Innan jul skrev varje elev i min klass varsin pjäs som sedan lämnades in till teaterklassen. Och igår och idag har dom spelats upp. Jag har skrattat så jag har gråtit och jag har fått ont i huvudet av ledsamhet. Det är så häftigt vad man kan göra och det är så berikande att omringas av så smarta och kreativa människor.
Jag är så glad att regissören för min pjäs förstod att förvalta det absurda så väl. Och jag är så glad att han såg så sjuka detaljer som jag inte hade en tanke på när jag skrev. Ja jag är så glad och jag hoppas att det blir fler uppspelningar så jag kan filma.
Igår såg vi 7 föreställningar, idag 9 + på kvällen var vi på stadsteatern och såg en annan pjäs. Allt jag tänkte var att jag skulle vilja att mitt liv varje dag innehöll sådär mycket teater. Föreställningen i stan hade en sufflös och jag är tydligen fortfarande skadad. Direkt det blev tyst hajade jag till och funderade på om det var mitt ansvar nu. Om jag skulle säga något. Om jag skulle vänta på en blick eller ett rop. Det skulle jag ju inte. Tyvärr.
På vägen hem var det mörkt och halt när skolans bil rullade fram på den lilla vägen upp mot skolan. Mitt i allt blev vår chaufför bestört.
Han: ÅH NEJ!! NEJ NEJ NEJ!!! Neeej!
Jag: Vad är det?!!
Han: Jag tror jag körde över en mus!
