finns ju för ytterligare 7,5 där. Fast jag blev tillsagd att kanske inte räkna med att bli godkänd direkt? Jag förstår inte varför det ska vara så otydligt? Klara direktiv, tack.

Mvh eder student.

sommarjobb.

Japp. Från och med 6 juni.

Ska dock ge Nordjobb ytterligare några dagars tid att leverera besked. Synd att de ska panta på ja eller nej hela denna månad ännu.

Annars hittar ni mig denna sommar på en fabrik i ett rum med oändliga mängder slipmaterial, en radio och Madde. Gälit!

perkele vad lillebrors syskon firar...

Erika och jag sprang runt på stan ikväll. Med flaggan och musiken. När vi väntade på bussen sjöng vi Vårt land. Gänget pensionärer vid vår sida försökte diskret viska "Det är inte finska, det är ju finlandssvenska!" men det blev inte så diskret. Alla bilars chaufförer flinade jättegulligt förutom typ tre som inte alls ville se det dom såg.

Väl inne i stan var det jättemånga som sa grattis och vad glada, faktiskt. Men vi är väl så galna så de inte kunde annat än skratta, för bra förlorare är det här landet inte. Men bland annat en dam jobbade på café som såg oss i fönstret, kom ut och sa "jag får gratulera till vinsten!". Damen i Pressbyrån var lite buttrare, när jag med ett flin och en finländsk glimt i ögat köpte både Aftonbladet och Expressen med deras "Perkele!"-rubriker. Bara som ett kärt minne. För någonstans så vet jag att jag inte kommer att få uppleva detta fler gånger i mitt liv. Jag kommer förmodligen inte att bo i Sverige hela livet.

Vi gick slutligen till en bar för att ta en segerdrink. Kom massa japaner och ville ta bilder med oss. Fyra olika kameror. Haha. Och vid varje skyddsväg vinkade vi glatt åt chauffören, om än osäkra på om dennes fot skulle hållas på bromspedalen eller släppa upp och trycka ner gasen. Lite får man. Busa.

Jag vet inte när jag kommer att sluta prata om detta VM. Kanske aldrig. Förlåt på förhand.

världsmästare.

En vinst på 6-1 och klockan tre inatt står förlorare utanför mitt fönster och skriker "fucking jävla finne!".

En lycklig fucking jävla finne.
Sa jag att jag älskar allt detta förresten?

lycklig.

Är helt slut.
Sprang runt campus med Finlands flagga, flagga i ansiktet och Ihanaa leijonat, Vårt land och Den glider in i högtalaren.
Har ingen röst kvar.

Tänk att jag har fått uppleva det här. VM-guld. Jag har väntat i princip hela mitt liv för jag minns inte så mycket från 1995. Usch vad lycklig jag är.
Och 6-1. Mot Sverige. Och så är jag i Sverige. Jag bor på bottenvåning. Vi hängde upp flaggan i fönstret så alla som gick förbi såg den. Min pappas idé. Tack.
Känslan av att vända från 0-1 och sedan klassa ut totalt. Känslan av att få skrika, jubla, fira när rätt lag som här uppfattas som fel gör mål. Underbart.

Tack lejonen. Imorgon tar jag och Erika samma procedur fast runt i stan. Med mera folk i rörelse. Fantastiskt.

finland-sverige

VM-final.
Vem månne vi hejar på?
Jag älskar detta.
Det här kommer jag minnas hela mitt liv, oavsett resultat.

kamelen

idag var jag och lyssnade på poesiläsning på ett café.
jag hörde den finaste dikt någonsin.
hittills.

lyckan

är fem minuter.
fem minuter natt.

i gräset med två skåningar.

Emely: Vad finns det för städer i Finland som börjar på P?
Jag: Hmm... P... Pietarsaari... Pori...
Sofie: Och Pensala!

Jag har i alla fall inte misslyckats med att vittna om mitt ursprung.

glädje, lättnad, lycka.

Såhär, mina kära vänner, ser man ut efter att ha jobbat med samma roman i fyra månader eller en hel termin. Frågeställning, analys, syfte, metod, sekundärlitteratur, källhänvisning, frågeställning, analys, syfte, metod...

