en dag i februari

hejsan hej hej

har varit på konsert

blir så inspirerad av skapande människor,
det är nära nu

det darrar i luften som aldrig förr.

träffar människor från södra sverige,
närheten till där jag pluggade förut, mitt hjärtas stad
plötsligt inser vi att norra norrbotten förenar oss.
vi har alla en koppling till samma, avlägsna ort.

ja vad är oddsen.

idag var jag till tandläkaren
första gången på evigheter
trodde: 5 hål, smärta, skitdyrt
verklighet: 0 hål, smidig borttagning av tandsten, 400 kronor
tack tack livet

och på konserten:

min fru är en och åttiosju
jag vill ha en drink som heter flash
kan ni betala nu 110 kronor
ursäkta men har ni en penna
varenda jävla gång
kristian
spela för oss
det tänker jag ofta på

ååri.

i lappland över nyår, stressade från österbotten till västerbotten till norrbotten och sov för länge och halkade över blankis till busstationen och tänkte nästan glömma mitt spel kvar på köksbordet. men allting med vad jag vet, möjligen förståndet någonstans på fartyget.

tänker tillbaka på mitt 2015, vet inte om jag ska skratta eller gråta. hur ska man veta? eller om det ändå är frågan om tvivel - kanske gråta? minns nästan inte första halvan av året, skolan i uppsala var så intensiv. minns bara avslutningen och ihoppackningen och bilresan till lappland.

i lappland var allting så hopplöst och i efterhand är jag glad att det var långt till allt, även dårhuset. för hade dårhuset funnits nära hade jag suttit där idag. dom senaste åren i mitt liv har jag haft det bra. haft mycket tur och mycket driv framåt, varit med om mycket.  2015 stannade på något vis upp.

nästan ingenting gick som jag tänkt, och jag har då inte alls mått särskilt bra. varken före eller efter lappland, men allra minst efter. nu har det dock skett ett och annat i rätt riktning, jag har kunnat flytta och kunnat sysselsätta mig och leva i en stad. men jag är inte framme än. 2016 vill jag gärna komma fram, i alla fall i några steg till.

tänker på saker jag är glad för, t.ex. ingen som stod mig nära var sjuk, jag har haft bra kontakt med människor jag ville, julen var fridfull, lappland har jag fått erfara som jag drömt om fast det inte alls var som i drömmen men ändå. imorgon ska jag försöka hinna sammanfatta.

glad påsk.

Julen. Den högtid jag gillar minst. Eller, jag vill tycka om den. Jag vill tycka att den är mysig. Och ibland är den väl det. När jag är trygg. Det var jag förra året när Samen var med men i år jobbar han och jag åker ensam till hem, och jag vet hur det blir. Hur det brukar bli, hur det är, hur det var, hur det blev. Hur det blir, när jag kommer och rör om. När jag står där, fri att kritiseras, klagas på. Halloj.

Lägger varje år ganska mycket tid och pengar (ja, jag har ett liv usko tai älä och jag måste liksom andra människor anpassa mina resor efter det) på att ta mig hem för att jag hoppas och någonstans ändå vill det, så snälla.

Jaha om man skulle dricka lite blåbärssoppa. Det är gott. Är sjuk, feber. Det var länge sen. Samen har varit här och matat mig med panadol. Det var snällt. Han lärde mig hur man lagar paketband sådär krulliga med sax. Jag har nu paketerat alla klappar. Hade tänkt beställa sista julklappen på www men insåg att det var 20nde december så i feberhettan gick jag till affärn och hittade vad jag skulle ha på 2 minuter. Tror jag.

jamen mitt i allt.

Ja det här med dagarna. Precis när jag har hittat på ett vinnande koncept så vänder det. Mina dagar kommer plötsligt inte att vara så händelselösa framöver.

Igår: Vaknade, satt jättelänge med en jobbansökan som nötte hål i hjärnan. Skickade in den. Gick till affären och hämtade ett paket. Handlade smör, mjöl, ägg, grädde. Någon som pratade ett slaviskt språk höll upp dörren åt mig. Jag tackade. Thank you sa jag. Spasibo sa jag då inte.

Fick ett telefonsamtal. Nu fan vänder det. ÄNTLIGEN.

