bildning.

4-åring tar selfie.

Jag: Tar du foton på dig själv?
4-åring: Ja, jag håller på och bildar mig.

liivi.

när man pratar med vänner som man inte pratat med sedan avslutning.
när hon säger att det var det kanske jobbigaste året i hennes liv.

och jag blir alldeles lättad och varm
och hjärnan: herregud vad modig hon är.
det var ju precis så det var. också för mig.
det var kanske inte fel på mig. det kanske var helt okej att känna så.
att känna sanningen.

tänk att jag bröt en helt oväntad och totalt osannolik dröm och god möjlighet för något jag hade väntat på, längtat efter, önskat mig, trott på. och så blev det inte alls som jag hade tänkt mig. det där året blev knappast det för någon. vi drog åt fel skruvar.

jaja. jag har en annan god vän.
det är svårt att tro, nu när det börjar bli höst och det mörknar i sveriges nordligaste tätort, men det är sant. jag har flera och jag måste ta hand om vänskapen.
men den andra.
hon sa:
kanske skulle du ångrat att du inte begav dig ut på fler äventyr.
och det var väl det jag kände, hela tiden, att jag inte var klar ännu.
jag var ju inte ens 25 och inte är jag det än, vad ni än vill påstå.
och nu är jag bara här tills någon vill något annat.
jag måste träna på att bara vara.
jag är helt värdelös på det när jag inte vet hur det ska bli.

som att jag någonsin hade kunnat tro att jag skulle hamna här.

önskemålen.

Hört i Lappland.

Man 1: Spela mysiik!
Man 2: Vad vill du höra?
Man 1: Hiphop!
Man 2: Något sånt har jag inte.
Man 1: Det har dy visst, dy är ju en hippie för fan!

Man nummer ett föreslog sedan "finsk tanssmysiik" men ändrade sig till "något som lååtter" och ställde sig vid cirkelsågen.

Tänk sen, att sitta där i midnattssolen bland myggen och äta hemgrillade hamburgare. Till ljudet av en cirkelsåg. Jag älskar det här, så ofta. Även om det är ensamt, för ofta.

söderöver.

Har varit i Uddevalla några dagar. Ungefär fem. Där bor en av mina bästa vänner. Jag åkte i torsdags och kom hem igår, lagom till Samens semester. Ja, jag skrev hem. För nog är det här hem. Just nu. Jag har aldrig haft svårt för att känna mig hemma. Det går lite överallt. Det var bara svårt på ett ställe och därifrån flyttade jag för en dryg månad sedan.

Tog dock en dags resepaus just där, och träffade två andra av mina bästa. Den ena har jag inte känt länge. Ett drygt år. Och varje gång jag umgås med henne blir jag så glad i magen. Hon är så rolig och genuin och ärlig. Och 50+. Jag är glad över att jag inte begränsas av människors åldrar. Ibland blir jag lite ledsen över att vi inte känt varandra sedan barndomen och inte kunnat dela den samtidigt. Men då tänker jag på ett ordspråk som jag har hört som heter bättre sent än aldrig.

Igår på Arlanda träffade jag en gullig gammal tant som reste med assistans. Hon skulle sitta på caféet i tre och en halv timme och vänta tills assistansen hämtade henne där hon lämnats. När jag var tvungen att gå till gaten gick jag och köpte en tidning till henne. När jag gav den sa hon "tack så mycket, nu behöver jag inte använda hjärnan ett jäkla dugg!"

Nu ska jag titta på mumin på samiska. Hej hej.