hej välförtjänta brons.

När jag vaknade klockan 05 i morse visste jag att snart får vi brons. Jag bara kände det.
Jag var lugn trots att det i ett skede stod 3-1 till Slovakien. Jag bara kände att det var vår match. Och det var det. Mina lejon spelade fint så fint och vann med 5-3 och fick bronset. Det var dom värda. Mest glad är jag för Koivu, Selännes och Lehtinens skull.
Usch vilken tråkig blogg det här måste vara för alla er som inte bryr er ett skit om hockey. Men jag slutar nu. Jo nu. För nu är jag nöjd.

Något annat har jag inte gjort idag. Läst bok och handlat blåbärssoppa. Hatat snön.
Jag har sportlov och imorgon ska jag passa mina systerbarn. De brukar vara en smula underhållande. Hoppas bara att de inte vill leka ute. Jag kommer att hata snön imorgon också. I all evighet kommer jag att hata snön. Hoppas de vill läsa böcker och skriva bokstäver. Eller bilda orkester.

mapp med minnen.

Jag kollade igenom min "mapp" (det är en plasficka fet och fullproppad som få) med saker jag har velat spara under mina år. Flygbiljetter, andra biljetter, kvitton (ja. eeeeeeeeeeee plats för skratt) och annat krams. Mest för att jag vill minnas. Där finns saker som har betytt något för mig.

Jag hittade bland annat:

- Ett kärleksbrev jag fick i Belgien sommaren 2006. Jag tänkte att det var nog det enda kärleksbrev jag fått och kommer att få.
- Det sista födelsedagskort jag hann få innan mamma dog. Det var Nalle Puh och på engelska. Hon ville att jag skulle lära mig. Jag minns att hon hade köpt det i England.
- Fyra biljetter från teaterföreställningen Onödiga Människor. Jag började skratta lite.
- Födelsedagskort av mommo. Jag började gråta.
- Biljett från den där föreställningen vid Stadsteatern som vi var på med Virtanen. Varför var vi det?
- Massor med autografer av Kometfabriken. Barndomens oskyldiga lekar.
- Urklipp med Ted & Kaj från alla tidningar i världen. Nästan.
- Födelsedagskortet jag fick av Ann-Luise med Robin Hood på. Jag log.

Och hundra miljoner andra saker. Snart spricker fickan. Då får jag skaffa ny.

För er som undrar så har Berit och Helge inte dött. De är bara iväg på semester. Behövde lite paus. Kommer snart hem.

förlusten.

Jaja. Vi fick ett tröstmål. 6-1.
Imorgon torde vi få brons. Och det är bra.

USA är mitt egentliga favoritland nummer ett.
Men inte i hockey. Det finns inget jag älskar som mina lejon.

Nu ska jag fråga mina vackra vänner på andra sidan jorden;
are you happy now?

Sedan krypa ner under Mumintäcket med Erlend Loe, mmmmmmmm.

sex.

Så satt jag här. Förväntansfull med chokladen och hallonsaften.
Glad och nöjd. Hade en fin match att se fram emot.

Bara någon minut in i matchen klåpar målvakten och sedan spelar alla värdelöst.
Helt värdelöst. Amerika bara pang pang pang boom.
Sex mål. Sex. Mål.

Ställningen är alltså 6-0 till Amerikat efter första perioden. Och jag sitter här. Inte lika förväntansfull. Men jag försöker tänka, att tidsmässigt är det möjligt att göra sju stycken mål på fyrtio stycken minuter. Jag försöker också tänka, att allt kan vända, och allt kan hända. USA kanske tror att de redan har vunnit. Och så får mina lejonmän ett eller två mål. Då blir amerikanerna stressade, skriker fuck och tacklar. Och utvisas. Och pang pang pang boom vi krigar tillbaka.
Och så säger Toni:
Ja måst no ta en öl till...ha no bara tagi en.

Jag skrattar och tycker det låter som en bra lösning.

Äh. Jag vet inget. Men jag tänker komma ihåg denna match oberoende.
Och hur som helst har vi ju chans till brons imorgon.
Men ja sko it vila ni sko ge åpp gollapåjkaaaaar.

jag har en kompis som myntar vackra ord.

Ida yttrade ett nytt ord idag igen.
Hon är genialisk på det planet.

Jag är inte invalid, inte handikappad, utan gångsförsvagad.

Jag har inte hört bättre ord. Tack Ida.

välkommen till min hjärna! sätt dig så kokar jag kaffe.

Vi skulle börja med animationer med lerfigurer på bildkonst.
Joel och jag fick genast en idé.
Då säger hon, ja hon, alltså hon, ni vet nog vem, att
DET GÅR INTE TILL SÅ, EN IDÉ KOMMER INTE FRAM SÅDÄR FORT.
DET FUNKAR INTE SÅ. NI MÅSTE TÄNKA. DEN FÖRSTA IDÉN ÄR INTE ALLTID DEN BÄSTA.
nee, det har vi inte sagt?
NÄÄ MEN NI HADE EN IDÉ NÄR NI HADE TÄNKT EN MINUT.

Ja alltså. Jag är ju jag och sa till sist efter massa liknande ramsor:
flytt in i min hjääno så får do sii ho snabbt mina idéer kommer.

Hon sa inget mer.
Imorgon gör vi kanske något åt saken.
Det kan ju inte hålla på såhär.

JAAAAAA

05:00 steg jag upp efter inte så många timmars sömn.
Exakt två timmar senare kunde jag dansa min första segerdans, 1-0 till vårt land, vårt land.
Jag fick också äta upp alla gånger jag klagat på att Jalonen tog med Niskala istället för Jokinen.
Ytterligare nån minut senare kunde Filppula, via en av mina två älsklingar Koivu, den yngre av dom, sätta in 2-0 i ett tjeckiskt mål som gapade tomt.


Nu far jag iväg (på bildkonst) och analyserar matchen samt kommande match(er?) med Joel.
Glada vi till skolan gå!

Yeaaaaaaaaaaah.

onsdagar har blivit sällskapsdagen.

Förra veckans onsdag gick jag och Sandra på stan, spelade spel hos mig och besökte henne.
Idag gick vi på stan, färgade mitt hår och spelade spel med Mischa.
Nästa onsdag ska vi besöka piercingsstudion för hon ska piercas och jag ska byta smycket som ska göras inom två veckor.
Onsdagar är nog bra. Idag köpte jag en söt klänning/tunika och kan inte vänta på våren.

Bäst jag sover nu. Klockan ringer 05:00. Finland-Tjeckien.
I värsta fall kan jag tvingas lämna bort bildkonsten imorgon bitti...

pensalataxen!

När jag körde bil idag hörde jag på X3M och najs eller bajs. Plötsligt skickade någon som kallade sig Pensalataxen in ett meddelande. Och då sa Anne "Näää! (Det var ett oj-vad-häftigt och ett oj-vad-gulligt-näää, inget negativt) En tax som bor i Pensala!"
Kjell sa: "Jo, och som har skickat in hit till studion."
Sen analyserade dom meddelandet en stund och kom fram till att det var lite fel svarat av en tax.

Ja jag fick så roligt att det var en utmaning att behärska körningen. Dagens bästa, lätt!

Jag undrar lite vem avsändaren var.

trafikstopp och stopptrafik.

Något har inte gått speciellt bra idag.
Men det gör inget.
Det har varit en dag ändå. Tisdag.

Lunchen var kållåda. Melon simmade i salladen. Efterrätten var den där vita krämen jag gillar minst av alla. Jag åt ändå. Så att jag skulle orka sammanfatta en intervju till en text.
Jag körde Ida till bilskolan i samband med att jag själv skulle till Brändö.
När jag kom hem igen hade trafiken nåt fel. I huvudet tror jag. Jag skulle svänga över vägen till min gård. Det var enormt lång bilkö i mötande riktning, bestående av bland annat tre väldigt stora lastbilar. De var från ett annat land. Gigantiska. En av dem placerade mitt framför ingången till gården och vid sidan om mig. Ja den var ju så stor så bilar bakom mig inte rymdes förbi, också för att det stod bilar parkerade på andra sidan om mig.
Jag gjorde det jag tyckte var det bästa jag kunde göra. Slopade mina blinkers och körde runt några gator ett varv för att släppa fram de bakomvarande. Det var ju inte precis så att jag hade bråttom hem.
Det var stockning på Strandgatan också. Ja. Jag vet inte. Men man kom inte fram på ett tag. När jag sedan återkom till samma plats som tidigare står lastbilarna ännu kvar. Ja. Jag vet inte. Så jag tog ett varv till. Och då kom jag hem. Jag vet inte men det kan kallas rusning.

Ikväll har jag besökt Finlands första allmänna bibliotek.
Och så har jag känt på hur det känns att förstöra fotografiet med hela skolan på. Det var sinnessjukt fult. Jag blundar och skrattar. Men i den där skolan spelar det ingen roll alls. Det hade knappast spelat nån roll fast jag hade gått runt och blundat och skrattat hela tiden. Fast det kanske jag gör.

När Ida såg mina ensamma foton utbrast hon: oj va du liknar din gudmor!
Jag frågade: ho veit do att on e he?
Hon säger: ja hörd att nain sa e tå vi va på teater.

Hej Österbotten.

olympiska spelens hysteri.

Efter att Sverige fått sitt andra mål sprang jag till skolan. Rektorn säger att vi inte ska ha foto i klassrummet utan på ett annat ställe som är dåligt för det är långt borta och många trappor. Jag frågar om vi inte får se ishockey. Nej, först när Finland är i final får vi se ishockey.
Nåväl, Joel och och jag går dit. Jag förklarar rivaliteten Finland och Sverige emellan åt vår rumänska lärare. Samt hur viktigt det bara är. Snäll som han är lovar han de som vill att gå till skolan och se tredje perioden.

- men om rektorn säger nåt, undrar jag. (Fast på engelska)
- äh, säg att ni jobbar i två grupper och ni är grupp nummer två som väntar på er tur.

Så jag och klassens karar gick iväg. Finland förlorade 3-0. När det är slut kommer rektorn. Han ser på mig. Jag ser på honom. Han säger strängt: "Foto i NT1!"
"Jaa." säger jag.
Han spänner ögon jag aldrig tidigare beskådat å hans sida i mig. "NU!"
"Jaaa vi e på väg."

