liivi.

när man pratar med vänner som man inte pratat med sedan avslutning.
när hon säger att det var det kanske jobbigaste året i hennes liv.

och jag blir alldeles lättad och varm
och hjärnan: herregud vad modig hon är.
det var ju precis så det var. också för mig.
det var kanske inte fel på mig. det kanske var helt okej att känna så.
att känna sanningen.

tänk att jag bröt en helt oväntad och totalt osannolik dröm och god möjlighet för något jag hade väntat på, längtat efter, önskat mig, trott på. och så blev det inte alls som jag hade tänkt mig. det där året blev knappast det för någon. vi drog åt fel skruvar.

jaja. jag har en annan god vän.
det är svårt att tro, nu när det börjar bli höst och det mörknar i sveriges nordligaste tätort, men det är sant. jag har flera och jag måste ta hand om vänskapen.
men den andra.
hon sa:
kanske skulle du ångrat att du inte begav dig ut på fler äventyr.
och det var väl det jag kände, hela tiden, att jag inte var klar ännu.
jag var ju inte ens 25 och inte är jag det än, vad ni än vill påstå.
och nu är jag bara här tills någon vill något annat.
jag måste träna på att bara vara.
jag är helt värdelös på det när jag inte vet hur det ska bli.

som att jag någonsin hade kunnat tro att jag skulle hamna här.