midnattssanning.

Han: Du tycker att det är konstigt att äta bullar.
Jag: Det har jag väl inte sagt. Nu hittar du på igen. Du borde egentligen bli författare för du har sinne både för detaljer, dramatik och modifiering.
Han: Men du tycker det är konstigare att jag äter bullar än att jag inte har en rover.

främja kreativiteten.

Jag: Sko do kona skick hiid na såndi plaströir som do har i arbeiti?
Pappa: Jåå, men va ska do me tem tili?
Jag: Nå ja veit it ho ja ska föklaar men... Bygg en flöjt.
Pappa: Jaha. Nåo kan ja skick.

Helt vanlig konversation.

kan jo eta åpp dem på pååsk tå.

Fick vampyrtänder på jobbet förra veckan. I present av någon som hade gjort något projekt. Fattade inte riktigt. Goda var dom. Eller okej, ätbara. Roligare att posera i. Medan jag tog detta foto stod en dansk och borrade och sågade bakom mig. Var lite rädd att han skulle se vad jag höll på med. Sen tänkte jag att skit samma. Han med sitt och jag med mitt. 

nästan som förr.

Denna termin läser jag, vid sidan om praktiken, en kurs om samer på distans via ett universitet högre upp i landet. 

Nyligen hade vi i uppgift att reflektera över en bok. Jag skrev: 

 Och min lärare svarade:

ville ju se.

Först Susanna Alakoski i höstas. Nu Jonas Gardell igår. Var här och föreläste/showade/pratade/diskuterade. Har inte sett en affisch, inte hört ett ord, inte känt ett dyft.

Är det något som denna stad suger på så är det marknadsföring. Skärpning hörni.

barn.

Jag har förresten fått en ny släkting. Han heter Rune. Så fint.

ja eller nej.

Har blivit erbjuden botoxbehandling. I läpparna.

Nå nej. I mina lårmuskler. Vill göra det. För att det är bra. Det slappnar av musklerna och tränar man bra under tiden kan det hållas avslappnat en längre tid. Men. Mutta. But. Bene. Aber.

1. Sjukhus är min absolut största skräck. Jag klarar inte av det längre. Behöver bara entra byggnaden 
för att få blodtrycksfall, yrsel, panik och hjärtklappning. Det här på grund av traumatiska händelser från tidigare som har fastnat i min dumma hjärna. Jag är inte rädd för nålar eller blod eller något sånt specifikt. Det är bara miljön. Stämningen. Allt. 

2. Jag genomgick denna behandling för 10 år sedan. Och jumalauta den smärtan. Jag har hög smärttröskel men där grät jag. Nålsticket var ingenting. Men injektionen i sig. Obeskrivligt obehaglig. Jag har både frågat Google och min terapeut, och båda hävdar att det inte gör mer ont än ett myggbett. Men jag undrar om dom menar nålen eller stunden när medlet når musklerna? 

Men ja. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att göra det ändå. Vill någon komma med så att jag har någon jag kan skrika på och knipa sönder? 

en offentlig hemlighet.

"När min man sover smyger jag upp på vinden och räknar mina elefanter. Porslinselefanter. Jag har 208 stycken i kulörta, uppseendeväckande färger och räknar dom varje kväll. För att försäkra mig om att alla finns kvar, att dom mår bra och inte lider någon nöd. Och för att det ger mitt sinne en inre ro. Min favorit är röd. Han heter Esbjörn och jag stal honom på en basar i Indien.

Jag måste räkna dom när min man sover eller är borta för han är rädd för elefanter. Även porslins. Jag gav honom en porslinselefant (en spygrön som jag fick av en tandläkare när jag lagade ett hål) en gång i födelsedagspresent men han blev både rädd och arg och skrek att sådär kan jag ju inte hålla på, det är fan inte hållbart, och sen sprang han ut och försvann. Jag trodde han skulle komma tillbaka men det gjorde han inte så jag ringde polisen. Dom hittade honom i skogen i närheten. Han hade sagt att skogen är väl den enda elefantfria zonen i Sverige.

Han är inte medveten om min samling och jag vill heller inte att han ska vara det. Jag vill inte att han försvinner igen. Trots att jag älskar elefanterna mer än honom. I hemlighet."

en "hemlighet" som jag skrev förra veckan. i torsdags läste skådespelare upp den för publik. ingen visste vems hemlighet det var. förutom jag då. det är så häftigt att se opåverkade människors reaktioner. 

inlevelsen.

Var idag och såg på en barnpjäs som går här på teatern för tillfället. Den handlar om att det är bra att vara annorlunda och den var väldigt fin.

Skådespelare: Verkligheten blir ju annorlunda beroende på hur man känner sig. Om man är glad, ledsen, arg. Eller kär.
Barn i publiken, ca 7 år: JA! Som jag!

det var åtminstone likt.

Såg just Gunnars butiksbuss genom fönstret.

Sen kom jag på att jag är på praktik. I Växjö.

en första.

Tydligen fick jag en text publicerad i dagens Vasablad. Fattade det när jag kollade mejlen i morse och hade fått reaktioner från en okänd man som kände igen sig i det jag skrev.

Ja. Ni kan ju läsa. Eller strunta i det. På kultursidorna någonstans tror jag.

Mvh
Debutanten

P.S. Jag skulle bli glad om någon med band till mig (vänskaps eller blods eller annat) sparade tidningen så att jag antingen kan få den på posten eller läsa det när jag besöker finländska marker (är i nuläget osäker på när det sistnämnda sker).

kött och blåbär.

Sean Banan ska uppträda i Vörå i sommar. Sitter här och skrattar så jag gråter. Livet. Tror ni alls han förstår?

8 minuter jag vet inte vad.

Ikväll har jag gjort en video om saker som ville komma ut. Om svenskars kunskaper om finlandssvenskar. Och sånt. Tryck på play, lyssna och lär.



Farväl.

häst.

Den fagra hästen på bilden (till höger) berättade just att jag ska få rida! Om en månad, men ändå. Rida. Saknar det. Saknar hästar. Äntligen. Tror jag ska ta med en morot och stå där och mata som en idiot. Som back in the days.

the last skämt.

Jag läser tidning. Han står mitt emot mig och klipper med en sax i luften.

Jag: Jaha?
Han: Ja, jag spelar sax.
Jag: Alltså............

slutet.

"Vi kunde ju inte börja ge dig sånt där på premiären när hela ledningen var på plats, så du får den nu."

Tack fantastiska människor för bästa praktiktiden i mitt liv. Med ansvar växer man och det har jag gjort. Jag har lärt mig så mycket och börjat fatta nya saker som jag tidigare inte ens har varit kapabel att tänka på.

Jag har fått utlopp för min humor och inte behövt känna mig konstig. För det har vi varit allihop. KONSTiga.

Jag har haft en uppgift som har känts meningsfull och viktig. Viktigare än jag i början kunde ana.

Tack för allt ni har lärt mig. Tack för tålamodet, tillmötesgåendet, humorn, förståelsen, värmen, TEET, lyckan, sarkasmen, skämten, skratten. Tack för att jag inte en enda jävla gång har behövt förklara vad det innebär att vara finlandssvensk. Tack för öppenheten, skickligheten, begåvningen. Tack för förtroendet.

Och tack till cheferna, som på intervjun i november vågade sätta en helt oerfaren och ganska vilsen praktikant på en uppgift som denna. På frågan om detta var något jag kunde klara av svarade jag "Alltså jag har ju sett mycket teater, så jag fattar ju ändå en del". Helt ovetande om hur mycket det slutligen skulle kräva av mig. Ävenledes hur mycket det skulle ge. Tack.

Nu upphör min karriär som sufflör och jag övergår till administrativa uppgifter resten av praktiken. Hej.

fredag.

Fjärde turnéföreställningen. Tredje i vilken jag inte behövde ingripa. På rätt väg.

Alltid på vägen. I bilen. The bil. Som jag aldrig vill sluta kliva upp i. Vill aldrig sluta höra skämten. Verkligheten. Ironin. Livet. Artisteriet. Och jag får frågor. Om det har varit som jag trott, som jag förväntat. Nja säger jag. Mer precision.

