österrike.

Om jag i våras, när jag oroade mig för sommaren, hade kunnat tro att allt skulle bli så bra och händelserikt som det sist och slutligen blev så hade jag nog inte oroat mig en sekund. Men det är väl ofrånkomligt. Man vet aldrig vad som händer, och därför är allt lite ovisst och alltid oroar man sig lite. Fast man inte borde.

För knappt två veckor sedan fick jag ett erbjudande om att åka till Wien som volontär. Och nu ska jag göra det. I tre veckor. Jobba med ett teaterprojekt. Tillsammans med 14 andra ungdomar. Allt jag vet är att jag är den enda från Skandinavien (ja, jag räknar Finland till Skandinavien) och jag är lite fundersam över hur mitt tålamod, och framförallt min samarbetsförmåga, ska hantera detta.

Men det ska bli roligt och jag är så glad och tänk om jag hade vetat detta osv osv osv.

Ska försöka blogga så ofta jag kan. Annars kommer bildbomben om tre veckor denna tid. Lev väl, och don't worry!

föödon.

Igår sa jag farväl till alla belgare och alla svenskar och alla djur på det där lägret, trots att det slutar på söndag. För idag måste jag tvätta, packa, fixa papper, betala räkningar och allt sådant.

Idag ringer en av ledarna och säger att om jag blir hungrig kan jag ringa, för dom grillar klockan 19. 

Jag: Okej jag ska se hur långt jag hinner med allt.
Min hjärna: HÖRDE JAG GRATIS MAT

dålig täckning.

En av killarna från Belgien sitter i rullstol. En av killarna från Sverige har pojkvän. Ikväll var jag i grupp med dessa två för att diskutera EU. För att vi har fått pengar från dom för detta utbyte måste vi engagera oss lite, tror jag.

Det tog inte många minuter innan vi insåg att vi ändå bara kom in på sidospår. Svenska killen skickade ett SMS till sin pojkvän, och belgaren sa "Say hello to him from me"

Svensken: We are sending messages.
Belgaren: Yeah, I thought so because I can't see him here.
Svensken: .... Should I call him so you can say hello?
Belgaren: Well, I think we just said that Europe is a pretty free place, so it's all up to you.

Belgaren kan inte använda sina händer, så svensken ringde upp med högtalare.

Svensken: Hej, I have a guy over here who wants to say hello to you!
Belgaren: HEY!
Telefonen: Pip, pip, pip...
Belgaren: Oh, I'm sorry, I didn't mean to break your relationship!

inte så lätt.

lite pinsamt att vi har haft belgienbesök i snart en vecka nu, och vissa av organisatörerna i svenska gruppen tror att belgarna pratar "belgiska".

med vänlig hälsning,

kvinnan som inte bryter på finska.

så mycket bättre.

Diskuterar eventuella förhållandematerial med finsk vän.

Hon: Ei se ollut sit hyvä tyyppi ehkä.
Jag: Ei... Luultavasti löydän joskus joku parempi.
Hon: JOO! Så mycket bättre.

bra träning för att inte skratta.

Belgarna är här (inte hos mig, men inom stadens gränser) och det är trevligt. Vi (inte jag, jag sover hemma för att jag måste packa till annat, förklarar snarast) bor på en lägergård vid sjön och det är jättefint och när jag sitter där vid vattnet tänker jag att ja. Ja, ja.

Idag hade vi drama med en tysk och jag skrattade ihjäl mig några gånger. I en övning delades vi in i grupper på 3, där 1 skulle stå för rösten, 1 för ansiktsuttrycket och 1 för gesterna. Man fick sedan en lapp där det stod vilken situation man befann sig i och vad man skulle spela upp. Den som spelade gesterna ställde sig bakom den som hade hand om ansiktsuttrycket och viftade med armarna vid sidan om.

Jag blev ansiktet i vår grupp och vi skulle spela upp en taxichaufför som berättade för sin kund vad han hade ätit till frukost. Höll på att dö varje gång jag såg min medspelares händer styra en fiktiv ratt under min haka. Ännu värre när han ibland sänkte höger hand för att växla upp eller ner. Jag minns inte ens vad den där chauffören åt. Något med Tabasco.

Sedan spelade jag en kvinna med svår astma som fick tillsägelse av polisen att inte väsnas. Fast jag ju inte väsnades, bara andades. Av denna tillsägelse blev jag givetvis upprörd och fick därav ännu svårare att andas. Fick ta hjälp av ett sugrör innan jag till slut fick en bot. Jävla samhälle.

