dramatiken.

Dramatik. Vi ska skriva pjäser. Det går som vanligt trögt för mig såhär inledningsvis men rycket kommer väl snart som det brukar. Igår drack kollektivet alkoholhaltiga drycker efter maten och skrev stort på kylen en lista över vad som skulle åstadkommas under kvällen. "SKRIVA EN PJÄS TILLSAMMANS!"

Så blev det inte. Istället drev vi med fokalisering som håller på att driva oss till vansinne, och jag läste delar ur en muminbok på österbottniska och fick ständig respons som ett eko "åååh, dom satt i fönstert!", "mmm, det var kallt och mycket snö!" och "ååh, vad fint, han saknade honom!". Därefter berättades historier om allt möjligt och man blev så entusiastiska att man slog kullerbyttor på golvet av iver. Om ni kommer ihåg serien om Bert så blev Bert tydligen fysiker i Brasilien efter skådespelarkarriären.

Ja man undrar ju vad det ska bli av en själv.

apornas novell.

Har inte producera text till våra samtal på två veckor. Mycket på grund av att jag varit borta på diverse resor och inte riktigt kommit till ro, men mest för att jag är så arg på min huvudkaraktär just nu. Behöver bara tänka på dennes uppsyn för att vilja slå sönder något. Och också för att jag hela tiden skriver så tragikomiskt och sorgligt så det blir så tungt i mitt huvud. Eller i mitt psyke. Är det det här jag kan berätta. Usch. 

Igår låg jag i min säng och kände mig tvungen att producera inför veckan och tänkte "jag kan en enda sak och det är skriva och nu kan jag inte ens det". Buhu buhu. Tog mig samman och sket i allting och skrev en helt störd berättelse om en man som är besatt av apor. Då lättade allting och jag gick till skolan och lämnade ett exemplar av skiten i allas fack. Idag fick jag veta att vi ska bedömas av en utgiven författare denna vecka. Mitt i min svacka med aporna. Jaja.

Idag har jag köpt en mustaschkudde som jag kan slå sönder min skrivkramp på. Så nu kan jag fortsätta min resa. 

apelsinmantrat.

Idag åkte jag och tre kompisar in till stan med skolans bil. En klasskompis som genom fönstret sett oss åka iväg skickade senare sms till mig och bad mig köpa hem apelsiner till honom.

Det gjorde jag, och när vi kom tillbaka till skolan gick vi åt olika håll. Två av mina kompisar som var med på färden gick till skolbyggnaden, jag gick till mitt rum på internatet och med mig hade jag apelsinerna.

Inne i skolbyggnaden var tydligen också min kompis som ville ha apelsinerna. Han var på väg ut, och först mötte han den ena av mina medresenärer.

Hon: Ida har dina apelsiner!!

Sen mötte han den andre.

Han: Ida har dina apelsiner!!

Därefter sprang han ikapp mig.

Han: Ida!
Jag: Hej! Jag har dina apelsiner!!

höstlov som vinterlov.

Förra veckan hade vi höstlov och det var mitt livs finaste höstlov hittills. Jag var i Lappland och hälsade på min same. Det första vi gjorde var att gå på älgfest. Älgfest. Hör ni så lappländskt. Det var gott men älgtunga ska jag nog inte äta igen. Sen gick vi hem och tittade på film och så klampade det till i trappan och jag fick uppleva en riktig lapplandsfest där slagen låg i luften så att man nästan kunde känna på dom. På finska, på svenska, på samiska. Allt beroende på graden av ilska. Som tur hade min karl vett att slänga ut samtliga dispytbärare innan fönstren inte längre fanns.

När den siste gick hem ställde han sig och jojkade i dörren som avsked. Jag visste inte om jag skulle ta det seriöst eller inte.

Jag: Vad jojkar du nu då? Livet?
Han: Jag jojkar Mats.

Jaha. Jag fick ingen jojk. Resten av dagarna jobbade samen, men inte hade jag tråkigt för det.

 Passade bland annat på att gå till Finland. Gick in på en bensinmack och sen till Sverige igen. Ja Finland var sig likt tror jag.

Vårdcentral med två tider. Tänk att det är så mycket sånt här som har upptagit min tankeverksamhet dom senaste åren, och plötsligt är jag mitt i det. Ja kanske inte just bilden av två klockor från tidszoner på en vägg men orsaken till det, och det och sen det.

Var även till svärsamerna och åt choklad. Finns ju några kilo i källaren om man säger så. 

tystnaden som uppstår.

Ja jag har inte skrivit på tusen år. Här. Jag vet inte men det känns som att det inte händer så mycket, samtidigt som det ändå gör det. Men jag känner mig lite instängd här. Som att jag inte riktigt tar del av det som verkligen händer. Jag är här ute i skogen och håller på. Jag kan inte ta mig an saker hur jag vill. Eller jo, men ändå nej. Inte som jag kunde i Växjö. Nu följer jag ett 9-15-schema och massa andra scheman. Jag tappar ett sätt att se saker på samtidigt som jag får ett annat. Men jag saknar att prata med okända människor på gatan, gå på gatan, se gatan. Se konstiga människor, snälla människor, elaka människor. Alla dom finns här också men man lär ju sig mönstret.

Hursomhelst så är jag ju här för att skriva och det gör jag och jag tror att jag gör det bra och det är roligt och jag lär mig jättemycket. Vad spelar då resten för roll, kan man ju tänka. Ja det mesta är ju ändå bra. Det stora hela. Förutom att batterierna i mitt rum är trasiga och jag lever i 15 grader. Ja nej jag måste väl bara lära mig att fokusera. Har aldrig i livet varit bra på det.