kalas.

I söndags firade vi Dallarns blogg 1 år. Ett år. 365 dagar och 26 utstyrslar. Jag vet inte hur många timmar av magsmärtande skratt, skrik, "jag har en idé!" och rätt så ren galenskap. Hur vi än hamnade i detta (bloggen ja, men också livet rent allmänt), något jag och min kompanjon dagligen funderar på, så bakade vi en tårta. 

Allt har en början. Även Dallarns tårta. 

 BMX-Dallarn.

 Resultatet. Av allt vi gjort för Dallarns blogg tror jag detta tog priset i antal gånger vi lite uppgivet konstaterade "vi är inte friska" och "vad fan håller vi på med?".

 Sen väntade vi på att klockan skulle gå framåt så vi kunde ta emot gästerna. Emely åt en varmkorv av lakrits och marsipan.

 Och jag poserade med Krister med Y.

 Gästerna kom.

Och vi åt. Ni som ännu inte har läst bloggen eller har läst men vill läsa igen gör det här. 

men bra.

Myndighetstant: Du behöver inte ta någon kölapp eller så.
Jag: Aha, det har jag redan gjort men.
Myndighetstant: Nääe.

Jo. Jag satt med den i handen.

en hel massa nöjdhet.

Alltså jag trodde aldrig denna dag skulle infinna sig.

1. Jag hade talet. Tog mod till mig och var först ut. Bästa beslutet jag tagit denna vecka. Jag kände mig sjukt nervös och skakig, men folk sa att det inte märktes och läraren var nöjd och gav bra respons. Jag är godkänd OCH SKA ALDRIG MER LÄSA EN KURS RETORIK. Jag trodde aldrig att jag skulle komma såhär långt i september när jag inledde denna kurs. Aldrig. Planerade hela tiden hur jag skulle fly undan varje moment. Nu sitter jag här. Har utfört varje jävla uppgift på pappret som var ett helvete för bara två månader sedan. Ps. Det var en helt annan känsla att få framföra på dialekt. Helt.

2. Jag har en praktikplats. Godkänd av handledare och allt. Mer om det vartefter vintern kommer ikapp oss, men jag är mycket exalterad. Mina arbetsuppgifter verkar  mycket givande. Pirrar när jag tänker på det.

Ja. Så nu ser man att en månads ständig stress ibland kan medföra något gott. Grammatiktentamen alldeles för snart, men den kan jag göra om ifall det krävs. Nu måste och ska jag ta igen sanslöst mycket förlorad sömn och införa ordentliga matvanor igen.

Vaknade nyss. Min soffa har aldrig varit skönare.

ett tal till.

Vet knappt vart jag vill komma med detta. Ursäkta.

förbereder tal.

Märkliga frågor.

hattfest.

kommer själv att ta slut före allt detta.

Kamptal på fredag om en vecka. Kamptal. I en talarstol. Det är ju dömt att misslyckas från början. Jag orkar inte. Vad ska jag kämpa för? Legalisering av hasch? Tillverkning av fler ordentliga Dallare? Ge gärna förslag för jag kan snart inte mer.

när man har gjort vad man kan och bara väntar.

Imorse när jag vaknade och började ställa mig inför praktikintervjun var jag beredd på en sak: Ica-Jerry-stämning skulle uppstå när jag kom dit.

Jag nämner nämligen inte Dallarn i mina ansökningar. Aldrig. Dels för att om jag skulle göra det hade jag tyvärr aldrig fått svar någonstans ifrån. Och inga "Jo, jag tror nog jag skulle!", för du skulle inte.  Tyvärr. Men också därför att jag inte anser mig skyldig. Att anpassa sig är egentligen det dummaste man kan göra. Och så för att jag inte söker jobb/praktik/vad som helst där han egentligen ska spela roll. Jag vill ju varken bli servitris eller byggarbetare. Allt jag skriver i mina brev kan jag stå för oberoende om jag sitter eller står, med eller utan stöd. Det är inte Dallarn som skriver mina ansökningar.

Nåja. Lite nervöst alltså, men jag hade ju repliken på klart. "Har ni aldrig sett en praktikant förr eller?".
Behövde dock inte använda den för allt gick bra och var trevligt. Intervjun gick smidigt. Sedan drack vi Oboy och åt pepparkakor. Jag fick fribiljetter och var tacksam. Och dom sa att Lilla My på min kasse var "Sami" från Håpas du trifs-pjäsen.

På fredag får jag veta. Fattar ni hur mycket jag hoppas? Människorna var så fina.

tar mig an nästa moment.

Efter ett lyckat (i alla fall helt okej) tal dricker jag nu upp min rekvisita med gott samvete.

På tal om rekvisita måste jag plugga in teatertermer nu. Praktikintervju imorgon. Jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig, så jag förbereder mig på allt. Men det är svårt. Man är så mittemellan som praktikant. Är jag på riktigt eller bara på låtsas eller riktig på låtsas? 

hur gick det sen?

Ska till skolan nu och ha mitt tal. Fan. Är både nervös och inte alls nervös. Men jag har Strindberg på min manuslapp. Int kan det väl gå rokot då?

maskerad.

Var Lilla My förra helgen. Det var kul.

