ååri.

i lappland över nyår, stressade från österbotten till västerbotten till norrbotten och sov för länge och halkade över blankis till busstationen och tänkte nästan glömma mitt spel kvar på köksbordet. men allting med vad jag vet, möjligen förståndet någonstans på fartyget.

tänker tillbaka på mitt 2015, vet inte om jag ska skratta eller gråta. hur ska man veta? eller om det ändå är frågan om tvivel - kanske gråta? minns nästan inte första halvan av året, skolan i uppsala var så intensiv. minns bara avslutningen och ihoppackningen och bilresan till lappland.

i lappland var allting så hopplöst och i efterhand är jag glad att det var långt till allt, även dårhuset. för hade dårhuset funnits nära hade jag suttit där idag. dom senaste åren i mitt liv har jag haft det bra. haft mycket tur och mycket driv framåt, varit med om mycket.  2015 stannade på något vis upp.

nästan ingenting gick som jag tänkt, och jag har då inte alls mått särskilt bra. varken före eller efter lappland, men allra minst efter. nu har det dock skett ett och annat i rätt riktning, jag har kunnat flytta och kunnat sysselsätta mig och leva i en stad. men jag är inte framme än. 2016 vill jag gärna komma fram, i alla fall i några steg till.

tänker på saker jag är glad för, t.ex. ingen som stod mig nära var sjuk, jag har haft bra kontakt med människor jag ville, julen var fridfull, lappland har jag fått erfara som jag drömt om fast det inte alls var som i drömmen men ändå. imorgon ska jag försöka hinna sammanfatta.

studentin.

Wiki gav mig studentexamen, via Örebro och Prins Eugen. Jag har avklarat studentexamen men kan inte säga att jag har gjort så mycket med den. På den tiden var det ett jävla tjat om att den var så viktig och bra och bla bla. Håller ej med, eller det har i alla fall inte stämt för mig. Har visat upp betygen en gång tror jag.

Minns fruktkorgarna, stränga blickarna, pulpeterna, tröttheten, rädslan för försovning. Rädslan för att inte klara det. Tänk att den ständigt finns den rädslan. Då, fast man var 18 år och hade så mycket framför sig, så gick man och trodde att allt var studentexamen. Idag är man avsevärt mycket äldre och tror att livet är hela livet.

Kom hem från Finland idag. Åker imorgon till Lappland för att fira nyår. Glad att jag städade lägenheten innan jag åkte iväg innan jul.

haiti.

Via Lennart Hellsing, mulatt, kom jag till Haiti. Vet ingenting om Haiti men lite stickigt är det att säga. I munnen. Haiti. Tydligen talas där franska. Som i förrgår. Idag har jag ätit mat på ABC med vänner. Tillsammans fick vi världens bästa idé. Kom an, livet. Vi ses sällan, hörs då och då. Skrattar alltid.

När jag kom hem hade Oxie plötsligt börjat fungera åter. Förstår inte hur jag ska kunna hantera detta, är så lycklig. Hur ska jag kunna hålla tiden tills jag ska till min kusin. Kommer att missa klockan. Oxie oxie oxie. My life.

franska.

Mitt nya koncept för att hålla igång bloggandet: dagligen gå in på wikipedia, göra tre random klick och skriva om det tredje. Kom idag via belgisk litteratur och något annat in på franska. Ja vad ska jag säga om franska. Kan inte franska, läste tyska istället. Sörjer inte ännu att jag inte kan franska, men kanske kommer den dagen. Bonjour. Tycker om att äta franska. Med salt och utan ketchup. God jul.

kreativiteten.

Majoriteten av mina (bra) idéer kommer precis innan jag ska sova. Det är bra, för det är skönt att ligga i sängen och låta det flöda. Men vad som fullkomligt suger är när idén kommer precis i stadiet mellan sömn och vakenhet och nästa dag minns jag bara svaga, små fragment. Typ hur jag har tänkt filma och röra mig men replikerna är borta. Stumfilm next. Satan.

tänk på något roligt.

Imorgon ska jag lämna pissprov. Avskyr att pissa på beställning. Sitter där och försöker tänka på något roligt men kämpar och kämpar och det kommer inget piss och DET HAR ALDRIG HÄNT NÅGOT ROLIGT I HELA MITT LIV.

Men se jo det har det. Till exempel:

1. För några somrar sen när jag och Emely åt på McDonalds på bänkarna utanför restaurangen. Plötsligt flög en kråka precis ovanför huvudet på en gammal tant som också satt och åt, och fågeln tog hennes hamburgare ur händerna.

2. I höstas när jag och en klasskompis satt i tv-rummet och diskuterade. Ytterligare två stycken kom in för att titta på Hem till gården. När jag då bestämde mig för att gå till mitt rum och läsa, försökte min översociale kompis få kontakt med dom andra två.