Han tror säkert jag är en olydig idiot som över huvud taget inte hade tagit del av foto-lektionen och inte bryr mig.
Nä, det är ju inte så.

systerspenderad snöig söndag.

systersöndagen snart slut.
söt systerdotter shoppade skor.
syster sökte slalomjacka.
snön slutar sällan.

spelade sedan sällskapsspel. segrade. skrattade.
sjunker smörgåslös sänkyyn.

jo jag fuskade. på sista ordet. perkele!
det där kommer att gnaga sönder min hjärna så till den grad att jag inte kan sova.
men jag måste måste måste sova. för mitt alarm tjutar 06:45 imorgon.
för 07:00 spelar mina tappra lejonmän mot tre kronor. inte ens fem kronor. jag har inte hört fattigare.

imorgon anländer mitt retroaktiva handikappbidrag. det betyder att jag ska köpa bröd, muminsängkläder och heath ledger-boken. och kanske 3 pocketböcker för 10 euro. jag är kär i böcker.

ps. i onsdags var sandra här. jag smällde av misstag toalettdörren i dörren innan ytterdörren, som jag nästan alltid gör. jag säger åt sandra: hedee gör ja nästan varenda daa, fast ja ha båodd jär ett halvår.
sandra säger: nå noo ha du bodd länger än ett halvår...

aj jo, nästa måndag har jag bott här ett helt år. 12 månader. 365 dagar. åhå.

lördagmys.

Jag ligger på soffan hos Bazooka. Varsin dator är i användning och vi mumsar Dumle som jag köpte för flaskpanten. Vi drar Dumle-skämt på msn och jag kan känna hur sociala vi är.
Han har bjudit på bröd och nu lyssnar vi på Tina Turner.
Det är nog bra att jag har honom.

Idag var jag på dramalabb. Tillsammans med en Fanny som var en snäll Fanny skrev jag en pjäs om en tjej som blev lurad in i ett hus med fyllhundar och en vanlig hund. Den hade rabies och hette Bosse. En dam undrade om vi kände varandra från tidigare för hon tyckte vi jobbade så bra tillsammans. Kände varandra gjorde vi inte men det hände flera gånger under skrivprocessen att vi sa samma saker på samma gång. Så det gick ganska smärtfritt och fort.
Dock var det där bara en övning och till nästa gång ska jag ha skrivit en egen pjäs. Jag vet inte hur jag ska klara det.

Just det. Det här är vad min pappa sa om min piercing:

Va fan ha do laga? ska ja klös taan e?

Han är så cool.

ett varmt tack,

tack kära panikångest för att du lyckas förvandla mig till den sämsta människan och framför allt sämsta dottern på jorden. tack för att du skriker min hals sjuk och slänger mig kall i snödrivor. tack för att du besöker mig ibland. tack tack tack vad det gläder.
tack för att du inte gillar varma duschar.

efter revyn (som var bra!) for allt iväg
och jag är medveten om att felet är mitt
och att jag inte var en bra människa.

jag ska sova
i ett hus jag spytt galla över
fast det är ett mysig hus
med mysigaste pappan som finns.

men jag undrar var den där hunden är?!

släktskap och pizzor.

Jag bakar ut pizzadeg. Men sista plåten blir bara fel. Jag behöver hjälp. Jag ropar på köksan Bibbi. "Bubblan kan do koma hiid?" Hon kommer, men säger också att man inte får kalla henne så och att hon inte gillar det (allting på skoj såklart, ni skulle bara veta vilken underbar personlighet hon besitter).
Fredagar innebär hos mig allt som oftast en hel del överlopps energi som ofta tar uttryck i teatraliska uppvisningar. Idag var inget undantag. Jag låtsas bli ledsen och ta åt mig varje ord. På skoj fortfarande alltså. Men hon tror tydligen att jag är fullt allvarlig, för det blir hon själv, och ber om ursäkt och omfamnar mig. Jag skiner upp och frågar om jag är sådär bra på att spela.
"Do e väl släkt me Bertell" säger hon då.

Måhända, men det där var mest på tur. Pizzan var god.

Om en och en halv timme härjar min pappa.
Jag lyssnar på och fnyser.

en revy för ett år sen och en imorgon.

Jag har möblerat om i lägenheten. Ensam. Allt går med karatag! Kände mig faktiskt ganska stark. Så nu kan jag se på roligheter varje kväll innan jag somnar, utan att behöva stiga upp. Nu kan vi spela sällskapsspel kring bordet och inte på golvet och få sjuka ben. Nu känns allt lite större.

Imorgon är dagen jag fruktar och som jag ser framemot.
Imorgon är dagen när min pappa förmodligen upptäcker min piercing
och förmodligen drar en ramsa om hur barnslig jag är, att jag inte förstår bättre och att jag mer eller mindre har förstört mig, och mitt liv.
Och jag förmodligen bubblar och vill inte längre fråga om vi kan spela lite Beatles tillsammans på våra gitarrer.

Imorgon är också dagen när revyn 10 kilometer söder om mitt hemhem ska beskådas av mig och delar av min familj. Jag älskar att gå på revy och teater. Det är bland det bästa jag vet. Jag väljer alltid mina kläder med stor omsorg såna dagar. Hoppar runt och nästan spränger av förväntan. Och jag kommer nästan alltid ihåg mina kläder. Och hur allt var, var jag satt, vem som var där och vad jag gjorde. Det är ganska sinnes.
Ifjol var dagen innan studentskrivningar. Jag bar Polen-armbandet och halkade när vi gick ut. Och Bosse kom med bilen och stannade så att vi skulle hinna gå förbi. Och så hjälpte jag en okänd kärring mitt emot mig med någon ordlek i programbladet. Eller namnlek var det.
När jag kom hem satte jag min telefon på laddning.

Efter morgondagens skola ska jag dansa runt och pröva kläder. Sedan köra hemhem och bemöta arg fader.
Sedan förhoppningsvis skratta. Sedan köra tillbaka till det som är mitt hem. För klockan 12 på lördag börjar dramalabbet. Wohoo.

äntligen/vihdoin/finally.

Mina tröjor blev klara idag. Men de måste ännu strykas, hemma i Pensala på fredag. En hemlighet, som inte nu lägre är en hemlighet, är att jag inte kan stryka. Jag är så ohuslig man bara kan bli. Jag tror jag borde fötts till man. Pappa är arg redan på att jag inte kan stryka, ännu argare blir han väl när han ser min läpp. Få se om mina tröjor alls blir strukna.

När jag kom hem låg ett brev från anstalten innanför dörren. Jag utgår från att ni alla vet vilken anstalt jag talar om. Brevet var tjockt och jag visste vad det skulle innehålla. Ett stort NEJ och en massa besvärsblanketter och kuvert. Jag svor ett fult svärord på finska och böjde det i alla former jag lärt mig medan jag rev upp brevet.
Årets hittills största förvåning sköljde över mig när jag såg att jag har beviljats handikappbidrag.
Skam den som ger sig, sa jag högt för mig själv. Och kände att av alla gånger jag i mitt liv yttrat uttrycket var denna gång den mest passande. 5 gånger har jag skickat in ansökan. 4 gånger har jag fått avslag. Jag är faktiskt glad.

Sen tog jag en pizza och gick på stan med min gymnasiekompis Sandra som jag inte träffat ordentligt sedan augusti.

Imorgon är det penkkis
och vi ska få
karameller på stan
och alla treor
ska skrika
abi abi abi
och jag ska förstå
deras glädje.

idag tycker jag

att om man själv är totalt oförmögen att avläsa notpapper och musiktermer i övrigt ska man inte fnysa åt att andra har problem med tempot i en snabb låt. Inte för att jag tar illa upp, men ja, jag tycker man kan fnysa först när man själv hade kunnat prestera bättre. Om ens då.

Jag vandrade iväg så långt att jag till slut inte visste var jag var. Det var roligt.
Sen svängde jag om. Och gick tillbaka. Det var skönt. Hade jag varit kapabel att skriva medan jag går hade jag producerat en och en halv novell.
Att jag inte kan är smått orättvist. Samma sak gäller när jag ska dricka. Jag kan inte dricka när jag går. Därför skulle jag vilja lösa problemet med en hatt man kan hälla vätska i, och sedan sugrör ner från den. Det vore något. För mig. Och oss alla.
Sen kan jag inte heller hålla killar i handen på stan. Ska sanningen fram? Okej. Sanningen: jag tycker det är skönt.
Jag tycker det finns tillräckligt med tid för sådant inomhus.

Jajaja. Sovmorgon imorgon. Trevligt så.

va on e gäälin.

Kära läsare,
det här gör mig inte på något sätt till en sämre människa. Jag är fortfarande samma snälla lilla Idaflick. Jag är ingen sämre kompis, lillasyster, flickvän, kusin, svägerska eller dotter.
Jag har bara gjort något jag velat göra i ett och ett halvt år. Och eftersom jag närmar mig tjugo bast ville jag göra det nu, medan jag har någon "nytta" av den.
Jag tycker om er och uppskattar mina läsare lika mycket och det här ändrar inte på något.
"Va jåora on byri me tokodee?" visst är det ungefär vad du tänker, Magnus?
Ja, jag har ju alltid velat och vill fortfarande testa det mesta, och som sagt har jag velat det här länge. Man har bara ett liv, och jag vill få ut så mycket som möjligt och inte dö tråkig. Dessutom är det nog fint, om du bara vänjer dig. (Ju bättre du är på att acceptera det här desto lägre pris kan diskuteras vid försäljning av fyrhjuling...)


Det lila vid sidan är bläck som ritades dit innan tresekundersmärtan skedde. Det är i skrivande stund bortduschat och alltså inget att oja sig för.

Och älskade syskon, för husfridens skull, berätta inget åt pappa. Jag gör det, vid behov, själv på fredag. Tack.

ett år.

I fredags var det ett år sedan jag slutade gymnasiet.
Ett år under vilket jag har mått otroligt mycket bättre, trots vissa återfall av panik, ångest och helvete. Men det har minskat och det har varit ett skönt år.
Jag har flyttat, älskat, hatat, ångrat, skrattat, dansat, frågat, kramat, glömt, solat, druckit, pussat, nekat, funderat, skrivit, hoppats, längtat, lärt och drömt.

