vi skulle väl fira att sommaren var slut.

Alltså min helg. Som en film alltihop. Stockholm är så himla fint när man bara är där en stund. I synnerhet med bra människor. Jag är så glad att alla finns. Blev verkligen ett lyft jämfört med mitt förra besök, i somras.

Tabun i glass på hårdrocksbarer. Tobak i höstluft. Tv-program från barndomen. Barndomen i allmänhet. Finland. Musiken. Skratten. Ljusen. Tystnaden. Kanelshottar. Rally med Dallarn Berg vars handtag ramlade av 3 gånger i timmen. Ryska vakter. Missförstånd. Hat. Kärlek. Det måste vara på liv och död. Älskvärda skämt. Mat och taskumatti på golvet i en byggnad med trappor. Och tofflor. Håkan Hellström och Håkan Hemlin. Det här går inte. Ja se on myös se suomalainen sana.

 Jag skrattade nästan konstant och när jag inte skrattade så jag grät så var jag nära den andra gråten. På finska. Givetvis. Det finns så många fina människor och platser och bara situationer och det är ungefär sådär som jag tänker att livet borde vara. Ganska spontant och ganska galet, roligt och gränslöst, melankoliskt, rakt och äkta.

Däremot vet jag inte hur mycket som är sant. Hur mycket jag faktiskt begriper och vad jag borde begripa. Vad som går förbi mina döva, naiva öron och vad jag någonstans inom mig ändå vet. Jag vet att det inte finns någon objektiv verklighet men jag vet inte hur mycket man kan kräva.

Det är något speciellt med att se Dallarn slängas ut genom en port och landa ihopvikt på marken. Den här filmen. Jag säger då det.

plåster.

idag har jag köpt plåster. har inga sår. åtminstone inga ytliga. tänk det. att det finns verktyg för ytliga sår i mataffären. tänk att det finns mataffärer. tänk att alla åker och handlar. tänk att alla förstår sitt eget behov. "ah, maten är slut, måste handla!". tänk att man vet vad man ska ha. tänk att man kan orientera sig. ut genom dörren, låsa dörren, passera allt annat, komma fram, gå in, hitta till äggen och smöret och brödet och tonfisken och potatisen och gurkan och plåstren, hitta hem igen. tänk att vissa man möter gillar mötley crue och vissa arvingarna. tänk att man ändå har ett liv. tänk vad många val man har. tänk att man förstår vilken buss man ska stiga på. tänk att man kan reda upp det om man kliver på fel. tänk att man insåg att det fanns ett bussbehov. tänk att man har husdjur. tänk vad många djur. tänk vad många människor. tänk att vissa lär sig att backhoppa och vissa att rita hus. tänk att man har mål. tänk att man vet vad man ska göra. gå till köket och hämta en banan, gå till skolan, jobbet, grannen eller soprummet. tänk att man följer en tid. tänk att man vet vad klockan är. jag förstår inte hur det blev såhär.

egentligen skulle jag bara skriva att jag köpte plåster utan sår men klockan var lite för mycket.

hälsningar humanisten.

Alltså matematik. Vem har egentligen kommit på allt? Vem har kommit på hur man ska räkna och att det bara finns ett rätt? Vem har kommit på ekvationer och alla lösningar? Varför köper vi bara allt? Borde ju gå att hitta på fler sätt om man en gång har kommit på ett. Vad är det för fasoner att låta oss vanliga dödliga växa upp i tron på att fem plus femton är tjugo? Hur kan vi veta att det är sant? Vem bestämde värdet av allt? Vem?

människor på barer.

Igår när jag och mina vänner (som faktiskt alla verkade vara på Finlands sida) satt i baren och kollade Finland-Kanada (3-5 för er som missat och går in på min blogg för att få ishockeyuppdateringar) kom jag att tänka på det här med människans beteende igen en gång.

Är det inte ganska absurt att vi har börjat se det som en god idé att bege oss till en lokal fylld med alkohol och bara förtära det som den naturligaste saken i världen? Där sitter man, kanske dansar lite om tillfälle ges, pratar och umgås. Men bara det att någon har fått själva idén med krogar/barer. "Ja, nu ska vi bygga ett hus där vi serverar alkohol." Och övriga människor bara nappar på idén att besöka stället.

(Dom andra) djuren hade nog skrattat lite om dom hade sett oss.