elektrodfilm numero dos.

Medan det ännu är FEBRUARI,  här får ni:

orkar inte.

Brukar vara bra på att lyfta fram något positivt men nu orkar jag inte. Jag stänger av det. Hejdå. Är något med nerverna när vi spelar mot Sverige som inte fungerar. Det enda jag kan trösta mig med är att det inte blev förlust med 1-6 och att vi fortfarande har chans till brons.

Det roligaste var på vägen till baren där jag och min kompis skulle titta på matchen. Under alla mina år i denna stad har jag uppmärksammat en karl som brukar sitta på gatan på en filt med sin hund och sälja tidningar. Någon slags tidning för utsatta i samhället, tror jag. Även idag befann han sig i hörnet man alltid passerar.

"Oletko suomalainen?" ropade han mitt i allt, när han såg min flagga på kinden. Jag blev förvånad först, men sedan inte alls. Som att lägga ett pussel och hitta en viktig bit och allt plötsligt stämmer.
 "Joo, ollaan molemmat" sa jag och pekade på min kompis.
"Olen suomenruotsalainen! Porista."
"Niin minäkin, Vaasasta."
"Men då kan du ju SVENSKA!"
"Japp."
"Ärans och hjältarnas språk!"

Nu ska jag bara överleva helgens alla hån och idiotiskt spydiga kommentarer. Hej.

nerver och så.

Om jag ser nervös ut så är det för att jag äter müsli. Och för att jag ÄR NERVÖS.

Igår morse vaknade jag av att jag hade jätteont i magen. Strax innan jag vaknade hade jag en absurd dröm om att det var det ryska hockeylaget som spelade inne i min mage. Imorse vaknade jag i  panik och trodde jag hade missat matchen.

Men det hade jag inte.

när man inte ens hinner bry sig om att skriva rätt.

NU DÅ KANSKE LIVET!

har mött en av mitt livs största förebilder.

I förrgår var som vilken söndag som helst. Seg, händelselös och allt jag gjorde var att ligga i soffan och titta på OS. Mitt i allt skickade min vän Ellen meddelande på Facebook och sa att Ola Salo skulle efterfesta inne i stan, eftersom han var här med sin musikal. Ola Salo. Ola Salo! Min guru, som jag hittills bara sett på scenen. Nu fyra kilometer ifrån mig.

Drog på mig ett par jeans, borstade håret och sprang till bussen. Satt och väntade på det angivna efterfeststället i en timme, men han kom aldrig. Frågade en anställd som sa att dom hade privat fest i en annan byggnad bredvid, och dit fick jag inte gå.

Mhm. På väg till bussen igen gick jag förbi byggnaden. Såg i fönstret att han, och hur många andra musikalmänniskor som helst, festade där inne. Tanken att försöka vifta ut honom fanns där, men min finländska uppfostran skrek att det vore jävligt oförskämt att beblanda sig så.

Gick vidare mot bussen och plötsligt kom Johan Wahlström ut från en bakdörr med cigaretter i hand. Lyckan när jag såg honom var obeskrivlig. Jag hade ingen aning om att han var med i musikalen, jag blev förvånad och situationen var väldigt bisarr, men vad annat ska jag förvänta mig när jag är ute på upptåg.

Sa till honom att jag kände igen honom från Parlamentet, sen förklarade jag att jag så gärna skulle vilja prata med Ola. Och han, fine lille Wahlström som nog inte förstod i hur rätt sekund han beslutat sig för en cigarett, gick genast in och hämtade honom.

Och så kommer han ut, min idol. I pälsjacka och med en harmoni som fler människor borde ha. Så himla ödmjuk, lugn, snäll, äkta.  Ofta när jag träffar idoler blir jag så pressad och känner att jag behöver leverera så mycket på så kort tid, och ändå känner jag mig bara som att jag ödslar deras dyrbara tid.

Men inte med Ola. Det var så märkligt. Där stod vi och diskuterade Finland, finska och The Ark och Växjö, som vilken diskussion som helst. Ingen hajp någonstans. Jag hann inte ens säga hur mycket allting har betytt för mig, men jag hoppas mina ögon sa det. 

Han berättade bland annat om hur snabbt dom blev populära i Finland, även hos finskspråkiga, vilket inte är så vanligt bland svenska band. Jag tror en bidragande orsak är han själv. Han och hans stil  är sådär speciellt speciell som finnar älskar. Lite spårad och inte så mycket kontroll, ingen strävan efter perfektion, men mycket hjärta. Som Finland.

Wahlström kallade sig mästerfotograften när han tog denna bild. Med rätta. Vilken märklig kväll. Vilken märklig diskussionstrio, Ola Salo, Johan Wahlström och Ida Berg. På en bakgata en söndag kväll. Vilket märkligt liv. Tack.  

fredagsrapport.

Idag börjar OS. Jag är glad. Fast min favoritgren, herrishockeyn, börjar inte ännu på några dagar. Damhockeyn börjar imorgon. I somras när jag var på utvärdering för elektroderna träffade jag en av spelarna som är med i laget nu. Vi pratade finska. Det var kul. 

(Halsbandet fick jag av min syster 2005. Vi körde på min fyrhjuling till en butik där det fanns. Hon livrädd, jag full i skratt. Och fan.)

På tal om elektroderna så spelade jag in film hela dagen igår. Det var roligt. Det mest tidskrävande - redigeringen - väntar i dagarna.

På tal om dagarna så går mina distansstudier hittills ganska bra. Danskan är svår, faktiskt. Jag har inga problem med förståelsen varken i tal eller skrift, men jag har grava problem med uttalet. Känner mig dum varje gång jag ska bräka någon mening inför klassen i mitt headset. Identitet och tvåspråkighet är skitkul, jätteintressant. Läser hela tiden. Jag längtar till slutuppgiften, där jag ska glänsa.

Nu ska jag till Emely. Vi ska göra hamburgare och spela Oxie. Ibland, oftast, är jag så himla glad att detta är mitt liv, just här, just nu.

nationella tvillingdagen.

KIITOS PALJON OSV.

Livet för fasiken sluta skrämmas.