Idag, fredag. Vaknade. Städade. Ordnade upp kläder, papper. Plockade undan saker. Ringde AF. Bakade en kaka. Helt säker var jag på att min chokladmousse gick åt helvete, ni vet den där känslan när det känns som att man har gjort fel hela tiden och man går och väntar på att det ska smälla. Men den smakade bra. Gott.

dagarna.

Ja kanske jag ska börja skriva om mina händelselösa dagar här uppe. Ja.

Igår vaknade jag. Sen klädde jag på mig, åt frukost. Sökte på jobbannonser. Skrev stolpar till en ansökan. Väntade på ett telefonsamtal som aldrig kom. Pratade länge med Madde. Eller skrev. Gick ner och öppnade dörren för Samen som kom från jobb. Åt kyckling. Gick till postlådan för att se om jag fått post. Hade ej, fanns bara en lapp om fredagsmys. Tänk att sådant förekommer såhär långt norrut. Tränade. Såg på vem vet mest. Sov.

Jaha idag då. Hittills har jag: klätt på mig, kollat instagram. Fått ett jobbigt mejl. Startat datorn, skrivit detta. Nu tinar jag bär till våfflor. SKRIVS DET INTE VÅFFLOR JAG FÅR RÖDA STRECK UNDER. Vofflor. Absolut inte. Våflor. Nej. Våfflor. Vad är det jag gör fel. I mitt liv. Ska nu: göra stolparna till text, äta.

snälla tyst.

Människor som tjatar att jag ska skriva (en bok). Sluta med det. Snälla.

Tjatar jag på er för att jag vet att ni är bra på att dansa, skruva, laga mat? Är det det jag frågar när vi ses eller hörs, om den där skaldjursbuffén, när ska den lagas, jag vet ju att du kan? Nä, jag tänkte väl.

Jag vet att jag kan skriva, jag vet att jag är ganska bra på det, jag vet att det är viktigt att jag tar vara på det, ja. Men det är också det enda jag vet att jag kan. Är det så konstigt om jag vill pröva på något annat emellan? Enda sedan jag var liten har jag fått höra att jag är bra på att skriva och att det är det jag ska göra. Men nu är jag för fan snart 25, låt mig få släppa det lite. Jag kanske är jättebra på andra saker också. Vad säger ni då. Va va va.

Det är möjligt att jag skriver en bok i framtiden, när och om det känns rätt. Men just nu gör det inte det. Jag vill inte sitta här, understimulerad och förvirrad, och skriva för mig själv. Det känns inte rätt, och då bestämmer jag alldeles själv (snart 25) att det blir ingen bok just nu. Tack. Och hej.

kärvin.

En bra sak med att bo i Norrbotten är Bodenpirr.

Det är en god ölkorv som är stark men inte pirrar den fast den heter det.

Det blev sommar här förra veckan helt plötsligt. Har irriterat mig på folk som har klagat på "dålig sommar" och ändå kunnat vara ute i kortärmat. Eller kunnat vara ute överhuvudtaget. Sett solen. Här har det varit INGEN sommar. Inte en dag över 17 Anders Celsius. Det har ju inte hjälpt humöret direkt. Men så förra veckan smällde det till och var 25 hela veckan, konstant. Inte ett moln. Så långt ögat kan nå. Inte en droppe regn. Jaja Tomas.

Det var så JÄVLA skönt och jag släppte allt jag höll på med och sket i allting och bara satt ute. Från morgon till kväll. Fick ett jobberbjudande där jag satt. Var tvungen att tacka nej och det suger. Det är så lätt att tänka på allt som suger här. Varenda dag drömmer jag mig bort till något mer trivsamt.  Måste börja tänka mer på sådant som duger. Förutom Bodenpirr.

Till exempel:

Jag kan använda alla muminmuggar igen efter ett år i bananlådor.
Jag har ett stot kök (och stor lägenhet).'
Det finns bra fiskeställen
Jag bor med en kock

Ja det är väl ungefär det. Och Samen förstås. Men det är jobbigt att bara ha en människa att umgås med hela tiden. Godmorgon och godnatt. Jag behöver ett socialt liv med möjligheter. Det mest irriterande är att folk inte förstår att jag vantrivs. Nåo ere väl bra tidee. Jaja. Inte i evigheter.

att avsky ett uttryck.

