ktty.

Firade midsommar i Luleå. Det var så fantastiskt skönt. Att träffa nya människor, vara med nya människor. Att kunna åka till en stor affär var också befriande. Att grilla var gott. Att köra bil långt är terapeutiskt. Att få skratta i grupp, åt samma sak. Ja, det.

Där fanns en gullig hund, sköna soffor, utopier, framtidstro, flyktvägar, beröm, samisk musik, människor som inte krånglar till det. Och mygg. Mina ben är svullna och röda.

Fyndade dessutom en muminmugg från 1997 för en liten summa pengar samt ett löfte om en fest i sommar. Jag kan ordna till exempel två eller tre fyra men okej då en.

Det är fint när man är småfull och börjar bli hungrig, att kunna plocka fram ett överfullt fat grillat kött, majs, sallad, klyftpotatis. Det känner man i stunden och alla stunder efteråt.

Kiitos tack thank you.

måla rena tillhörigheter.

Jag minns inte exakt hur länge jag har bott här men det är inte så länge, kanske tre veckor. Min nya hobby gör i alla fall att jag känner mig som en fullvärdig norrbottnisk invånare. Har beställt nya färger. På internet. Det är långt till färghandeln ska ni veta. 

som pommac.

vi åker till vänner för att grilla
vi har en vit månad
en vit juni
varför skulle det gå att grilla utan att dricka öl
undrar dom
klart det går
jaha
har ni tagit en kröön jyyni
ja vi har tagit en vit juni
det stämmer
men ska ni inte ha en öl
antalet betonas som om det skulle spela någon roll
nej
men
nej!
ska jag hämta dricka
n e j
han stiger upp och går till förrådet
nu kommer ölen vad ska vi göra hälla ut den
på bordet ställer han
partysoda.

ja ni har ju kröön jyyni
ja hej hej lappland
tack för partysodan
den var fin

okej jag är här.

Jag är tillbaka. Tro det eller ej. Usko tai älä. Och så vidare.

Jag har varit en helt värdelös bloggare på senaste tiden. Det finns flera orsaker. Det började i somras, när jag fick onödiga och (som jag insett i efterhand, men inte fattade då) helt oproportionerliga kommentarer emot mig. Det tog bort all lust att skriva eller skapa överhuvudtaget. Synd, ja, men det där är (en) historia.

Sen flyttade jag till Uppsala. Där bodde jag i skogen. Det tog länge innan jag alls fick internet, och när jag fick det funkade det dåligt, jag var irriterad, jag kom inte enda fram, jag var osäker på platsen för första gången i mitt liv, skulle jag gå kvar ens. Jag var aldrig hungrig. Jag var alltid trött. Jag var omringad av upptagna människor helt inne i sina konstnärliga världar.

Jag orkade helt enkelt inte, och när jag orkade så fanns det ingenting att skriva om. Jag skrev ju hela tiden i skolan, vad fan skulle jag skriva om i bloggen när det enda som hände i min värld var att det rörde sig i en berättelse i mitt huvud. Som jag inte vill publicera. Än. Dessutom hände det faktiskt inte så mycket där ute i skogen. Folk tycktes tillfredsställda genom innebandy och frisbee och bastu och filmkväll. Det är ju jättebra för dom men det hjälper inte mig. Inte i ett helt år.

Nåja, jag ska inte klaga. Det har varit ett bra år på många sätt. Vi var en märklig grupp där få saker fungerade, men personligen har jag kommit en bra bit. Jag har skriftligen påbörjat en tanke jag haft i huvudet i flera år och jag har fortsatt ganska långt. Jag har träffat en handfull bra människor som jag tänker fortsätta ha i livet mitt. Jag har lärt känna många människor, lärt känna mig själv bättre. Vad jag tål och inte tål, vad jag behöver och inte. Hur och när. Vem och varför. Vad fungerar och inte. Var ska jag inte bo. Och så vidare.

Jag vet inte om någon är kvar här, det är förståeligt om ni har lämnat en händelselös blogg. Men jag är tillbaka hursomhelst. Ni får gärna komma tillbaka också. För nu är jag i Lappland.