Jag har möblerat om i lägenheten. Ensam. Allt går med karatag! Kände mig faktiskt ganska stark. Så nu kan jag se på roligheter varje kväll innan jag somnar, utan att behöva stiga upp. Nu kan vi spela sällskapsspel kring bordet och inte på golvet och få sjuka ben. Nu känns allt lite större.
Imorgon är dagen jag fruktar och som jag ser framemot.
Imorgon är dagen när min pappa förmodligen upptäcker min piercing
och förmodligen drar en ramsa om hur barnslig jag är, att jag inte förstår bättre och att jag mer eller mindre har förstört mig, och mitt liv.
Och jag förmodligen bubblar och vill inte längre fråga om vi kan spela lite Beatles tillsammans på våra gitarrer.
Imorgon är också dagen när revyn 10 kilometer söder om mitt hemhem ska beskådas av mig och delar av min familj. Jag älskar att gå på revy och teater. Det är bland det bästa jag vet. Jag väljer alltid mina kläder med stor omsorg såna dagar. Hoppar runt och nästan spränger av förväntan. Och jag kommer nästan alltid ihåg mina kläder. Och hur allt var, var jag satt, vem som var där och vad jag gjorde. Det är ganska sinnes.
Ifjol var dagen innan studentskrivningar. Jag bar Polen-armbandet och halkade när vi gick ut. Och Bosse kom med bilen och stannade så att vi skulle hinna gå förbi. Och så hjälpte jag en okänd kärring mitt emot mig med någon ordlek i programbladet. Eller namnlek var det.
När jag kom hem satte jag min telefon på laddning.
Efter morgondagens skola ska jag dansa runt och pröva kläder. Sedan köra hemhem och bemöta arg fader.
Sedan förhoppningsvis skratta. Sedan köra tillbaka till det som är mitt hem. För klockan 12 på lördag börjar dramalabbet. Wohoo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar