every picture tells a story don't it.

Stjäl en bild från Alexandras Facebook från i lördags, bara för att den är så rolig och fin och beskriver kvällen ganska bra.


Jag, Erika och Evelina.

usch vilken bra lördag!

I lördags satt jag här och hade tråkigt. Var lite avtrubbad för det hade hänt en del oväntat. Lyssnade på hockeymatchen från Vasa som Sport förlorade och allting var över. Men så ringde min telefon. Det var Erika. Campus bästa österbottning, Vöörobåo, finländare. Och plötsligt var jag på fest i en korridor.

Temat för festen var att man inte fick dricka ur vanlig flaska eller vanligt glas, utan skulle ha ett substitut.

Erika hade en kastrull. Heimkåoka!


Jag hade 10 minuter på mig att göra mig klar efter att jag fått samtalet, så jag tog en ketchupflaska i all hast.

Alexandra drack ur en pistol.


Björn fuskade faktiskt med glas men han var ju rolig ändå så det var ju lugnt. Alltså han är bäst tycker jag. Roligare får man leta efter.


Det här är Jonathan och Björn. Jonathan fuskade inte. Inte med någonting.


Evelina var söt.

Sen gick vi till krogen. Ska inte dra storyn här men vägen dit var det roligaste och mest oväntade hittills denna termin. Man måste tänka om. Och jag lyckades, höhö.



Jag minns ju som vanligt inte riktigt allt helt tydligt. Men jag satt mest och pratade med dessa. Eller mer mannen till höger. Kommer inte ihåg att jag skulle ha sett till vänstern så mycket.


Här lekte vi nån lek som gick ut på att vara ett djur och dricka öl. Jag minns inte alls reglerna. Det enda jag minns är att jag var en häst. Lika bra att vi stannar där.

Helt plötsligt var jag bara ensam. Och vi var ungefär 10 stycken när vi kom. Jag kom ihåg att några hade sagt att de går. Men vissa var bara försvunna. Erika till exempel. En timme kvar till stängning. Så jag tänkte att jag måste ju vänta på henne men jag kan ju inte sitta här för mig själv.

Så jag vände mig om och kontaktade några trevliga män som satt bakom mig. Och så var jag inte längre ensam. Stället stängde. Jag yrade något om riksdagsvalet i Finland. Varför?

Lars Winnerbäck är bäst och jag heter Ida Finland. Någonstans. Kanske i en telefon.

På morgonen skickade Erika, som förövrigt förblev försvunnen fram tills dess, världens bästa sms till mig. Jag behöver bara ta upp det för att skratta så jag nästan gråter.

ingen känsel.

jag orkar inte blogga så mycket nu just.
eller inte så mycket som jag brukar.

det händer så mycket i mitt liv.
bra saker.
men så bra att man inte vill blogga om dom.

fast jag vet inte om det betyder att mitt liv oftast är tråkigt eller dåligt, så ofta som jag bloggar.
det tycker jag inte ändå. men ni fattar väl hur jag tänker.

sen vet jag inte hur intressant det är heller.
inte så intressant tror jag. eller det beror väl på hur man framställer det. hur man målar upp det. om man målar med kol eller vattenfärger eller pastell. eller bara bokstäver. men ändå.

min helg har åtminstone varit helt fantastisk.
både bisarr och rolig så det slog över nånstans.

ska lägga upp bilder sen nån gång när jag har analyserat klart.
jag tänkte säga jävla populärmusik från vittula.
men det ska jag inte säga. det är en mycket vacker bok.
det är snarare fel på mig. men jag är glad ändå.
ut med det gamla - in med det nya.

hejdå.

mammor brukar väl i och för sig vara kvinnor.

När Ellen och jag åkte tåg till Stockholm för snart två veckor sedan hände en rolig grej. En liten pojke på cirka 5-6 år kom springande fram till sin mamma som satt ungefär 3 säten framför oss. Antagligen hade killen varit i restaurangvagnen och inte haft råd med det han ville köpa.
För han sa argt till mamman:

"Jag sa ju att jag skulle ha en 50-lapp, kvinna!"

primtal och gympa.

Emely: 23 är ett bra nummer.
Sofie: Jaså? Det måste vara ett primtal...!
Emely: .....Gympa?!??
Jag: Hahahaha. Hon sa primtal.
Emely: Jaha, primtal! Ja när vi pratar byter vi alltid ämnen så snabbt, så det hade kunnat vara gympa.