Idag är det alla hjärtans dag och ett år sedan jag, min söta pappa, min söta Madde och Margita (borde här också stå min söta...?) såg Björn Gustafsson och André Wickström i Lappfjärd. Det var nog en av de bästa sakerna på hela 2009. Inte visste jag, när jag satt där på tredje raden och torkade tårar orsakade av skratt, att jag ett år senare skulle sitta här, lyssnandes på Rolling Stones, i den här lägenheten, med det här håret och de här funderingarna. Inte visste jag att det skulle vara såhär. Inte visste jag att jag skulle fika på Waynes med någon jag ännu inte kände då.
Man vet ju ingenting. Det är roligt. Få se vad som händer imorgon!

Pappas sms var dagens höjdpunkt; Ha det bra min flicka! H. Papp.
Oj va fin.

världshistoriens tråkigaste lördag? ja, kanske.

hon såg konstig ut
när hon sa vem hon var
som om hon inte visste riktigt själv.
snart visste vi alla vem hon var.
klockan på väggen stod still
tills hon sa att vi får gå.
alla sprang och
ingen ville ha mer.
tiden sprang och
vi fick mer.
någon skrek att
vi måste vara som Tegnér.

jag tänkte på honom
och skrev
jag vet inte hur man tänker då
men mina skriverier
var inte längre för korta
alla fel var borta
jag blandade inte längre ihop tidsformer
och de röda sträcken
ersattes med röda hjärtan.

jag föll för den om än fanatiska
vetskapen om litteratur
och ritade hjärtan.
och fick hjärtan tillbaka.
och mina texter var bäst.

idag är vi gifta.
vi gifter oss i cuba.
det bara blev.
jag frågar om hon ville gifta sej.
hon säger ja och nickade frenetiskt.
jag visste inte vad frenetiskt betyder.
men det gör att hon tyckte att texten är bra. braare. braast.
den makalösaste text hon läsit.

vi bråkar. men aldrig om samma saker som då.
utan om vem som ska diska. och diskas.
och en hel del annat.
men mina texter är bra.
och vi är tjära.
usch vad klibbigt?

idag och igår gick hand i hand. idag släppte taget men allt hänger ändå ihop.

Igår kväll ringde Ida i min klass. Hon var fast vid ABC. Jag hämtade henne. Hon sa att min bil är fin. Och frågade om hon måste vara rädd när jag kör. Jag sa att det är helt upp till henne. Egentligen skulle hon till skolan och sedan därifrån till Tenniscenter med några andra. På Vasaesplanaden ångrade hon sig och ville hem till mig och sjunga Singstar.
Jag tyckte inte det klingade helt fel och så satt vi här och jag tror det lät bra. Plötsligt säger hon att hon har lite gotta i väskan och drar upp en påse chips. Vad tänker jag? Ja, nu är det nästan slut på veckan, nu är det dags för torsdagsmys.
Klockan nio körde jag henne till skolan för hon skulle se en tv-serie. Jag skulle duscha.

Idag gjorde vi tortilla i köket. Och fyra efterrätter. Ja, fyra. Bara för att snåla er lite, och för att locka er som inte vet vad ni vill göra med era liv till rätta stället; 1. Kokosbollar. 2. Kinuskikaka. 3. Kladdkaka. 4. Morotskaka.
Det här, men också det ljuvliga vädret med solen och ljuset, gjorde att jag tog till apostlahästarna istället för bilen och traskade iväg till gympan. Tomas undrade varför jag inte tog med en doggy-bag åt honom från skolan och så växte nog mina armmuskler med typ 2 kilo. Måste ha gjort.

Ikväll skriver jag. Den där boken var nog ett bra köp.
Men samtidigt undrar jag också
vad jag gjorde fel?

päärynäpäivä.

Enda sedan jag vaknade i morse har jag känt ett behov av att rita ett päron. Ja. Ett päron.
Så nu har jag ritat ett päron.


Päronet kom först. Sen blev det lite kväll. Och bananmånen lyser. Äppelstjärnorna är inte många. Men dom är.

Idag anlände också min bok som jag beställde. Skriv om och om igen, heter den och är fylld med roliga skrivövningar. 142 sidor.
Så jag skrev. Medan jag lyssnade på Håkan Hellström och tömde det sista ur Coca-Cola-flaskan.

en lek i en blogg. blogglek.

Madde min vän gav mig en utmaning. Och jag säger inte nej, utan antar den, så läs och njut.

Så här gör man:
1. Kopiera awarden på er blogg!
2. Länka till personen som gett dig awarden!
3. Berätta 7 intressanta fakta om dig själv!
4. Välj 7 andra bloggare som du vill ge awarden till!
5. Länka till deras bloggar!
6. Lägg en kommentar i deras blogg att du har gett dem denna award!

Sju "intressanta" fakta:

Nummer 1: Jag pratade nästan flytande när jag var ett år. Nio månader gammal (ung?) satt jag ute på verandan och sa "Jag är rädd". Idag kan jag inte låta bli att undra för vad.

