I fredags var Ellen och jag först i stan. Systemet. Sen skulle Ellen på möte så jag snurrade runt i min ensamhet tills hon var klar. Vi åkte buss hem och jag tappade handtaget på dallarn så den ramlade ner på gatan igen och så sa jag faa-an ganska högt och först när vi kom tillbaka till campus insåg vi vem vi hade åkt buss med. Vem som hade sett mig tappa dallarn och säga faa-an. Då sa jag det igen, men jag skrattade också.
Strax innan 20 traskade jag iväg till Ellen där vi i vanlig ordning tittade på På spåret och knäppte ett par cider. När de börjat verka lite smått spelade vi Oxie. Och åt polkagrisar som Ellen köpt på marknaden. Det är vad jag kallar fredagsmys.
Ända från första skoldagen, eller inte skoldagen men första dagen när man träffade andra vilsna människor, har Ellen varit min kompis. Varje dag. Och det är jag väldigt tacksam över. Hon är bra. Hon vill alltid göra roliga saker. Hon studerar svenska, så jag har någon att vara arg tillsammans med när människor använder svenskan fel. Och det är så skönt. Att någon fattar. Att det ändå finns hopp. Dessutom samlar hennes mamma på Muminmuggar och gillar Marimekko, hihi.
Om en vecka ska vi se The Ark, jag och Ellen! Jag skakar nästan vid tanken. Jag har inga ord. Då är det illa. Eller riktigt, riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar