absurda sekunden.

 Dagens mest absurda:

Vi väntar på att lektionen ska börja. Plötsligt kommer en kvinna med tysk brytning och kikar i dörren. "Har ni nån lärare här?"

 När hon inte fick något svar svarade hon själv. "Inte än!". Sen gick hon. Och hon kom inte tillbaka.

ibland så.

Spelar oxie. Tyckte mig känna igen frosten i håret och kylan i kinderna på en annan spelares bild. Frågade honom var den var tagen och han sa Jokkmokk.

Tydligen var vi båda samtidigt där på marknaden i februari. Och ingen av oss köpte något, förutom renkebab.

Oddsen.

svalkar livet.

Idag har jag övat på att se ut som en vakthund.

dagens enkla bildmatematik.

 +

 =

högklassigt.

På båten till Stockholm träffade jag och Simon ett fyllo. Han drog ett skämt av lägre klass som jag ändå band någon slags kärlek till.

Han, stolt och våghalsig: Jag kan också åka skidor på sommarn!
Jag: Jaha?
Han: Japp! Ärtskidor, rullskidor!

"hondee ja båor mee"

För nån dag sedan berättade jag en anekdot för Mange där uttrycket "hondee som ja båor mee" ingick. Det var inte huvudpoängen, men han tyckte det var roligt. Jag hade inte ens reagerat. För det är så vanligt. Så typiskt österbottniskt.

Han tyckte det lika bra hade kunnat vara en hund eller en katt som en fru. Och ja, visst har han ju rätt.

skrivarsjälen.

På biblioteket med Sofie. Kände mig olidligt trött och bestämde mig för att i några minuter vila mina ögon. Lade armarna över bordet och huvudet i dom. Efter cirka en minut:

Sofie: Nämen Ida...
Jag: (tittar upp) Va? Har jag skrivit något opassligt någonstans?

Att det är det första jag tänker på när någon tilltalar mig med halvnegativ klang.

august.

efter en lång dag i skolbänken med kritik och flygande pennkorkar har jag och emely firat augusts (strindberg) namnsdag (7 januari) några dagar för sent. vi bakade en kaka som vi skrev AUGUST på, medan vi lyssnade på nordman.

egentligen ogillar vi strindbergs verk ganska långt. ändå tar vi oss an grejer som dessa. det är bara med emely sånt kan kännas "normalt".

ja, det står august på kakan. det ser ni nog med lite fantasi och framför allt bakgrundsinformation.



kanske världens finaste bild. alla bilder är förresten emelys.

det här är till dig min kanonkompis.

inatt fick jag och emely ett nytt anfall. ett sådant som bara hon och jag kan få. jag skrattade så jag grät och hon låg på golvet. båda hade andningssvårigheter. och vi satt vid varsin dator i varsin lägenhet. skulle någon ha sett oss hade vi skickats till psyket direkt.

för det är ingen som förstår. att små, små saker kan bli så väldigt, väldigt roliga på så enkla men ändå så tillskruvade vis. när jag kunde andas igen, 45 minuter senare, tänkte jag "fan, min uppsats. jag skriver uppsats och så sitter jag här och ägnar 45 minuter och absurdhet och skratt". men vad ska man göra när man inte kan sluta?

idag satt vi på subway och åt. skrattade åt samma saker igen. sen gick dörrarna till mataffären bredvid sönder, och hela tiden kom det nya, ovetande, människor förbi som nästan gick in i dem. och vi satt där och skrattade åt stackrarna. hade det bra med våra smörgåsar. ingen nöd på oss liksom. och till sist klämdes en kille i dörren. vad gjorde vi? jo. skrattade. i smyg. jag hoppades lite att jag själv skulle klämmas som straff när jag gick in en kvart senare. men nej.

alltså det finns inte många människor på denna jord som förstår min humor sådär jättebra. det finns två stycken i min kompiskrets i finland. hej på er jag vet att ni läser. och så finns det en kusin och en humorduo i österbotten. men det tar stopp där.

när jag flyttade till sverige tänkte jag lite att kommer jag någonsin att bli förstådd. men se där. i skåne fanns hon. jag kan inte räkna så långt som de gånger emelys och min selektiva hörsel och syn har filtrerat exakt samma saker och vi behöver bara titta på varandra för att skratta. vi behöver aldrig förklara. och det är så skönt. det var faktiskt redan förra hösten, 2010 när jag precis hade flyttat hit, som hon och jag gick på subway under en lunchpaus och jag noterade att vi båda lade märke till mannen som pantade flaskor en bit bort. en helt vanlig grej. men inte för oss. det var då jag tänkte att den här människan ska jag ta vara på.

det gjorde jag, det är jag glad över och nu ska jag sova! kanon!

lugnet mitt i stormen.

idag har jag adventsfikat med mina vänner. glögg, julmust och KYCKLING.


efteråt gick vi upp på vinden och spelade cranium och biljard.


ja, dallarn var också med. adventsfin som ingen annan.

nu blåser det upp till storm och det känns inuti, utanpå och runtomkring att det är söndag.

låt mig presentera

Dallarns modeblogg dallarns nya kläder!

Klicka HÄR!

hur man narrar i årvas.

Ellen, 5 år, lurade mig precis att de har sålt sin kanin Siri.

Jag: Höödo vann har ni Siri no fö tiin?
Ellen: Hahaha.
Jag: Va? Vann e Siri?
Ellen: Henne har vi sålt.
Jag: På riktit? He visst itt jag.

Det lät helt trovärdigt, och jag tänkte att eftersom de nyss flyttat till nytt ställe kanske det inte fanns nånstans att ha henne och så vidare.

Jag: Vem ha köpt hon?
Ellen: Enbär. Enbär ha köpt Siri.
Jag: Alltså nain jäär i Årvas?
Ellen: Mm.

Här började jag kanske bli lite dum. Man heter kanske inte Enbär häromkring. Men jag trodde ändå på det. Tills hon sa "He kanski bara e så att do itt siir on... Hon e tär ut i garagi."

Ellen-Ida: 1-0.