Nummer 2: Jag älskar att åka buss. Speciellt om det tar länge. Fem timmar. Det är så skönt att bara få sitta och titta ut, tänka, vila sig och veta att man inte behöver stiga upp på länge.

Nummer 3: Att lita på andra människor finner jag svårt, därmed har jag också svårt att öppna mig när det kommer till jobbiga saker. Istället tenderar jag att låta dessa gro inom mig och skylla allt det dåliga på mig själv. Det är inte bra och det vet jag men det bara blir.

Nummer 4: Om någon jag tycker om ger mig en komplimang eller bara säger hej på stan blir jag jätteglad och kan leva på det i en vecka. Jag blir glad för lite.

Nummer 5: Sjukhus och ambulanser är en av mina största fobier. Genast jag går in dit får jag tungt att andas, bli vinglig och hela jag skakar obehärskat. Jag klarar helt enkelt inte av det längre.

Nummer 6: En vinflaska, en filt, en gitarr, 1-3 fina människor, penna och papper, kanske Alias och en sol och en park. Och jag är lycklig

Nummer 7: Lärde mig läsa när jag var 4 och skrev min första saga när jag var 5 år. Den handlade om en hund. När jag var 6 publicerades en i Vasabladet och när jag var 7 läste jag böcker av Torey Hayden. Jag har alltid varit lite konstig.

Följande personer är utmanade:
Carro
Jossan
Johanna E
Elli
Och ja, Ann-Luise, din blogg på Söderströms var så kul att jag undrar om du inte tycker att det här vore ett bra början på Din Nya Blogg?

ett instrument rikare.

En tisdagsmorgon kan nog inte bli bättre än att vi spelar Beatles Can't Buy Me Love på bandspel! Hej och hå vad roligt det var! Och plötsligt får Robban idéer och tar fram en kazoo och spelar. Jag skrattade så jag vek mig dubbelt men jag slutade inte spela. Blev så inspirerad så att jag efter skolan gick och köpte en. Kazoo alltså. Manuela var också med och hon köpte också en.
Sen tog vi en fika på Waynes. När huvudvärken slog till som värst skulle jag gå hem. Men på ett konstigt sätt står jag snart i Suomalainen Kirjakauppa och nästan tappar andan. Åt boken Manuela står och läser. Det är en bok om Heath Ledger. Jag stammade fram hur snygg han är. Eller var. Sedan togs denna bild

1 mars är boken min. Ni kan också notera hur han tittar på mig, den fina mannen.

I övrigt har jag tappat bort nyckeln till min skola och det gör inte att huvudvärken avtar precis.

ajopeli!

Jag gick till Citymarket för att inhandla en blomtidning åt min syster.
På väg dit kommer plötsligt en man bakifrån och säger "Jaha! Rosvot ei oo bla bla bla tää ajopeli. Se on saanut olla rauhassa!"
Nej, rosvot eivät ovat vieneet (?!) mitt körspel.

Men han är en gullig man. Ler och frågar "muistatko kun juttelimme siellä?"
Kyllä minä musitan. I höstas i Rewell Center. En vecka efter att mitt ajopeli hade återvänt.

Nu fick jag svar på min "ansökan" till dramalabbet. Men det står bara Hej. Ska clownen i mig tolka det som ett ja?

ett brev.

Hej Peter!
Jag sitter och äter
köttsås med potäter.
Jag har aldrig tidigare skrivit drama men jag är inte helt lama. Och så vill jag dig få krama. Bara du har med dig dina lodjur som är tama.
Ta också med dina tofflor, så kan jag bjuda på våfflor.
Låter jag inte som en poet, stor och fet. Lite som en get.
Anta mig till dramalabbet, så skall du få höra det största flabbet.

Vi har psykologi, mina vänner och jag. Hejdå.

söndag. varför heter det söndag?

Idag har solen haft en bra dag och snö har ramlat från tak.
Jag har tänkt fall mer och försvinn helst.
Stan har varit fin och nästan alla var ute.
Blåmögelost och vindruvor har flyttat in i mitt kylskåp.
En intervju har blivit klar. En är ännu ogjord.
Jag har så många Pleppo-frågor att det blir svårt.
Smokie har pinsamt nog plötsligt kommit ur mina högtalare
och jag har lett och tänkt på gymnasieettan.
Jag har dansat runt i lägenheten och skakat och frusit
och tvättat kläder och mött grannen två gånger.
Att jag inte äger ett svart halsband till morgondagens fotografering har också konstaterats.

Och så har jag tänkt.
Tänkt på att man kan tänka vad som helst. Det finns ju ingen gräns. Det är både wow och usch. Men vad är det som gör att vi inte säger allt vi tänker? Vad får oss att förstå vad som går och inte går? Hur blir vi som vi blir? Vad händer när vi tänker?