"jag förbättrar väggarna"

Igår. Igår igår igår. Såg jag bästa pjäsen jag sett i mitt liv sedan En komikers uppväxt 2006. Pleppo är en annan grej. Det hör till en annan dimension. Igår såg jag Håpas du trifs bra i fengelset.

Jag vet egentligen inte vad jag ska säga. Ska jag skriva "Jag grät och jag gråter"? Ska jag skriva "Det är ju sådär det är"? Ska jag skriva "Härlig är jorden, maa on niin kaunis"?  Vem på jorden vill det egentligen? Egentligen? Jag vet inte alls vad jag ska. Den tömde mig på precis allt samtidigt som den också fyllde mig med någonting. Jag vet inte om det är insikter eller bara sorg eller bara verkligheter.

Det var så anspråkslöst. Så fint omvandlat. Tycker jag som har läst boken. Hur allting var så vackert invävt. Berättelsen och allt det andra samtidigt men ändå åtskiljt. Allting på en gång, i två fantastiska, trovärdiga skådespelare. Så mycket viktigt, så mycket avskalad sanning, så mycket kallt och så mycket varmt och så mycket hat och så mycket kärlek. Det var det vackraste, ärligaste och mest omskakande jag sett. Jag vet, jag slösar med mina superlativ efter nästan samtliga kulturevenemang. Denna gång är det befogat.

Jag skrattade. Några få gånger. Åt fåglarna på Samis tröja och åt Jimi Hendrix och ibland också åt verkligheten faktiskt. Allt var bara så sant ibland. Och då kände jag mig i vanlig ordning lite skamsen eftersom jag var ensam om synvinkeln.

Insåg när jag kom hem att "Sami" bland annat har varit med i Kopps, Rederiet och Jägarna 2. Och där sitter jag på andra raden och inte märker något.

Om ni är i Sverige och har möjlighet att se deras turné, se den. Alla behöver den. Om ni är i Finland eller annat land och inte kan så kan ni ju fundera på om man hade kunnat få till stånd en liknande uppsättning där.

Från Regionteaterns Youtubekanal:

huvudet på spiken.

diskussion med sverigefinne:

jag: och vi är båda minoriteter, fast åt fel håll. eller liksom motsatt håll.
han: nja, i svenskars ögon är vi nog båda finnar oavsett om vi vill det eller inte.

det mest sanna jag hört på veckor. och inte då för att man skulle avsky nationaliteten på något sätt utan för att folk har svårt att skilja på begreppen och därav felanvänder dom. ja.

fredag.

Hej. Nedan övar jag på mitt tal. Det vill säga svamlar om en bloggerska och bryter dåligt på finska. Nu ska jag diska och åka till stan. Hej.

livets fisk.

ursäkta men jag har haft lite svårt att andas på sistone.
andas, hänga med, förstå, leva, prestera, sova.
allt har varit ganska svårt och jag har gått runt i ändlösa cirklar.

nu är det åtminstone ovaler.
jag får åtminstone några timmar sömn.
och jag har två praktikgösar på kroken.
drar inte upp än.
man ska aldrig dra för tidigt.
"vent tills flöiti e ondär"
men det är en konst.
"to dråo liiti fö seint"

men allt löser sig.
får jag inte upp någon gös har någon i alla fall blivit mätt av masken.
(även om den innehöll ett ganska stort misstag.)

nu ska jag ta en välbehövlig helg.
kanske baka kokosbollar imorgon.
sedan på pubquiz med mina kamrater i lag strindbergs böcklingar.
godnatt.

oli tarkoitus lähteä juhlimaan.

är trött hela tiden och du frågar
hur jag mår och jag svarar
att jag mår bra för jag vet
att du inte bryr dig och du vet
att jag ljuger vi vet båda två
att allt är en illusion
av landsflykter högmod slarv egoism
okunskap barnslighet omogenhet

jag slösar 50 öre på din osäkerhet
50 öre som inte ens finns
jag slösar 50 öre på mig själv
min egen oförmåga att stå emot
slå ifrån
nej
det här är inte vår tid

jag undrar hela tiden var du är
för jag ser ju att du inte är här
inte med mig inte med oss
ingenstans och jag vill bry mig
men vem är jag att ens fråga

övar på någon slags finska
och känner
att jag är för gammal för min ålder
eller för ung för min tid
när jag lär mig tragiska låttexter
utantill och springer till affären
köper finskt godis för 40 svenska kronor

sjunger på vägen hem
juodaan nää ja lähdetään
annoin ovimiehelle vitosen
koska olin niin iloinen
mitt oborstade hår under min mössa
och mina nonchalanta byxor som tagna från en pyjamas

skvallrar:
hon är inte härifrån
hon bryr sig inte så mycket
hur ska hon nånsin förstå?
att ytan är det relevanta?
hon är körd
hon måste ta båten hem

eller kan man ta båt till finland?
är det hav emellan eller kan man köra bil eller hur tar man sig dit?
kan man göra någonting alls där eller blir man melankolisk och förbannad direkt?
tänk om man kommer till den ärliga verkligheten?
vågar vi ens tänka på hur man har det där?
tänk om bubblan av konstlat tillfredsställande spricker
och någon kräver något av oss?
vi, som inte har gjort något.

muminte.

Låg i postlådan i tisdags när jag kom hem efter en dag halvt i helvetet. Absolut min nya favoritdryck. Tack Nedranvägen!