Och det är sant. Runstenar glassar mangos tentor ukuleles pizzor människor böcker filmer låtar mumintroll drycker människor lärare stress roligheter sågar tält traktorer pistoler kattmat julgranar ekonomer musiker grodor hundar dammsugare kex vin kanaler soppor bussar folkslag promenader kurser primtal och gympa.

På tal om primtal satt jag bredvid en som skrev en tent i matematik idag i salen. Han stönade hela tiden. Det var störande men förståeligt och förlåtligt.

NÅJA NÅJA!

Nu har jag skrivit den där jävla tenten. Det gick ju inte bra, men i jämförelse med finländska studentexamen var det en fjärt. Jag är en härdad människa. Jag kunde kanske inte tillräckligt men jag skrev ner allt jag kunde. Och då kan man inte göra mer. Jag känner mig lugn hur det än går.

Nu ska jag plocka undan varenda papper och bok från denna kurs, sedan gå till bussen för att möta upp klasskompisar. Vi ska in till stan på Sveriges godaste pizza. För vi är så duktiga då vi har överlevt det här. Efter det ska jag in till Systemet för att hämta en butelj vin. Den ska jag dricka ikväll medan jag spelar gitarr och kanske utökar min samling absurda texter.

HEJ!

POSTKOLONIALISMENNNNNNNNNN

nu har jag bott på biblioteket i tre dagar.
imorgon ska jag också bo där en stund.

jag bor där nu. det är mitt hem.
där finns bord, ro, mat, toalett.
jag köper frukter, smörgåsar, ibland en kokosboll bara för att jag har orkat.
jag läser hundra timmar.
jag har inte med mig datorn och allt går så mycket snabbare.

jag låser dörren till mitt egentliga hem när det är ljust och morgon.
när jag öppnar den är det mörkt och nästan natt.

jag har aldrig läst såhär intensivt tidigare i mitt liv.
ändå snusar misslyckandet mig i nacken.
det är så nära, jag är för långt borta.

postkolonialismen är nog inget för mig.
tent om två dagar. vad säger man?
gillar inte läget.

att slippa med i bilen.

idag sa jag åt mina vänner att alla som vill åka på utlandsstudier slipper.
alltså att man slipper iväg.
you are with me, österbottningar.

dom sa vaaaad hur alltså va?

och så kom jag på.
att det var fel.
att min finlandssvenska gick överstyr och hjärnan var klappagröit.
jag glömde att slippa har två betydelser hemma och en här.

nu ska jag skriva klart en analys så jag slipper i säng nån gång.
moi moi.

"nemen såhär kan vi ju inte hålla på"

Jag och några klasskompisar intog idag ett grupprum på biblioteket. Ett grupprum med sikt in mot huset biblioteket sitter ihop med. Där såg vi alla människor som trappade upp och ner. Vi såg två av våra lärare. Flera gånger. Många gånger. Och varje gång var det lika fascinerande, och roligt att ropa ut namnet så att alla fick dela synen.

Vid typ femte gången sa Ewa lite halvt uppgivet: "Nemen såhär kan vi ju inte hålla på!", som om hon vore en förälder. Dels för att hon trodde att det var ett skämt. Att vi ropade bara för att få se reaktioner. Roligt lät det.

för jag e finlandssvensk

På Utrensning-teatern i måndags träffade jag på en kompis. En som jag inte ser så ofta men som är rolig och snäll och som inte så bakom flötet som många människor är. Också jag ibland.

För några dagar sedan frågade jag honom vad han tyckte om pjäsen, och visst pratade dom vackert...?!

Jag fick svaret: samma sekund som dom började prata förstod jag varför du var där.

Haha!

let's fall apart together now.

fem dagar tills tenten.

jag har läst onåd och gräset sjunger.
inte som om hon sover, midnattsbarn, segu, litteraturens klassiker 16, kompendiet, budapest och alla andra böcker som jag inte äger utan som finns på bibliotekets referenshylla. det är fler än en bok per dag.

och det är två dagar till deadline av analysen. analysen till uppsatsen. jag har skrivit rubrik. analys. och mitt namn. ida.

lever jag ännu på fredag far jag direkt till systemet när tiden för att skriva tenten är ute. där köper jag en flaska jacobs greek. vin alltså. mitt favoritvin. den delar jag med mig själv.

OM jag lever.

nationalsången för idioter som oss.

Till Stockholm tog vi tåget. Det var min första tågresa i Sverige. Om ni undrar, men det gör ni inte. Så ni kan låtsas att ni inte läste det. Det gick bra förutom att det var försenat med en timme.

Min kompis Ellen på tåget.


När vi kom fram åkte vi spårvagn (Jå, spårvagn också i Stockholm nu för tiden! Framtidens framtid!) till Cirkus, där The Ark skulle hålla låda. Eller konsert. Vi satt otåligt och väntade.


Till slut kom dom. Och det var den finaste upplevelsen i år. Fy vad bra det var. Det första Ola Salo gjorde när han kom in på scen och hade sjungit en stund var att ta kameran av en pressfotograf framme vid scenen och ta några bilder på publiken. Knas.


Han är lätt den vackraste svensken. Hans låttexter. Hans personlighet. Hans dialekt! Småländska fast med vanliga, rullande, R. Så fint så jag smäller av! Hans känsla. Hans allting.
,

När det var dags för It takes a fool to remane sane, som är världens bästa låt, höll han först ett tal som var så vackert att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Om att det var den internationella nationalsången för idioter för oss, och dom. Att det var värt att framstå som en idiot i andras ögon. Sången om friheten, glädjen. Sedan bad han alla ställa sig upp och dom spelade och han sjöng och det var The Ark och det var nog det finaste konsertminnet någonsin tror jag.



När dom spelade Let your body decide tänkte jag nästan bara på texten i Pleppo-sketchen Let your Mommo decide. Jag försökte lyssna Originaltexten för allt vad jag var värd. Då knuffade Ellen mig lätt i sidan. Hon hade skrivit ett meddelande åt mig på sin mobil. Jag tog tag i den för att se vad det stod. Och det stod "let your mommo decide". Då tänkte jag att det blir nog inte mycket bättre än såhär. Allting var bra. Avslutningen med Calleth you, commeth I kändes också ända in i hjärtat.

Trötta men lyckliga lämnade vi Cirkus. Ellens snälla mamma hämtade oss. När vi kom fram till Märsta där Ellen bor (eller hon bor ju i Växjö men innan det, ja ni fattar) körde vi förbi två män. En asiat och en annan sort. Typ turk. Mamman sa nästan lite bestört: "Men vad är det här?! dom ser ju berusade ut! Nu vill ju jag att Märsta ska visa sin bästa sida."

Jag hade roligt i baksätet på en Volvo.

Nästa tidiga morgon var det dags för mig att återvända till Småland. Åkte pendeltåg ensam från Märsta till centralen och kände mig ganska vuxen och självständig. Hela tiden höll jag dock frenetiskt koll på kartan på väggen. För Stockholm Central är ju en station som är lätt att missa....

Åkte buss. Åt en glass i Jönköping. Läste Doris Lessing. Gräset sjunger. Helt okej bok. Kanske hon ändå är värd det där Nobelpriset. Men jag förstår ännu inte vilket gräs det är som sjunger? Kerro minulle, Dooris.



Kom fram till Växjö Universitet, klev av bussen och traskade nöjd de 100 metrarna hem.

Tack Ellen. Tack The Ark. Tack Stockholm. Tack.

what a flow.

Jag är hemma. Konserten var obeskrivligt fantastiskt magisk.
Sport vann ikväll. De vann hela serien. Vände från 0-2 i matcher till 3-2. Så gör man. Det var faktiskt svensken Robin Bergman som avgjorde denna afton, så nu ska jag vara snäll med det här landet i all framtid. Nu blir det ligakval mot pelikanerna från Lahtis. Min bror bor i Lahtis.

Vilket flyt mitt liv hade haft nu. Om det inte hade varit för den förbannade tenten och uppsatsen. Jag klarar inte av att ha två viktiga skolgrejer i luften samtidigt. Det är faktum. Jag känner mig som ett dagisbarn. Vill bara ha sommarlov.

it takes a fool to remane sane.

Idag är en stor dag i mitt lilla liv. Jag ska nämligen gå på min första konsert!
Nåjo, visst har jag gått på blåsorkesterkonserter, festivaler och dylikt. Men aldrig har jag köpt en biljett till en konsert med enbart ett band eller en artist som jag gillar i hela kroppen och sedan visat upp den vid ingången till byggnaden det/den kommer att underhålla i jättemånga minuter framöver.