Nu måste jag sova. Har tusen saker att fixa och trettio ställen att vara på. Godnatt.

en notering.

På sistone har nästan alla nya människor jag träffat här i Sverige reagerat på samma sätt när jag berättat att jag är finlandssvensk. "Ja, jag har hört att det finns nåt parti som vill ha bort svenskan". Men likväl vet dom inte vad finlandssvenskar är, när jag sedan frågar det. Vi är nog tornedalingar eller sverigefinnar. Men på något sätt går det mindre trögt nu. Går snabbare fram. Kopplar lättare.

 Kanske, kanske. Kanske snart. Inget ont som inte för med sig något gott.

inne svalare än någonstans.

30 grader celsius, anders celsius vem var väl det, jag äter jordgubbar som inte är frysta utan typ nyss plockade (icke av mig). jag tänker på när vi var på klassresa och kokkolalaiset lärde mig att man säger "haluan mansikkaa" när vi hade köpt tjeckiska jordgubbar i en plastpåse, varför blev vi sugna på det?

jag var aderton år eller hade jag ens fyllt det jo det kanske jag hade nej det hade jag förresten inte, det var vår. jag var arg för att jag inte fick åka till tyskland. idag är jag inte längre arg för att jag istället åkte till polen och tjeckien. det var vi som åkte  dit. vi som var lite sådär. vi som var lite sådär bakom men ändå så jävla långt framför. övriga berusade sig i tyskland. jag var så ofta arg på den där tiden. jag är fortfarande ofta arg, men jag har så mycket känslor alltid så det blir bara en blandning av allt. och idag kan jag hantera, lite. men då var jag så rädd. förstod inte vad jag skulle göra med någonting, visste nog inte vad jag kunde då. jag bodde på skullan och det var nog inte mycket jag vågade göra där, fast jag egentligen hade det bra. men det där egentligen blev så fel i misstag, ingenting är väl någons fel. det var en tid.

imorgon börjar internationella veckan med belgare och hela köret och jag vet ingenting egentligen, när vet jag det. tänker ofta att jag nog borde sluta glida runt. bromsa lite, bromsa för att hålla still. men nja då försvinner ju jag. och det vore väl lite beklagligt, det är ju jag som lever mitt liv. kontroll är aldrig något jag haft på rak arm. inte raka armar heller för den delen.

kommer aldrig att förstå livet ändå.

Lever sista såndär härlig sommarhelg som jag hade planerat att göra hela årstiden. Nu verkar denna bli den sista sådan som jag planerat på en stund. Livet, att du aldrig lär vad du menar. Märkliga människor, bra musik, sovdags med sol. Stekhett. Jag är så innerligt glad att jag för en gångs skull lyssnade på mig själv. Vad jag ville. Varför jag ville vad jag ville. Finns vissa som man inte kan bli osams med. Det är bra. Jag ska skriva mer när jag förstår mer. Nu ska jag åka till K-järn och köpa en krok.

att man vänjer sig så snabbt.

Har varit i Finland en vecka. Är nu åter i Småland. Mina planer för ikväll var att sitta ute sent och läsa en bok. Ja, i vilket ljus. Fick gå in innan 22 för att jag inte såg steevrin.

Åh midnattssol hur jag saknar dig.

det man inte vet.

Jag: He blir sådee tå man pratar som tär heim.
Han: Du kan inte prata "heim" med mig, då fattar jag ingenting.
Jag: Men he ha ja jåort i 20 minuter no å do ha fatta allt, ha it do märkt he?
Han: ...

tio små finpojkar.

1. erlend loe
2. lars winnerbäck
3. snusmumriken
4. markus krunegård
5. fredrik lindstöm
6. gustaf skarsgård
7. skitarg-barnet
8. karlsson på taket
9. august strindberg
10. dallarn

bara mjölk hela tiden.