Till exempel förra veckan när jag gick hem från skolan stod en man och skyfflade snöklimpar över till andra sidan vägen. Dom var många och stora och jag avundades inte hans uppgift.
Så kommer jag förbi, och han väntar artigt med att slänga över klimparna tills jag passerat. Vad har fått honom att förstå att han inte ska slänga dom på mig? Hur vet han att man inte gör så? Och vad är det som plötsligt skulle kunna få honom att flippa och slänga så många klimpar han bara hann på mig?
Samma sak när man kör bil och släpper över fotgängare vid övergångsställen. Och hundra andra saker.
Snart måste jag åter besöka filosofi/psykologi-hyllan vid biblioteket. Fast det finns inga böcker som ger svar. Å andra sidan är det skönt att för en gångs skull inte bli tillrättavisad med alla teorier och tankar.

Det här var en söndag. Och den återkommer ej.

olivers.

Det var maskerad på Ollis. Tävling i vem som var fulast klädd. Det visste förstås inte vi.
De flesta var utklädda och inne i tävlingen, med andra ord tråkiga och noll minuter tid till att prata med oss, men så småningom hittade vi några roliga.

En man med skorv runt ögonen. Jag fick hans halsduk för att jag "var så fin". Han sa tio gånger åt mig att jag måste tvätta upp den för den har varit med om så mycket. Dock glömde jag den kvar vid Ollis och nu får den antagligen se ännu mer. Vid närmare eftertanke är jag 98 % säker på att mannen var den samma som i våras stötte på mig konstant utan pauser en hel kväll. Det var tungt.

RG-lines personal bestående av bland andra Harry Potter och gamla damen (eller vad var det?). Jag vaktade gamla damens väska medan hon dansade. Harry Potter bröt på finska. Här är jag och dom
Dexter hörde också till RG-lines personal och var den sötaste av dom. Tips på hur man får kontakt med söta människor vid Ollis:
Sätt dig vid ett tomt eller ganska tomt bord med gardin mitt emot personen i fråga.
Avvakta tills personen inte talar med någon annan eller på annat sätt är upptagen. När kusten är klar, dra gardinet till sidan! Le sedan sött.
Noterar människan det på första gången, dra igen! Le sött igen.
Till slut förstår den att det är fråga om försök till kontakt och beger sig troligen till bordet du sitter vid.
Så gjorde vi och så fick vi tag i Dexter. Han sa att Sovjetunionen startade Kubakrisen 1962 och på frågan varför RG-båtarna jämt stannar svarade han att det inte var hans fel. Det förstod vi, givetvis.



Sofie var glad och gav mig hundra kramar och sa att nästa gång jag är jättefull ska jag ringa henne för det vill hon se. Vi dubbelkollade att jag hade hennes nummer.

Ein jepobåo dök plötsligt bara upp. Jag sa:
- Ja siir att do ha spela i orkestern men ja kombär it på vem do e.
och därmed har jag använt en av de ovanligaste öppningreplikerna nånsin.
Han frågar om jag också har spelat i orkestern. Nej, säger jag, men mina syskon har.
Han frågar Jasså, va heitär do tå?
Jag säger Giss, för sådant gillar jag.
Han säger Berg.
Jag säger rätt gissat.
Han säger att jag är Magnus lillasyster, och Annas.
Ja, säger jag.
Du liknar, säger han.
Jag frågar vem?
Båda, ni ler likadant och har likadana ögon, säger han.
Jaha, säger jag och ler lite till.

Han trummade med min bror i orkestern och gick dagklubben med min syster. '
Han frågade vad jag skulle studera så jag sa litteraturvetenskap.
Han skrattar och jag frågar åt vad.
Ska do skriv en båok tå do e fäädi? frågar han.
Jag tänker på att jag aldrig har skrattat åt det.
Så jag provar.
Och det känns helt okej.
Sedan säger jag
ja.
Han säger att det är bra
och att man ska göra det man vill göra.
Jag säger
ja.

Farzan sa att det var länge sen han sett mig. Jag höll med och sa att det kanske var senast i högstadiets matsal. Nej, han hade sett mig sedan dess, men det var länge sen.


Här har ni Carro och jag.
Nästa gång vi far är det inte maskerad.

soppa.

Jag trodde först att det var ett skämt. Ett skämt att vi skulle laga soppa i köket idag. Soppa är väl ingen fredagsmat...?
Sen kom jag på hur otroligt bortskämd jag blivit i matväg under mina fem månader i skolan. Och att det inte alls är något fel på soppa. Så jag gjorde en grönsakssoppa och köksan och rektorn dansade vals i köket.

Jag läste om dramalabbet vid Wasa Teater. Det låter intressant. Men som vanligt vet jag inte om det är en grej för mig. Jag vill, men jag tror inte det.
Vad tror ni?