Förrän nu. Om en timme sitter jag och Ellen på ett tåg till Stockholm. Ikväll står den kloke mannen Ola Salo i våra synfält och sjunger. Med sitt band The Ark.

Tror jag kommer sova gott inatt.

boken om hur man blir kommunist.

Ellen och jag satt högt uppe. Ovanför alltihop. Nästan från en fågels perspektiv såg vi den, Utrensning. Har aldrig tidigare varit i en så pampig teatersal. Nästan lite kungligt. Eller så är det bara jag som är van med Vasa...

Märklig känsla när man är långt över tusen kilometer hemifrån och så står skådespelare man har sett i 500 pjäser i hemtrakten framför en och underhåller. Också här.

Men jo, vad gäller själva pjäsen. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska säga. För när jag är på teater tar jag in så otroligt mycket på så kort tid, att jag efteråt inte är riktigt kontaktbar på en tid. Men den berörde. Och den gjorde det ordentligt. Den var ärlig och äkta. Scenografin var enkel men effektfull. Humoristen i mig har inte så mycket att säga till om ikväll. Och det ska den inte heller ha. Det var avskalat och gripande, från början till slut.

Och finlandssvenskan var öronorgasm. Mmmmm. Som medicin för själen i det här jollret. Som i och för sig också är vackert, med måtta.

Aj att om ja ändå sku måsta börja taaalla såhäär å rikit anstränga mej. Va tykkää ni om de?

löödaskårrrvin!

Handlade på Willys. Det kommer jag absolut göra fler gånger. För titta vad jag hittade:

apelsinsaft.

Idag har jag pratat på Skype med två människor. En som är min pappa och en som är min systerdotter. Det är jag glad över.

Det var lovat +10 och sol. Det blev det inte. Men det snöade inte. Det är jag glad över.

Jag har inte fått ett dyft gjort i skolväg. Det är jobbigt. Men det är inte ekonomi. Det är jag glad över.

Jag har ett paket köttfärs i frysen för kommande hungersnöd. Det är jag glad över.

Jag har stämt träff med vänner imorgon förmiddag. Vi ska gå och handla. Motion och billig mat. Det är jag glad över.

På kvällen ska jag bänka mig framför en teaterscen och höra ljuv finlandssvenska klinga ut över salen. Det är jag glad över.

Har fått tag i programmet där Fredrik Lindström besökte Österbotten för några år sedan. Det är jag glad över.

Fredrik är en mycket mycket mycket klok man och språkvetare. Han existerar och gör nytta. Det är jag glad över.

unelma elää.

Just det. Jag glömde nästan det viktigaste. Sport vann borta i St. Michel ikväll! 1-4. Fantastiskt. Alldeles jättevarmt i magen-fantastiskt. Det här betyder hemmamatch på måndag. Blir det vinst då blir det ytterligare en avgörande match på bortaplan. Blir det förlust är det slut. För i år. Men det ska vi förstås hoppas att det inte blir. Och jag tror inte det heller. Psykiskt övertag + hemmaplan med Vasafans bådar alla gånger gott.

Skulle det vara så att det går vägen både på måndag i Vasa och sedan i St. Michel innebär det ligakval mot Pelicans. DET NI! Då kommer jag hem. På direkten. Så ni vet.

idalavida spelar oxie.

På Oxie idag kom frågan vilken som är svenskens vanligaste mening. Jag gissade på "jag är dum". Fast det var dumt gissat för det skulle de ju aldrig erkänna. Svaret var "jag vet inte", så jag var nära!

Jag klurade förresten också ut det och fick poäng. Sen fick jag frågor om Risto Ryti, Raymond och Maria och Koskenkorva också, så jag hade flyt ikväll!

Nåjaa, nu ska den stolta, felfria, smarta, finlandssvenskan uppsöka sängen. Hehe

det ringer en klocka.

Vi tittar på Postkodmiljonären hos Sofie. En man får en fråga om färgen på en cykeldräkt eller något sånt. Sofie säger att den är rosa. Mannen väger mellan gul och rosa, tänker en stund och säger "det kan ju vara gul, men någonting ringer där uppe om rosa".

Sofie: Det är jag som ringer.

ida jackson.