årstider är tider på ett år och år är tider av liv och liv är någon slags tillvaro i någon slags värld och egentligen förstår jag ingenting men jag hänger med för att jag ändå någonstans tycker att det är ganska kul nu är det sommar och jag går runt sjön varje kväll efter att det blivit mörkt och du och hon och han och dom där har lagt sig och somnat ibland

ibland stannar jag upp och tittar på naturen och tänker på att jag för en gångs skull har gjort rätt val i livet eller den här typen av tillvaro. jag tänker på alternativet, drar in frisk luft i min missbildade näsa och så skrattar jag lite åt mig själv och min oroliga och samtidigt så oanfäktade själ och så går jag vidare

(är alltid tranor vid sjön brukar inte dom komma på hösten?)

vidare tills jag jag kommer hem. ja, det här är hem det är klart att detta är hem vad skulle det annars vara. man kan ha fler om man vill och det vill jag och det har jag och jag kan inte på något sätt förklara hur det ena är bättre än det andra, för det är det inte men jag trivs ändå så förbannat bra här och nu just nu och jag vill inte ändra på det

det stod en flicka på gatan för någon vecka sedan och jag sa till henne att hon hade fina skor, det var renar och lokalpatriotiska texter på dom, och hon blev glad och jag kände mig glad för att ha gjort henne glad och glad för att för ett år sedan hade jag knappast sagt något

något har hänt och det är väl klart som fan egentligen för saker händer ju hela tiden det kan vi inte undgå och du ringer och säger "svenskan kommer ju inte att dö i dina trakter" och det är väl ditt sätt att visa uppskattning för du vet när mina hermot menee, du vet mina punkter och på sätt och vis är det väl en märklig men fin mening 02:47 i juli tvåtusentretton

tretton gånger fem skiter jag i vad det blir för jag vet inte vad jag ska med den kunskapen till när jag ändå vet en massa annat som jag själv sätter stopp för jävla jag, dricker ju bara mjölk hela tiden.

fika you.

Han: När hon ringer så brukar jag säga två ord. Det första börjar på F och det andra börjar på You.
Jag: Jaha.
Han: Ja, fyra bokstäver.
Jag: Ja.
Han: Du får gärna fylla i, F och fyra bokstäver.
Jag: Haha, vad är detta för korsordslek mitt i natten? Fuck.
Han: Nej! Fika! Fika you.

hej.

jakten på filen.

idag köpte jag lenkkimakkara och till det vill jag ha fil så jag köpte fil också och det hade jag aldrig gjort i sverige förr och det var lite konstigt för det var en hel djungel med olika paket i olika storlekar och med olika SMAKER (va) och olika konsistenser (öh) så jag tog till slut en "natuell filbunke" med valios märke och gick och betalade. hoppas det blev rätt.

dagens nöje.

"det är inte på riktigt", ursäkta men det är precis vad det är.

Ikväll har jag och Emely tittat på Lost. Jag tittar sällan på film/serier men när jag gör det gör jag det på riktigt. Ni som känner mig vet säkert hur ohälsosamt mycket jag lever mig in i vad jag ser.

Klockan 00.30 inatt var vi klara för dagen, och Emely följde mig ner för hon skulle slänga skräp. Vi tryckte ner hissen och lite halvt uppskrämd från serien noterade jag att det tog lång tid innan hissen kom, men tänkte inte mer på det.

När den väl kom och dörrarna öppnades stod en kvinna där. En äldre, med grått, lite stripigt hår, förvirrad hållning, trötta ögon och en papperspåse i handen. Sådär som från en film. Sådär som den där karaktären man inte riktigt vet. Eller man vet men man vet verkligen inte vad.

Medan jag kände mitt hjärta i min hals såg jag Emely hoppa till i ögonvrån, samtidigt som jag utförde liknande ryckningar själv. I sekunder som kändes som märklig evighet stod vi där. Och kvinnan sa "OJ! Var jag inte nere än?!" och sen åkte vi ner en våning med henne och jag var egentligen rädd men det märktes inte.

Elektroder, jag tackar eder åter för att jag kunde springa hem i den takt jag sedan gjorde.

den människan.

och än en gång har jag lagt detta förbannade pussel
tusen bitar tid, tusen bitar euro, tusen bitar energi
och inte finns det någon ram, ens
13 x 15
2 centimeter tacksamhet, 5 centimeter glädje
8 centimeter uppskattning, 7 centimeter hejvadkul
märker ni? nej, det gör ni inte men det stämmer inte

det fattas en bit och den har försvunnit  för länge sedan.
det fattas en bit och den skall knappast komma tillbaka.
det fattas en bit och vi har slarvat bort den allihop.
det fattas en bit och den heter den som gapar efter mycket.
det fattas en bit och den som hittar den.
ja herregud, den människan.