Nu ska jag hoppa i Edgar och hämta Carro från bussen. Sen ska vi festa för fem. Ha det bra!

hur det är just nu.

bor: i en mysig stad i en mysig lägenhet nära dig.
borde: bli en bättre människa.
brädspel: betapet.
converse: blev aldrig något för mig.
dricker: för mycket coca-cola.
dåliga vanor: finns ett par. dom är gifta.
film: i'm not there. och jag kan inte sluta älska what's eating gilbert grape.
framtida studier: litteraturvetenskap förhoppningsvis.
fritid: javisst.
färg: rosa.
färg som dominerar min garderob: JAG ÄR SPRÄCKLIG.
född: för tidigt.
hatar: när folk inte håller vad dom lovar/ljuger, stress och när allt man kämpat för bara faller sönder.
humor: sannerligen.
humör: torsdagig.
hårfärg: rosa.
gillar: gitarrer (och folk som behärskar dom), musik, att skriva, att gå på teater, att flippa, att få bra idéer, att chilla, koti-pizza, fina sommarkvällar/nätter, fester i parker och fina fester i övrigt, driva med människor (på ett bra sätt), skoja, träffa fina människor, trolla med ord och annat jätteroligt.
gillar inte: grönsaksbiff, bönor, finlands vinter, morgon och möss.
grupp jag har flest skivor med: the rasmus.
goda vanor: lite snäll är jag väl åtminstone varje dag.
gör i allmänhet: tänker över saker jag ser, gör och upplever. och drömmer.
intressen: spela gitarr, skriva, lyssna på musik och pleppo och fika.
jeans: ja hur svårt ska det vara att sälja fina nu för tiden?!
kaffe: finns det saft?
konserter 2005: jag var 15 år och gick inte på konsert.
konserter att se fram emot: jag önskar att dylan kom igen.
konst: är bra.
länder jag har varit i: sverige, norge, spanien, belgien, tjeckien, polen, usa, frankrike och estland.
längd: 155 cm över havet.
längtar efter: betydelse.
läser: allt jag kommer över men jonas gardell, erlend loe och nick hornby är mina gullegrisar.
merit: klassens sopsorterare i nian 2006...?
musik: bob dylan, the beatles, håkan hellström och foo fighters är några favoriter.
musik just nu: paul simon-me and julio down by the schoolyard.
personlighet: jag tror att jag är lite konstig men snäll.
planer för nästa vecka: klippa ut bokstäver och trycka tröjor.
planer för de nästkommande åren: kanske pröva på sveariket.
politik: finns det poesi?
pryl: gitarren.
radio: är roligt.
senast lästa bok: erlend loes blåst.
skriver: om konstiga saker som besöker mitt huvud.
smeknamn: ada.
smink: inte just nu.
spel: alias.
sport: ishockey.
stjärntecken: en jungfru.
studerar: allt möjligt och omöjligt vid en rolig skola.
stör mig på: sena bussar.
säger ofta nuförtiden: najs och janå he.
talar: för snabbt och för mycket.
te: om det bjuds.
tid sen jag såg min naturliga hårfärg: hösten 2004.
tidsfördriv: är en bra låt.
tv: en liten.
tycker: att det mesta är konstigt när man tänker efter.
tycker synd om: finns ett par. dom är gifta. nånej.
vad jag tar med mig om mitt hem börjar brinna: gitarren och kameran.
vill ha: sovmorgon.
ursprung: kimo och pensala.
ålder: oväsentligt.
äter: bibbis mat.

min bästis dallarn och jag.

Tänkte på att inget har hänt idag. Det skulle jag inte ha tänkt.
För jag går ut, och plötsligt känner jag att det inte går att ta stöd från dallarns vänstra handtag.

"What the fuck? Åj nää.. vann e skruvan? Nej jyst he, dehär ha jo händ förr..."

Återigen har en grej rostat sönder och ramlat.
Jag vankar hem och hoppas att det håller ända in. Det gör det. Jag sms:ar Bazookas flickvän och undrar om han är vaken. Det är han inte.
Pappa är på orkesterövning fram till sent.
Ingen har varken skruvar eller svets.

Så nu vet jag inte riktigt. Hur jag ska ta mig till skolan imorgon och om jag ska fråga någon på skolan om det kan fixas eller om jag måste bege mig till yrkesskolan igen.
Men jag är ändå lugn för den är inte stulen.

en bild med hår.

Allt jag åstadkommer vad gäller papper-och-penna-metoden är ett papper som gapar tomt och jag gapar tillbaka och tänker att om sju dagar är det tisdag igen.

Mitt hår ser numera ut såhär


för er som undrar.
Det tror jag att ni gör.
Säger hon och fnissar fånigt.

förnyad förvirring.

jag vet inte vad som händer
men allt bara far
och jag känner bara att jag inte kan
och är trött och orkeslös när jag tänker på att 07:30 gäller
fyra dagar till.

måste bli bättre på gitarr och bättre på att ta itu med allt
bättre på att städa och vara snäll och gullig och vara glad.
vi får inte glömma allting som har hänt och hålla på som på cirkus
cirkus är inte bra. sa dom.
jag sa att cirkus var bäst.
fy.

jag ska i alla fall vara murre från skogstible i teatern och det gläder mig
för jag är nog lite för hård för gräddnosen ändå.
och mycket hellre murre än den där tönten jag tänkte bli först.
åtminstone kan jag säga till. ibland. och det är bra. ibland. för då får man vara murre.

om fyra dagar eller nästan tre får jag träffa carro och då smäller det.
jag hittar hela tiden bilder som bara hon och jag kan skratta år och då skrattar jag och tänker på henne.
januari har varit en vit månad, inget jag strävat efter, det bara blev. och knappast något fel med det.
men på fredag!
ska jag glömma allt jag inte kan
och kunna
och fråga människor saker
hur mycket snö dom tror det finns
och om dom har hattar hemma
till exempel.