Ibland funderar jag på att operera näsan så det skulle bli lättare att andas, det är inte svårt men vid förkylning kan det upplevas som en större prövning än normalt, och mina bihålor skulle få mindre problem. Läkarna klåpade, om man får säga så när de ändå lyckades hålla mig vid liv, med slangarna i kuvösen när jag föddes och sedan dess är den inte helt symmetrisk om vi säger så. Sedan tänker jag att det känns lite väl Michael Jackson. Tänk om den trillar av? Vore ju lite genant. Och oturligt inte minst.

idag.

idag har det regnat. idag har jag varit på universitetsbiblioteket med kompisar. idag har jag läst en bok om identiteter i norrland. idag har jag hört ett mycket dumt påstående.

idag har jag funderat på varför det är så att man alltid möter de mest pirr-i-magen-framkallande människorna när man är som mest osminkad och ful och trött. idag har jag tänkt på att man ska tänka positivt - jag var säkert sötast i pressbyrån.

idag har jag tagit bussen in till stan. idag har jag handlat en väska med en häst. idag har jag tappat förståndet i fyrtiofem minuter. idag har jag lockat tillbaka det med ris.

nytt hår.

Jag har nästan slutat helt med ego-bilder, så det var lite ovant och svårt idag när jag gjorde ett försök. Men såhär ser mitt nya hår i alla fall ut.

ett citat.

"Nu ska vi väl inte dansa då, för det kanske väcker stort uppseende på universitetet."
- Rolf, vår våga tala-lärare.

Ps. Han sa också en gång att människor som oss på kursen ofta är mer kreativa än andra. Jag kunde inte tro det, men igår under intressepresentationerna verkade det faktiskt stämma. Det är ju trevligt.

jag vågar tala.

Sista våga tala idag. Vemodigt, javisst. Mina glädjepiller är slut nu. Men å andra sidan har jag lärt mig så otroligt mycket. Som jag kommer att kunna ta med mig i livet. Som, troligen, kommer att fungera som glädjepiller.

Jag har bland annat lärt mig att man får vara stolt. Och det är jag. För idag höll jag tal. Inför allihop. Plus en filmkamera, som var påslagen. Jag berättade om skrivandet som mitt intresse. I flera minuter. Jag hade fokus utåt istället för inåt. Jag frågade publiken om någon vill ställa frågor. Och jag svarade på dem.

Sedan tittade vi på filmen. Och jag är nog som vilken människa som helst egentligen. Nå det där var hemskt tråkigt uttryckt, men ni förstår hur jag menar. Den nervositet och de andningsproblem som man tycker uppkommer märks inte utåt så det stör. Inte nu längre åtminstone. Det måste jag komma ihåg.

Nu ska jag sätta upp jantelagsmotsatsen vi fick av läraren på min dörr. Adjö!

Och tack Roffe och alla 9 övriga kursdeltagare som gjort det här till 10 lärorika, inspirerande, roliga gånger. Jag fick den humor jag önskade skulle följa med oss genom kursen på första första träffen i februari.

vår humor är snäll år 2011.

Jag: Tänk om hon ringer och är arg på mig...
Emely: Kan hon ens ringa?
Jag: Nä i och för sig, inte med en mobil i alla fall. Kanske med en sån med trissa, som man sätter fingret i och drar runt.
Emely: Ja, eller en sån som man vevar igång.

3 timmar.

Tre timmar sömn blev det, för universitetsstudenten.
Men nu är alla arbeten, om än hästvägar från perfekta, inlämnade, jag gick på föreläsning och inatt får jag sooooooova.

Men nu skall jag gå och köpa tvål och beställa tid hos frisören. Mitt hår är en katastrof. Likt min tidsuppfattning, min spatiala förmåga, min uppsats och mitt berg med smutstvätt. Men jag är glad ändå. Våren hälsar på i Småland, nämligen. Nåja, förvisso har det varit vår i nästan en månad för mig redan. Jag som är från nordliga breddgrader och van med -25. Men nu börjar det märkas på lokalbefolkningen också. Och solen är så söt. Och snön försvinner med raska tag.

she's got a ticket!

Ja! Utrensning om exakt en vecka imorgon. Jag kan knappt sitta still. Det ska bli så spännande och intressant. Och skönt med finlandssvenska. Åh! Eufori!