MEN, mina kära vänner, klockan är nu sen natt den 11 maj och 10 sidor uppsats mejlades precis iväg till handledaren. Jag är klar med huvudjobbet! Ifall handledaren godkänner min text återstår bara pärmen, fullständigt korrekta fotnoter och ytterligare en genomläsning för att granska språket. Och om handledaren inte vill godkänna nu så är jag ändå i det stora hela färdig. Eventuellt kan ytterligare utvecklingar krävas men då är det bara så att jag opponerar i höst. JAG ÄR KLAR! Som jag haft ångest för allt detta. Jag var nära att ge upp. Men sini nej! ÅH MIKAEL NIEMI JA E FÄÄÄDI! Den största stenen föll från hjärtat. Plums. Imorgon ska jag sola!

loca loca.

Idag på vår föreläsning om ekfras hade vi öppnat fönstret för det var så varmt. 24 grader, kärlek. Plötsligt mitt i vår lärares resonemang började nån spela Shakiras Loca precis utanför fönstret. Och då blev det såklart ett sånt där internt samförstånd mellan mig och Emely. "Just DEN HÄR just NU här med DEN HÄR LÄRAREN" och "av ALLA låtar i världen". Ja, int kuna vi ju som håll oss för skratt heller nej nej förstås hu sku vi kunna hålla oss!

När vi hade skrattat en stund utan att kunna sluta gick läraren fram och stängde fönstret. Om det var låten eller våra skratt som störde vet jag ej.

let's get retarded in here.

Min vän Emely kom hit idag för att ta tillbaka en bok jag lånat av henne.
Då berättade hon att på vägen till mig hade hon gått via sitt förråd och slängt dit sin internetsladd. Allt för att lyckas fokusera på uppsatsen. Kanske den klokaste jag hört idag.

Jag borde göra samma sak, för igår kom jag på mig själv att klockan 01.30 sitta och lyssna på Let's get retarded med Black Eyed Peas samtidigt som jag skrev. Säger väl en del.

den här KÄNSLAN

Finland vann mot Ryssland ikväll. Tredje gången av tre straffmatcher de vinner. Fjärde matchen av fem de vinner totalt. Jag älskar det här. Det är så otroligt svårt att beskriva känslan. När det är vår överallt, man är glad från början och när man vaknar tänker man "e kombär match ikvälld!" och så är dagen dubbelglädje i solsken.

När våra lejon sedan spelar helt fantastiskt med stadigare nerver än jag kan komma ihåg att jag någonsin skulle ha sett och är ett otroligt bra lag med lite av allt, bland annat en klok och stark Mikko Koivu, en SMART Mikael Granlund och en snabb Antti Philström är det lite extra skönt att få vara finländare.

När det här leder till seger och man får spela Ihanaa leijonat, ihanaa! på full volym (så att de svenska grannarna säkert hör), ja då blir det inte mycket bättre.

Det är en slags variant av mycket stark kärlek.

Åt skogen med alla veliga frassar, jag har ett helt ishockeylag! Puss!

söndag på äng.

i lördags sa jag åt erika att det inte finns några problem, bara intressanta utmaningar.
igår när vi satt ute på ängen och picknickade, solade och studerade halvdant såg jag hennes kompendium med matematikuppgifter.

på det hade hon skrivit
" 'det finns inga problem, endast intressanta utmaningar' - ida berg", och ett hjärta.

det var fint.
hela gårdagen var ganska fin. 22 grader, latmaskar på ängar, sol på ängar, skratt på ängar, pizza på ängar, pizzabilar på ängar.

idag ska bli lika fint. även om jag har tvättid halva dagen, och däremellan ska färdigställa en uppsats, läsa ut två böcker och mejla fpa.

morsdag

och jag kan inte ens gå till gravarna.

snäll flicka i kassa.

Idag har jag varit i Samarkand med Emely och Sofie. Av en slump gick vi in på Carlings. Där hittade både jag och Sofie jackor som vi kärade ner oss i direkt. Jag i en blå och Sofie i en grön. Halva priset.