Det finns ett uttryck som jag avskyr.
Det heter "att få in en fot".
Det är det allting i hela livet handlar om.
Att få in en fot.
Jaha.

Men är det ingen som har tänkt på hur ont det kan göra om man står där, med foten inne, och varken kommer in eller ut? Man kan ju för fan klämmas ihjäl med tiden. Jag ska lära mina barn mycket, men aldrig i livet ska dom behöva höra att dom ska """få in en fot""". I alla fall inte av mig.

liivi.

när man pratar med vänner som man inte pratat med sedan avslutning.
när hon säger att det var det kanske jobbigaste året i hennes liv.

och jag blir alldeles lättad och varm
och hjärnan: herregud vad modig hon är.
det var ju precis så det var. också för mig.
det var kanske inte fel på mig. det kanske var helt okej att känna så.
att känna sanningen.

tänk att jag bröt en helt oväntad och totalt osannolik dröm och god möjlighet för något jag hade väntat på, längtat efter, önskat mig, trott på. och så blev det inte alls som jag hade tänkt mig. det där året blev knappast det för någon. vi drog åt fel skruvar.

jaja. jag har en annan god vän.
det är svårt att tro, nu när det börjar bli höst och det mörknar i sveriges nordligaste tätort, men det är sant. jag har flera och jag måste ta hand om vänskapen.
men den andra.
hon sa:
kanske skulle du ångrat att du inte begav dig ut på fler äventyr.
och det var väl det jag kände, hela tiden, att jag inte var klar ännu.
jag var ju inte ens 25 och inte är jag det än, vad ni än vill påstå.
och nu är jag bara här tills någon vill något annat.
jag måste träna på att bara vara.
jag är helt värdelös på det när jag inte vet hur det ska bli.

som att jag någonsin hade kunnat tro att jag skulle hamna här.

okej jag är här.

Jag är tillbaka. Tro det eller ej. Usko tai älä. Och så vidare.

Jag har varit en helt värdelös bloggare på senaste tiden. Det finns flera orsaker. Det började i somras, när jag fick onödiga och (som jag insett i efterhand, men inte fattade då) helt oproportionerliga kommentarer emot mig. Det tog bort all lust att skriva eller skapa överhuvudtaget. Synd, ja, men det där är (en) historia.

Sen flyttade jag till Uppsala. Där bodde jag i skogen. Det tog länge innan jag alls fick internet, och när jag fick det funkade det dåligt, jag var irriterad, jag kom inte enda fram, jag var osäker på platsen för första gången i mitt liv, skulle jag gå kvar ens. Jag var aldrig hungrig. Jag var alltid trött. Jag var omringad av upptagna människor helt inne i sina konstnärliga världar.

Jag orkade helt enkelt inte, och när jag orkade så fanns det ingenting att skriva om. Jag skrev ju hela tiden i skolan, vad fan skulle jag skriva om i bloggen när det enda som hände i min värld var att det rörde sig i en berättelse i mitt huvud. Som jag inte vill publicera. Än. Dessutom hände det faktiskt inte så mycket där ute i skogen. Folk tycktes tillfredsställda genom innebandy och frisbee och bastu och filmkväll. Det är ju jättebra för dom men det hjälper inte mig. Inte i ett helt år.

Nåja, jag ska inte klaga. Det har varit ett bra år på många sätt. Vi var en märklig grupp där få saker fungerade, men personligen har jag kommit en bra bit. Jag har skriftligen påbörjat en tanke jag haft i huvudet i flera år och jag har fortsatt ganska långt. Jag har träffat en handfull bra människor som jag tänker fortsätta ha i livet mitt. Jag har lärt känna många människor, lärt känna mig själv bättre. Vad jag tål och inte tål, vad jag behöver och inte. Hur och när. Vem och varför. Vad fungerar och inte. Var ska jag inte bo. Och så vidare.

Jag vet inte om någon är kvar här, det är förståeligt om ni har lämnat en händelselös blogg. Men jag är tillbaka hursomhelst. Ni får gärna komma tillbaka också. För nu är jag i Lappland.

seger och saknad.