Dock är det inte lika euforiskt att klockan är 23:23 och jag har skrivit en och en halv sida på min tresidiga uppgift som ska lämnas in på föreläsningen imorgon bitti klockan 10.00. Men det är inte hela världen. Måste sluta skämma bort mig med tolv timmars sömn och må bra. Jag är ingen prinsessa, jag är universitetsstuderande, för bövelen.

det här med att ha fina vänner del 2.

I fredags var Ellen och jag först i stan. Systemet. Sen skulle Ellen på möte så jag snurrade runt i min ensamhet tills hon var klar. Vi åkte buss hem och jag tappade handtaget på dallarn så den ramlade ner på gatan igen och så sa jag faa-an ganska högt och först när vi kom tillbaka till campus insåg vi vem vi hade åkt buss med. Vem som hade sett mig tappa dallarn och säga faa-an. Då sa jag det igen, men jag skrattade också.

Strax innan 20 traskade jag iväg till Ellen där vi i vanlig ordning tittade på På spåret och knäppte ett par cider. När de börjat verka lite smått spelade vi Oxie. Och åt polkagrisar som Ellen köpt på marknaden. Det är vad jag kallar fredagsmys.

Ända från första skoldagen, eller inte skoldagen men första dagen när man träffade andra vilsna människor, har Ellen varit min kompis. Varje dag. Och det är jag väldigt tacksam över. Hon är bra. Hon vill alltid göra roliga saker. Hon studerar svenska, så jag har någon att vara arg tillsammans med när människor använder svenskan fel. Och det är så skönt. Att någon fattar. Att det ändå finns hopp. Dessutom samlar hennes mamma på Muminmuggar och gillar Marimekko, hihi.

Om en vecka ska vi se The Ark, jag och Ellen! Jag skakar nästan vid tanken. Jag har inga ord. Då är det illa. Eller riktigt, riktigt bra.

det här med att ha fina vänner.

Idag orkade jag inte vara inloggad på Facebook och Msn i vanlig ordning. Istället var jag ute på promenad i den härligaste av vårsolar, åt lite mat, läste lite böcker. Vad jag inte visste var att utöver denna ovanliga inaktivitet hade min mobil laddat ur. Jag satt och åt i godan ro när det helt plötsligt ringde på dörren.

Vad fan?
Tänkte jag. Sedan gick jag och öppnade. Det var mina kompisar Sofie och Emely. De undrade "var fan jag var nånstans" när jag varken var kontaktbar på telefon eller internet.

Det är sådana gånger man blir lite varm i hjärtat. I alla fall jag. Att någon tänker på en och saknar en.

Dessutom frågade de ifall jag hade lust att hänga med på några öl inne i stan. Det hade jag ju. Fastän jag hade tänkt stanna hemma och läsa och vara duktig. Men jag gjorde det innan istället, snabbt och effektivt....

Sedan hoppade vi på en buss och hittade ett ställe med himmelskt god Caesarsallad och likadant vin. Det var en mycket trevlig tytärilta. Tack för spontanitet och gemenskap, säger jag.

Och nu är jag åter hemma - alldeles lagom tid till att spotta ner de sista orden i inlämningsuppgiften på papper... Jee!

trubadurhiss.

jag lämnar mitt bord och mina kompisar och går för att se om toalettdörren är upplåst.
jag rycker i handtaget. det rycker tillbaka. det vill inte ha mig.
"men vafaaaan, är det stängt? jag ska ju pissa!"
jag tittar upp. jag ser precis vad mina näthinnor vill se.
lockigt hår. blå ögon. avslappnad attityd.
jag vet inte vad hans näthinnor ser. inget lockigt hår i alla fall.
han säger något som jag nästan svimmar över.
han säger att han är trubaduren. trubaduren som ska spela ikväll.
jag gick ut ikväll bara för att jag såg att det skulle vara trubadurer.

jaha. vad gör jag då? låter honom få veta det.
och berättar en historia om en gång för en vecka sen när samma dörr var låst men ändå öppen.

han frågar vad vi gör nu.
jag säger att vi åker hiss ner.
"ska vi göra det? ja trapporna kan ju bli lite svårt för dig kanske."
"ja. kom."

vi går till hissen. väntar på den. länge.
jag vill fråga massa saker men avgränsar det till några.
hissen kommer. efter 3 minuter framför en vit dörr.
den låter och är mörk.
vi kommer ner.
jag lovar att vara i publiken. lovar.

det är jag också.
det är fint. bara covers men ändå så vackert någonstans.

han frågar om det var godkänt.
det var mer än så, säger jag.

han skakar hand och presenterar sig för alla mina vänner, och mig.
ingen av oss lyckas uppfatta hans namn.