På dessa jackor fanns två stycken pins fästa på brösten. Jag blev kär. Frågade tjejen i kassan om pinsen fanns att köpa enskilt. Hon sa att det tyvärr inte fanns, men att hon hade en annan sak åt mig. Hon gick bort till hemliga utrymmen och kom tillbaka med två stycken andra pins. En vattenmelon och en grön svamp.

- Du kan få dom här, sa hon.
- ... Alltså på riktigt? frågade jag.
- Ja! Det är ju lördag! Varsågod!

Alltså så snällt. Jättesnällt.

Sen när jag köpte jackan var hon jättesöt och trevlig och pratsam och inte alls som majoriteten av försäljare. Jag sa tack fyra eller fem gånger. Hon gjorde lätt min dag. Vill ge henne dagens ros i tidningen.

dagens måsten.

Jag måste sluta ge alla människor som får mig att må dåligt, om än bara jättelite, uppmärksamheten de söker. Jag måste stoppa. Ta bort dem ur mitt liv.

Jag måste måste måste måste.

Det är varken bra eller hållbart. Har jag förstås begripit i evighetens evighet.

Jag måste sluta ha så höga krav på mig själv. Eller det har jag inte. Men jag stressar upp mig själv till en nivå som inte är hälsosam, vad gäller skolan. Den här terminen har verkligen inte varit lätt. Jag har hållit på med uppsatsen hela terminen utan att komma långt, och jag klarade inte tenten i postkolonialism.

Ett bakslag för mig som tidigare har klarat allting utan att ens ha det speciellt svårt. Cirkeln blir ond och man vet inte vad man ska prioritera, vad man ska satsa på eller vad man ska göra överhuvudtaget. Tankeverksamheten slutar fungera. Kursen i modernism blev såklart lidande av detta den också, fastän den var spännande.

Min lärare i uppsatskursen kommer troligen säga till mig att det blir bäst att jag opponerar först efter sommaren. Att jag skriver lite mer på den. Imorgon ska jag på omtent i postkolonialismen. Jag har totalt tappat suget med för många bollar i luften och har varken hunnit, velat eller orkat läsa. Antagligen blir det en till omtagning.

Men så vadå? Jag kan väl inte ha tänkt mig att jag ska komma hit och bara klara allt som en supermänniska? Jag tror att jag har tänkt något sånt. Men det är fel tänkt. Ingen klarar någonsin allt på en gång. Det är helt okej att misslyckas. Alla gör det, om än inte i samma skeden av livet.

Jag behöver tid och ro. Det ska jag ta mig i sommar. Sen ska jag försöka igen och se hur det känns då. Några studiepoäng hit eller dit. Man bygger inte liv av studiepoäng.

Nu ska jag fokusera på intermedialitet-kursen, som är väldigt intressant och som jag känner kommer ge mig mycket. Dessutom har vi sjukt bra lärare i den.

nattetid säger jag

det är onsdag.
eller onsnatt.

ganska sent.
önskar mig
ett timglas med tid.

jag tror inte det är en uppfyllbar önskan.

har tittat på star wars med vänner.
och lämnat dem för att
gå hem och se mina landsmän förlora
mot tjeckien
i slovakien.

gått tillbaka till icke hockeyintresserade vänner
som skrattat rödbrusade
ovetande om att deras landsmän segrade över united states
med, jag måste väl säga det, rätt duktiga siffror.

jag skrattade med dem ändå.
och sedan följde vi varandra hem
för nu är man inte trygg här längre.

under en längre tid har någon av manligt kön stått utanför krogarna här på campus och letat tjejer att förfölja hem. har sedan försökt ta sig in i trapphus och lägenheter.
(typ huvmannen i vasa)
för två-tre veckor sedan skedde en våldtäkt utanför en av krogarna.
igår natt förföljdes en tjej hem av en blottare.

man vet inte men det är förstås möjligt att allt hänger ihop.