Han: Aha, vad tittar ni på då?
Dom: Hem till gården.
Han: Formel 1?

Formel 1. Som att det någonsin kunde vara det där i öknen, terrängen, bland massa grälande finklädda dramatiska människor.

3. För några år sen ute på stan i Växjö. Dom ringde från min bank i Finland och jag svarade, varpå det passerade en liten gubbe med en städvagn som skramlade brutalt mot kullerstenarna på torget. Emely var såklart med. Såklart skrattade vi ihjäl oss.

4. En gång när jag och några vänner diskuterade politikers kläder, och vi på något sätt kom in på Obama och skomakare.

Jag: Vadå, skomakare?
Vän: Ja, jag tror ju inte att han handlar på Skopunkten.

5. I våras när jag och klasskompisar var ute på krogen och vi träffade en random tant som kritiserade dallarn på följande sätt: "Men vad är det här?! Du kan ju inte ha den här?! Den är ju från Hitlers tid!"


Nu börjar jag strax feberyra men vi kan väl säga som så att fortsättning följer.

glad påsk.

Julen. Den högtid jag gillar minst. Eller, jag vill tycka om den. Jag vill tycka att den är mysig. Och ibland är den väl det. När jag är trygg. Det var jag förra året när Samen var med men i år jobbar han och jag åker ensam till hem, och jag vet hur det blir. Hur det brukar bli, hur det är, hur det var, hur det blev. Hur det blir, när jag kommer och rör om. När jag står där, fri att kritiseras, klagas på. Halloj.

Lägger varje år ganska mycket tid och pengar (ja, jag har ett liv usko tai älä och jag måste liksom andra människor anpassa mina resor efter det) på att ta mig hem för att jag hoppas och någonstans ändå vill det, så snälla.

Jaha om man skulle dricka lite blåbärssoppa. Det är gott. Är sjuk, feber. Det var länge sen. Samen har varit här och matat mig med panadol. Det var snällt. Han lärde mig hur man lagar paketband sådär krulliga med sax. Jag har nu paketerat alla klappar. Hade tänkt beställa sista julklappen på www men insåg att det var 20nde december så i feberhettan gick jag till affärn och hittade vad jag skulle ha på 2 minuter. Tror jag.

trodde aldrig att det skulle ta slut.

Det har hänt.

Jag har flyttat. Jag har fått praktikplats. Jag ruttnar inte längre bort i nordligaste Sverige.

Det känns bra på alla sätt. Jag är inte återställd och det kommer nog att ta ett tag, men jag är på väg. Jag råder ingen under 50 att flytta dit. Eller ingen som känner sig mitt i livet på något sätt. Flyttade efter skolan eftersom jag inte hade jobb, tanken var över sommaren som längst. Det blev över sommaren, och ytterligare 3 månader.

Det är en sak att flytta till ett ställe där man inte känner någon. Men att flytta till ett ställe där det inte går att lära känna unga människor för att dom inte finns där, det är tungt. Att flytta till ett ställe där det inte finns jobb, och vara tvungen att resa minst 200 kilometer enkel väg för att gå på intervju, det är både slit- och kostsamt.  Att flytta till ett ställe där du inte kan gå på café, bio eller teater när andan faller på. Där en examen i litteraturvetenskap får dig att framstå som Mahatma Gandhi och där du inte kan gå utanför dörren utan att det fladdrar i gardinerna i granngården. Nej.

Har aldrig utvecklat en sådan rastlöshet någonsin i livet som jag gjorde där. För att jag inte var stimulerad såklart. På dagarna tänkte jag att jag skulle hälsa på folk i hela Sverige, åka till Pello på konsert, resa till Jamaica men inte kom jag längre än över bron och gränsen till Finland. Jag startade hantverk, målade en stol, byggde 1000-bitarspussel, försökte lära mig spanska, tittade på alla TV-serier som fanns, funderade på att skaffa barn för att ha något att ta hand om.  På nätterna grät jag av ångest och värdelösthet.

Det var roligt att gå på fester där. För att alla, gammal som ung, finne som svensk, same som tornedaling, var otroligt fördomsfria och levde i nuet. Vad du gjorde förra helgen eller vem din faffa var, det var skit samma. Drömmen om Alaska eller drömmen om Stockholm, ingen skillnad. Diagnos eller utan.  60 eller 500 hästkrafter. Yamaha eller Skidoo. Alla välkomna. Skål.

Håller nu på och återupptar hur man beter sig bland folk, borstar håret, väljer kläder utan hål och annat jag inte har brytt mig om på ett halvt år. Herregud att det kunde bli såhär.