1-åring.

Mitt i gårdagens skolpanik som efter klockan 22 svängde om till att bli genuin lycka fyllde denna glada grabb ett år. Igår hann jag alltså helt enkelt inte tillägna honom ett blogginlägg. Men jag gör det idag. För han är så söt och glad. Han är min brorson. Han heter Arvid. Och är ett år. Och en dag. Hurra!

varför lät vi svenskfinland dö?

Hemma i Finland har jag en kompis som heter Alfred. Hans humor är mycket intelligent, skruvad och modig och han är mycket bra på att skoja. Så bra att han får ha egna shower här och där. Och vad behövs nu mer än det.

Jag vill dela med mig av en sång från en av hans shower. Om dan när Svenskfinland dog. Alltså den är så bra så jag vet inte vad jag ska säga. Alla lyssnar, här:

lyckans ögonblick.

Idag upplevde jag lyckan riktigt sådär så jag kunde känna den sitta i mitt knä och pussa mig på kinden. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket.

Imorgon skulle vi nämligen lämna in en uppgift (en jäkla SVÅR och OTYDLIG och JOBBIG och FÅNIG och FRUSTRERANDE) på tre sidor. Ge den till läraren på morgonföreläsningen. När jag hade skrivit lite mindre än en halv sida fick jag i nerverna och ville bara gråta. Biologi 2-feeling. Men så tänkte jag att det ÄR ju inte biologi 2! Det ÄR inga siffror! Ingen matte! Det är text! Och det kan jag. Egentligen.

Så jag slängde datorn i väskan och gick över till Emely, där Julia också befann sig. Där fick jag ventilera lite och när klockan var 21 hade jag faktiskt nästan en hel sida, men fortfarande inga idéer, inga bevis för något av det jag klottrat ner och ingen aning om något. Jag hade en våga tala-text att öva in i bakhuvudet, en forskningsöversikt att lämna in på fredag, en tent alldeles för snart samt en lägenhet som milt sagt kunde kallas ostädad. Jag ville ha tid. Sova. Skratta. Skriva andra ord.

Nå så såg jag Julia som satt framför mig kolla sina mejl. Hon började klappa händer och fnissa gällt och okontrollerat. Jag hann tänka "Va? It ha vi väl hadd nain tent no på en stånd?" när hon kved "INSTÄLLDA FÖRELÄSNINGAR PÅ GRUND AV SJUKDOM!!!!!"

Alltså jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ögonen höll på att trilla ur av lycka. Alla tre skrek vi det högsta skriket någonsin. Jag ville kramas och hoppa och dansa. Nå jag vet, man ska inte göra så när andra är sjuka. Men det var inte därför. Det var för att vi fick mer tid. Det stod högst på önskelistan. Tid och ro. Nu fick vi en helg plus två dagar till det.

Vi fick sådana euforiska attacker att vi tappade kontrollen. För Sofie kom över även hon och vi började baka kakor och dricka Koskenkorva. Klockan 22 på en onsdag. När vi gjorde det sa jag att vi var dom lyckligaste människorna på campus. För det var vi.

kärleken.

Är man för stressad när man kommer på sig själv att prata med Kent?

Här sitter jag och försöker skriva, Kärleken väntar börjar spela.

Jocke Berg bara: Visst känns det som att kärleken väntar?
Ida Berg bara: Jaa, liiti nåo faktiskt!

Hejdå. Jag tror jag behöver sömn och avlastning.

utrensning i växjö!

Jag kom hem och var förbannad. Stressad, förbannad och uppgiven.

Men så frågar Bazooka: hej ska du fara och se utrensning?

Och så frågar jag: vatå? vann tå? jäär elär?

Och ja, jäär! Wasa Teater kommer hit! (och kanske lite Åbo Svenska Teater, jag vet inte) Om 14 dagar! Och spelar Utrensning som jag aldrig hann se!

Den ena av teateraporna är Bazzes kompis, därför visste han. Att han var på väg. Han spelade förresten Frans i min pjäs i våras. Och så är Gogo med. Gogo är bra.

Nu ska jag skriva hundratusen sidor skolarbete så det blir 14 mars nångång. HEJ!