jag är inte en sådan som blir rädd.
men nu är jag.
eller rädd kommer jag inte vara förrän jag ser det själv.
men jag är inte trygg.
jag är orolig, aktsam, förvirrad.
det ska ju inte vara såhär.
inte här i vår annars så trygga tillvaro och ingen annanstans.

här har jag alltid känt mig trygg. det är som en liten by där alla känner alla, mer eller mindre. här träffar alltid nån man kan tala med och här är allting på ett ställe. här kan jag, åtminstone har kunnat, rangla hem fredagsnätter ensam, dyngrak och helt borta utan att känna minsta rädsla eller otrygghet. för är det något jag vet är det att jag kommer hem. går man härifrån möter man i tunneln texten "tillbaka till verkligheten".

men nu är verkligheten här också tydligen.
en overklig verklighet.
felaktig.

en klok människa här har i alla fall kommit med idén att frivilliga studenter (och vi är redan många) nu ska patrullera i turer kring campus varje kväll men i synnerhet på helgerna. det känns bra att någon tar det på allvar och verkligen gör något. med tanke på att det här inte är världens största ställe är det också genomförbart, och välbehövligt. tacksamhet.

eeeeedithhhhh sööööödergraaaaaan

Sov 3-4 timmar.
Steg upp och svamlade ihop något halvdant.
Jag är beredd på att behöva göra om/komplettera.
Det här är en jävla termin.
Faktiskt.
Mötte upp Emely och vi letade upp vår lärares fack dit vi stack våra tenter.
Fast inte i rätt fack för det fanns ju ingen väg ner dit men ändå ett godkänt fack.

Nu är jag så trött och tom att jag knappt var kapabel till att diska.
Ska ändå gå till bibban och snatta lite böcker, lämna tillbaka några.
Tjärdalen till exempel.
Tjärodaalin.
Där skriker dom kaffi med I på slutet. Som sig bör.
Jag var helt uppslukad av hur norrländskan kunde likna årvassprååtchi.
Det var så gulligt när Sofie sa att hon skulle ha behövt min hjälp när hon läste den.
Jag är kanske inte så jävla hipp på att analysera, men dialekter och språk, där har ni mig!

Ikväll ska jag titta på ishockey, Finland-Lettland.
Slutligen sova.
Imorgon inleder vi ny kurs.
Intermedialitet.
Det är väl det som är positivt med denna termin, tror jag.
I skolväg då.
I studentlivsväg är det här den bästa terminen någonsin.
Av två då, men ändå.

ni kan kalla mig

orkar inte elsa grave
edith södergran
sara lidman
birger sjöberg

med en sida skriven, fyra kvar och nio timmar till deadline går jag och lägger mig nu.

studenten, kan ni kalla mig.

molnkrönta torn och praktfulla palats.

klockan är 22.18 men egentligen är den ingenting
kanske midnatt kanske allting annat.
jag har skrivit ett pinsamt litet antal rader på min hemtent.
och gått till subway och ica och pressbyrån med ellen och emely
allt för att fördriva tid. för att inte stirra in i skärmen.
jag vet inte vad jag har att säga om modernismen. jag har ingenting att säga om modernismen.
men ganska mycket om livet. men det har jag ingen nytta av, här i luften.

jag vill vara dalmatinern i lägenheten bredvid min.
han vet säkert mycket om livet.
mer än de flesta.

"hödo, tråor do e je en meteorit edee?"

igår när de två finlandssvenska mumintrollen gick hem i vårnatten såg de plötsligt något stort, svart, med stora byggarstängsel kring.

erika: hödo, tråor do e je en meteorit edee?
jag: hahahahaha. kanski.
erika: ska ja ga å skåd?
jag: ja.

det var ingen meteorit. det var ett tält fullt med frassar.

gissa om vi blev i vårt esse. vi stod där och lät "kssksskss!" jättelänge. och frågade "kommää ni uutt uur teltte nu pojkaa?" en stackare kom till slut. vi diskuterade med honom en stund och när vi kände frassdosen för kvällen vara fylld fortsatte vi hem.

det är så bra att jag har erika. jag tror det är något speciellt med österbottnisk humor.