I torsdags hände det som jag länge har drömt om. Växjö Lakers vann SM-guld. Jag bodde i staden när dom kom in i Elitserien, och självklart blev det ett naturligt val för mig att hålla på det laget från början. Jag har under finalen försökt få biljetter till alla matcher, men inte hunnit komma åt i tid. Såklart hade det varit roligt att vara där, men jag är glad för dom som fick närvara, samt att det är tryck på biljetterna, det är förstås det viktigaste.

Idag tittade jag på gårdagens firande på torget. Jag behövde bara se alla byggnader runt torget för att det skulle hugga till i hjärtat. Givetvis grät jag när det kombinerades med mitt hjärtas sport och en historisk vinst i den orsakad av en hel hög med hjältar och kämpar, men det är något med hela den där staden alltså.

Det är inte bara där jag har lärt känna mig själv och fått vara (med) mig själv och där jag har kommit i kontakt med några av dom viktigaste och roligaste människorna i mitt liv. Den är dessutom alldeles lagom stor. Den har allt man behöver i precis rätt mängd. Det är enkelt och det flyter på. Man har möjligheter att göra det man vill. Det är något med luften man andas som ger mig en känsla av frihet men ordning. Jag tänkte på vilka som kanske stod där, på torget i segermassan. Kanske hon från Ica, kanske min skrivkurslärare, kanske han som brukade servera popcorn på fredagar, kanske han som alltid stod i gathörnet med sin hund, kanske min sjukgymnast, kanske någon av dom arga busschaufförerna, kanske något gammalt krogragg. Kanske en tid av mitt liv.

Jag trodde att Växjö skulle vara min studiestad. Att jag inte skulle sakna den så mycket, det skulle ersättas med annat och livet skulle gå vidare. Men vissa saker är oersättliga. Växjö, tydligen. Jag saknar till och med småländskan här bland en hög procent stockholmska.

Jag undrar om jag måste tillbaka.

när det blev vår och när det inte var vår.

På sistone har jag varit så trött och omotiverad. Slö, helt enkelt. Ingenting har varit speciellt uppiggande och jag har fler än en gång funderat på vad fan jag gör här. Inte har jag skrivit alls så mycket som jag hade tänkt att jag skulle göra ändå. Och vad ska jag egentligen göra med det jag har skrivit.

Jag har bott i Norden hela mitt liv och inte på 23 år kan jag påstå att jag direkt har påverkats av mörkret på vintern. Det har nu varit där och visst har det inte varit som på sommaren men jag har ju ändå kunnat ha på lamporna eller göra något där jag helt enkelt inte tänker på att det är mörkt.

Men i år. Usch. Jag befinner mig i skogen, i kollektiv där jag får noll procent känsla för att ha något eget, vilket jag under det här året har märkt att är viktigare för mig än jag trodde. Jag behöver en egen dörr att stänga. I skogen finns ingen belysning, jag kan inte gå ut på kvällarna om jag vill gå ut och gå. Till närmaste affär måste jag ta bilen (tack pappa för att du övertalade mig att ta hit den och förlåt för att jag startade skrikbråk genom att vara envis och tro att jag skulle kunna, eller orka, ta bussen. Hahaha jag är så korkad när jag blir envis) en bra jävla bit. När jag under loven befinner mig i Lappland i Sveriges nordligaste tätort känner jag mig mer civiliserad än här. Ja herregud.

Men så mitt i allt kom två saker på samma dag. Det ena var våren och det andra var en ung, inspirerande, flerfaldigt utgiven författare som gått igenom detsamma som jag gör just nu. Han berättade så enkelt och intressant och med så hög igenkänningsfaktor att jag bara ville stiga upp och ge honom en kram. Att det är här man skapar rampusselbitarna, som efter att vi är klara här kanske någon gång blir ett helt pussel. Att det är klyftigt att hålla på och irra runt bland rötterna och inte riktigt veta, prova sig fram.  Det kan en dag leda till en liten växt, som kanske sår nya frön tids nog. Istället för, jag citerar, "en jobbig människa som skriver en dikt på en servett" och det blir genast en stor växt men sedan inget mer.

Och så våren. Nu skiner solen, snön är borta och på söndag utlovas 11 grader.
"Minus?" frågade samen när jag berättade detta. Nå nää. PLUS! Vi ska grilla, kollektivet. Som jag såklart också har lärt mig att tycka om, även om boendeformen ofta är en prövning. Nu kan jag gå ut i skogen igen, för det är ljust. Jag råkade göra det så intensivt att jag fick en muskelinflammation i låret. Men he gaar jåo om he.

Efter författarbesöket skrev jag för första gången på ett par veckor. Senare fick jag ett sms av en kompis som skrev "Nu gråter jag till din text. Du får aldrig sluta skriva." Igår sa en annan "Ida jag började nästan gråta till din text igen." Först blev jag rädd. Vad håller jag på med? Jag vill inte att ni ska gråta? Men så tänkte jag efter lite och visst fan är det det jag vill. Nog ska det kännas. Och inte ska jag väl sluta.

pikajuna.

Jag må vara en hormonell katastrof men jag började just gråta när jag läste gamla texter som jag skrev under min praktik. Jag grät av lycka och skratt men mest av saknad. Alla skämt, allt och alla jag skrattade åt och med. Allt ansvar och alla uppgifter jag fick och lyckades med. All uppskattning och kärlek som fanns överallt. Vill ta nästa tåg söderut och bara storma in och fråga om någon vill dricka teet som smakade snask med mig.

Helvetti att allt har ett slut.  Men det är väl så det måste vara. Hela tiden. För att tåget ska kunna fortsätta. Ibland kör det långt och rakt, ibland kort, ibland byter det spår, ibland är det försenat och ibland spårar det ur. Men det kommer alltid, om inte det så en ersättningsbuss. För den som orkar vänta.

Snart är det dags att leta biljetter till nästa tåg och spårbyte. Idag påbörjade jag andra och sista terminen här. Mycket har levt upp till mina förväntningar, mycket har inte det. Ofta har jag haft skrivarflow, lika ofta har jag inte det. Jag ska i alla fall lägga på lite extra kol nu och se till att det sista som är kvar blir bra. Sen får jag se. Om det blir tåg eller buss. Direkt eller byten? Förseningar, arga konduktörer? Urspårningar, förmodligen det enda jag kan räkna med i mitt liv. Resten har jag ingen aning om. Det fascinerar och det skrämmer.

apornas novell.

Har inte producera text till våra samtal på två veckor. Mycket på grund av att jag varit borta på diverse resor och inte riktigt kommit till ro, men mest för att jag är så arg på min huvudkaraktär just nu. Behöver bara tänka på dennes uppsyn för att vilja slå sönder något. Och också för att jag hela tiden skriver så tragikomiskt och sorgligt så det blir så tungt i mitt huvud. Eller i mitt psyke. Är det det här jag kan berätta. Usch. 

Igår låg jag i min säng och kände mig tvungen att producera inför veckan och tänkte "jag kan en enda sak och det är skriva och nu kan jag inte ens det". Buhu buhu. Tog mig samman och sket i allting och skrev en helt störd berättelse om en man som är besatt av apor. Då lättade allting och jag gick till skolan och lämnade ett exemplar av skiten i allas fack. Idag fick jag veta att vi ska bedömas av en utgiven författare denna vecka. Mitt i min svacka med aporna. Jaja.

Idag har jag köpt en mustaschkudde som jag kan slå sönder min skrivkramp på. Så nu kan jag fortsätta min resa. 

en fördel en nackdel en kroppsdel en världsdel.

En fördel med att bo på internat är att om man behöver åka in till akuten så gör man även det kollektivt. Förra veckan gasade hela min bil full med människor iväg. Det var dock ingen blindtarmsinflammation som tur var.

En annan fördel med att bo på internat är att det mitt i allt kan knacka på dörren och så står det någon där som säger "kom och spela kort" och så går man lydigt efter och när man kommer ut inser man att det blandas kafferom och flädervin så man vänder om och hämtar en vinflaska och så har man ett trevligt samkväm med konstiga men fina människor.

En nackdel med att bo på internat är att det ligger i skogen. Just detta gör i alla fall det. Och även om man kan ta promenader i den så är det så är det soffpotatisvarning på hela stället. Tack gode gud att det finns gym på min sjukgymnastik.

En bra grej med livet i allmänhet är att jag är en av dom tre elever som har en bil. Betyder att igår när alla behövde krapulapizza blev jag bjuden på min eftersom jag körde och hämtade 12 pizzor.

En jävligt häftig grej är att Markus Krunegård har gått här. HÄR. Börjar nästan gråta när jag tänker på det. Han har ätit mat och bildat band i samma matsal där jag dagligen hänger. Ska fan skriva mina första romanrader där. Fast dom är redan skrivna dock. Kanske jag kan sudda ut och skriva igen. Eller skriva två.

där jag är nu.

Idag la jag på radion för första gången på länge. En nyhetsjingel var det första jag hörde och min hjärna förstod först inte. "VAFÖR e hedi ljudi så bekant??"

Sen kom jag på att jag har ju faktiskt jobbat med det där ljudet hela sommaren. Det där ljudet betydde nästan alltid andningspaus. Jag har inte riktigt hunnit smälta allt som har hänt och allt jag har gjort i sommar. Det är så mycket på kort tid.

Det som i våras skulle bli en tid av arbetssökande och ovisshet blev plötsligt genom ett högst oväntat telefonsamtal en tid av drömjobb, kreativitet och 04-morgnar. Det som skulle fortsätta i en ständig ensamhet bland märkliga människor som inte förstår blev plötsligt ett förhållande med en trespråkig jägare från Sveriges nordligaste bebodda plats. Det som skulle bli dagar, antagligen månader, kanske år, kvar i studiestaden som skulle förvandlas till arbetssökarstaden, blev historia. Det ena uteslöt det andra och plötsligt följde jag mina drömmar (vet i och för sig inte när jag inte skulle ha gjort det hittills) och hamnade i Uppsala.

Och det var egentligen det jag skulle skriva om i detta inlägg. Det är så bra här. Jag trodde att två saker här skulle vara jobbiga. För det första att bo i små rum tätt inpå andra människor, för det andra att bo "långt" (20 km) utanför centrum. Men nej.

Det känns som att bo i egen lägenhet. Rummen är så åtskilda och med tjocka väggar och dörrar och allting så man störs inte det minsta. Det är som en lägenhet, med skillnaden att om man får tråkigt kan man gå ut i allrummet och spela spel med någon (skitbra) samt på fredagar laga gemensam middag (bäst).

Och centrum. Vad skulle jag dit och göra när jag har allt här. Här får jag mat 3 gånger om dagen och kaffe + bulle/frukt/smörgås (nej jag vägar säga fika) 2. Här har jag 79 andra människor och 20 får jag kan vara social med. Här har vi allt vi behöver på veckorna. Man hinner inte ens tänka på något annat än det som händer här. Man vaknar, äter frukost, går i skolan, äter, går i skolan, äter (ja, jag har hittat ett långt promenadstråk), tittar på Idol, film, spelar spel eller hittar på annan aktivitet, sover.

Jag är dock tacksam över att jag tog med mig bilen hit. För den är bra att ha på helgerna när man behöver handla egen mat eller kanske vill utforska staden (eller andra städer). Nu hinner jag inte skriva mer för nu ska jag gå till matsalen. Det är så god mat där. Jag tog en vila efter skolan igår, missade alarmet och således även middagen. Det var sista gången. Hejdå.

bra svårt roligt konstigt.

tror jag håller på och lär mig att skriva även om sånt som är bra. jag vet inte om det är bra eller dåligt. jag får aldrig släppa på det hemliga, vad jag än gör. hur som helst så lämnade jag inatt in min sista uppgift på universitetsnivå någonsin, eller i alla fall på några år. när jag flyttade hit för fyra år sedan förstod jag nog inte ens vad det innebar att flytta hit. fyra år senare har jag blivit bekväm av mig och målar upp skräckbilder av att flytta inom landet, jag som flyttar vart som helst.

nu är jag hur som helst på väg och det känns bra. han säger att jag ska tacka ja för det här har jag ju drömt om. ja men jag har drömt om dig också säger jag och då säger han att ja vad bra för nu har jag båda. det svåraste för mig är att fatta att det finns någon som ringer, inte för att vara arg på mig, inte för att berätta något hemskt eller tråkigt, inte för att behöva min hjälp, utan för att prata med mig om ingenting men ändå allt. att det finns någon som reser likt nils holgersson genom hela sverige utan tjat om pengar tid eller ork för att komma till mig. hur ska jag hantera det? jag ska tydligen bara vara jag. okej okej okej.

nu när jag har sommarlov i en månad ska jag läsa böcker jag aldrig läst förr trots att dom har legat i hyllan i åratal. sen ska jag, litteraturvetaren, avgöra om dom är bra eller ej. bra = flyttlåda uppsala, dålig = soporna eller röda korset. samma sak gäller min garderob. det enda jag aldrig släpper är mina muminsaker. det är det enda säger jag nu. hör ni hur jag säger det. va.

svensk eller finne.

Jag och min vän Elli har startat en blogg ihop! Om identitet, språk, Finland, Sverige, Koskenkorva och Mellanmjölk. Bland annat.

Här kan ni läsa. 

ventilationen.

Nu har jag skrivit tenten. Gick och la mig vid 23 igår. Somnade relativt tidigt. Vaknade vid 5 av en kråka. Tänkte gå upp och läsa men prioriterade sömn. Kanske bra. Steg upp halv 8. Åt frukost. Voi satan vad jag åt frukost. Tänkte att jag är bäst i världen på postkolonial litteratur (ha-ha). Gick iväg till salen.

Det är så sinnessjukt irriterande att jag har fastnat på denna kurs. En kurs i litteratur. Inte en kurs i matte, fysik, kemi eller biologi. Jag har gjort så mycket svårare saker i mitt liv, utan att ens reflektera över det. Jag kan ju jag. I skolan har jag gjort så mycket svårare. C-uppsatsen, metodkursen och retoriken var svårare än denna kurs. Studentskrivningarna i gymnasiet var svårare än denna kurs. Och ändå. Lik förbannat.

Så fick jag min tent. Mina papper. Försökte greppa det som vad det var; bokstäver som bildar ord som bildar frågor. Och så skrev jag. Voi satan vad jag skrev. Allt jag för stunden kom på skrev jag. Även sånt som jag var osäker på om det hörde just till den frågan. Allt jag någonsin kom på att jag hade läst skrev jag. 10 sidor text och min arm krampade. Och till sist började även min hjärna krampa. Och tiden gick ut.

Och jag gick ut. Hade skrivit på alla frågor och allt jag kunde. Just då. Såklart började jag hitta fel när jag tänkte efter. Voi satan vad jag började hitta fel. Men positivt nu var att jag förstod alla frågor, jag visste åtminstone ganska bra vad jag skulle svara, och jag svarade.

Om det räcker vet jag inte. Men jag får ont i magen och hjärnan när jag tänker på att det kanske inte gör det.

vann e do no tå.

Jag är inte tillräckligt nere eller förvirrad för att skriva poesi.
Jag är inte tillräckligt social för att ha min anekdoter att dra.

För att jag mest bara är hemma.
Hemma som väl egentligen aldrig har varit min rätta plats.

Det är skönt att komma hem.
Men för att komma hem måste man ju ha varit någonstans.

Hänger framför mina distanskurser HEMMA varje dag.
Höjdpunkten är när vi har danska och jag får logga in och räkna till 100 inför mina klasskompisar som jag ser i rutor.

Ja, det är skönt att ha tid med sig själv, det är något jag alltid har värderat högt i mitt liv.
Men inte såhär mycket, juma to the lauta.

En del kompisar är kvar här och det är jag glad över, men många har flyttat.
Jag har snart gått igenom varje tänkbar kurs på detta lärosäte.

Inte ens du och dina fantastiska förmågor att få mig att känna mig som en riktig jävla människa är saatavissa just nu.
Jag saknar till och med dina lögner täckta i finsk självdistans.

Fast jag gör ju fortfarande saker, lever och så.
Har varit i Stockholm och nästa helg skriver jag tent.

Ville skriva lite om varför min fokus är lite frånvarande just nu, men den kommer tillbaka
Det är skönt att göra något så länge att man faktiskt, till slut, känner sig färdig.