Detta är tydligen ett ansvar få praktikanter förunnat och det förstår jag väl egentligen men jag vet ju inte vad jag ska svara så jag säger "ja" och sen slår vi av helljusen.

Till slut är alla utom jag avsläppta ur bilen och Han frågar om Han får bjuda på hamburgare och jag, den hungriga, fattiga, sällskapssjuka studenten säger "ja" och sen slår vi på helljusen.

Ja. Tack. Sista föreställningen för min del imorgon. Har alltid haft känsliga tårkanaler.

livet.

gå och se.

Har inte velat skriva så brett om vilken pjäs jag sufflerar. Mest för att jag har varit nervös över att någon jag känner (vem fasen det nu skulle vara) skulle läsa och sedan komma och titta medan jag tjänstgör. Men med tre föreställningar kvar kan jag ladda upp en bild.

Och här en fin recension, om ni vill ha lite mer bastant information än min lösryckta blogg.

sverige pussas och kramas.

Gruppkram inför gårdagens föreställning.

Hon: Vill du vara med?
Jag: Äh, kramas ni.
Han: Ja det är sånt man gör i Sverige. Finnjävlar håller inte på med sånt här trams!

Fast jag brukar vara med. När jag hinner. Saknar dock skriken. Finnjävelskriken. Peppen. Nu är det bara en lugn ring. "Jaha, nu är vi här. Nu ger vi dom."

Min impuls vill alltid lägga till ett "VAD DOM TÅÅÅÅL!"

Traryd idag. Farväl.

edwalls allan.

Bolmsö idag. En pittoresk ö mitt i ingenstans. Samma storlek som min hemby i invånarantal, ungefär. Har länge velat finna ett sånt ställe i Sverige för att kunna jämföra lite. Dom hade skola och affär.

I bilen på väg hem släpptes folk av längs vägen, och till slut var vi tre kvar, en i varje bänkrad. Jag i den mittersta. Jag satt i mina egna tankar när min selektiva hörsel plötsligt aktiverades och jag hörde personen i sätet bakom mig säga "May I present..."

Jag tittar lite frågande bak och min hjärna kommer i samma stund ihåg att den också, någonstans vid sidan om alla tankar, har noterat ett "Ladies and gentlemen!" strax innan detta, och även ett lite längre mummel innan dess.

Jag: Pratar du med dig själv?
Han: Ja, har ingen annan att prata med här bak.
Jag: Jaha. Vem tänkte du presentera?
Han: Allan Edwall.

Bra plan. Ursäkta att jag avbröt.

i mål.

Gjorde en tatuering igår. Nå nej, jag skojade. En av skådespelarna har en sån där i sin roll och igår passade vi på och busade till det lite, premiären till ära.

Efter applådtacken fattade ju inte jag, det dumhuvudet, att jag också skulle upp på scenen. Så jag bara satt där och så började alla ropa "IDAAA!" och kom springande med rosor och sylt. Det var absurt. Rom i sylten.

Efter föreställningen åt vi sjukt god buffé och drack billig rusdryck. Och det delades ut presenter. Lite som julafton.

 Jag fick en bil. Insider-skämt från pjäsen. Tycker den är ganska fin.

 Av chefen fick jag ett glasäpple. Har inte riktigt bestämt. Var jag ska ha det.

 Presentkort till Akademibokhandeln.

 Sylt i mängder.

Och en blomma som under transporten blev lite mörbultad. Men vi har haft en diskussion. Det är lugnt nu.

Jag är stolt över skådespelarna. Igår behövde jag bara hjälpa en gång. Från det att vi har suttit och druckit te i källaren och övat och övat och jag har tjatat och hittat på ramsor och vi har inte riktigt vetat om vi ska skratta eller ge upp, till felfri premiär 6 veckor senare. Trettioåtta tätskrivna sidor helt bisarrt skruvad text där varje ord betyder allt. Ja. Jag är stolt och glad över att ha fått vara med om denna utveckling. Nu drar vi på turné.

mitt livs första (och antagligen enda) premiärrosor.

GODNATT!

premiär.

HEJDÅ.