Ikväll har jag och Emely tittat på Lost. Jag tittar sällan på film/serier men när jag gör det gör jag det på riktigt. Ni som känner mig vet säkert hur ohälsosamt mycket jag lever mig in i vad jag ser.
Klockan 00.30 inatt var vi klara för dagen, och Emely följde mig ner för hon skulle slänga skräp. Vi tryckte ner hissen och lite halvt uppskrämd från serien noterade jag att det tog lång tid innan hissen kom, men tänkte inte mer på det.
När den väl kom och dörrarna öppnades stod en kvinna där. En äldre, med grått, lite stripigt hår, förvirrad hållning, trötta ögon och en papperspåse i handen. Sådär som från en film. Sådär som den där karaktären man inte riktigt vet. Eller man vet men man vet verkligen inte vad.
Medan jag kände mitt hjärta i min hals såg jag Emely hoppa till i ögonvrån, samtidigt som jag utförde liknande ryckningar själv. I sekunder som kändes som märklig evighet stod vi där. Och kvinnan sa "OJ! Var jag inte nere än?!" och sen åkte vi ner en våning med henne och jag var egentligen rädd men det märktes inte.
Elektroder, jag tackar eder åter för att jag kunde springa hem i den takt jag sedan gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar