fan.

Var just på arbetsintervju. Intervjun gick väl bra men än en gång (okej, andra gången) satte Dallarn käppar i hjulen. Vad dom inte begriper är ju att Dallarn själv har hjul. Extra hjul, utan käppar. Det försökte jag förklara och det försökte dom förstå. Försökte.

Han får stödja mig ikväll när jag tömmer vinflaskan i alla fall. Godnatt.

högtid.

Kan inte hantera. Trots att jag har folk runtom mig och saker att sysselsätta mig med är det lika förbannat ensamt och tomt varje år. Tur att det bara är 2 dagar denna gång. Det värsta är att jag alltid börjar ångesta i förväg inför nästa. Det vill säga midsommar. Den värsta efter julen. Och så vidare. Påsken är av någon anledning lättast att klara av.

att skriva.

jag visste att det var något jag hade glömt
och det var: skriva en vinnande novell innan april är slut

två dagar kvar och jag sitter här och skriker åt mig själv att man inte kan tvinga fram text, att det inte blir bra. och jag säger till mig själv fan vilken idiot du är du har ju det i dig. du kan tvinga och du kan spy och du kan låta komma för det spelar ingen roll om det är måndag eller lördag eller onsdag eller februari eller oktober eller april för det finns där och det ska ut. det ska ut fast det kanske inte vinner. men det är samma sak med jobb. söker man 20 kommer man kanske till en intervju. söker man 30 kommer man kanske till två, 35 eller 40 och en jävla massa tur så har man kanske ett jobb. man kommer ingenstans om man inte går framåt. eller rullar framåt om man inte kan gå. tänker framåt om man inte kan rulla. vill framåt. och mitt i allt ska man leva i nuet. jävla balansgång.

jag tänker alltid att det ska vara kul att skriva för att det är en hobby och sen när det inte känns kul så slutar jag och tänker att det här inte är mitt kall i livet. idiotiskt. ingenting är väl alltid kul. själva processen är väl sällan kul. men efteråt är det skönt. som när man städar. eller bygger en hylla. eller diskar. eller tar upp en fånig konflikt som har grott i hjärnbalkar sedan 2009. eller ringer en myndighet. eller ja. för att skriva kan vara lika tungt eller tyngre. mentalt. inatt skrev jag 5 rader, grät 10 minuter, skrev 5 till, grät 10 till. för att det måste ut. för att det äter upp mig annars. för att det sitter så djupt. för att det är så otroligt jävla orört att jag nästan blir arg.

och jag vet inte vad det är med mitt tålamod. jag pendlar mellan att ha omänskligt långt och omänskligt kort tålamod. när jag skriver har jag omänskligt kort. jag vill att alla ska läsa direkt. jag finner det meningslöst att skriva några sidor och trycka på "spara" och låta det bli kvar i datorn. vad ska datorn med det. jag vill att alla ska se. idiotiskt tänkt av mig.

ibland kan jag få idéer men sedan tänka "dom ska jag spara till bättre tillfälle, inte skriva ännu". vad väntar jag på egentligen? som att jag skulle bli publicerad, ens. verkligen inte med denna förhalande attityd.

mitt förhållande till mitt skrivande är inte speciellt hälsosamt. men vi kan inte göra slut heller. då dör vi. så länge man lever kan man göra något för litteraturen, eller vad det nu var jag läste i en pjäs på jobbet häromdagen.

en sanning till.

Jag: Ja meillä on ballonger... Siis ilmapalloja. Gud vilket bisarrt kalas.
Han: Hela dallarn är ju bisarr.

en dag.

Idag har jag ringt 3 viktiga samtal utan att vara rädd innan. 2 av dom var när folk var inom hörbart avstånd. I vanliga fall låser jag alltid in mig på toaletter eller allra helst i någon källare dit ingen hittar. Watch me make these small framstegs.

trailer till pjäsen jag sufflerade.

fäller färre hårstrån om jag borstar torrt.

Har bråttom. Praktiken närmar sig slutet, rapporten knappt skriven, arbetsgivare säger nej och jag säger jo, har tider till ortopeder, hästar, människor, måste omtenta grammatik för har bestämt att min examen ska ligga framför mina tår till jul, måste meddela fpa, måste ringa fpa, måste fråga fpa, måste sucka "fpaaaah", måste deklarera, vill ha ett socialt fungerande liv, vill följa med hockey-vm, vill hinna skriva, vill kunna skriva, framförallt.  

Men jag är glad. Trots att enda gångerna jag verkligen hinner tänka är i duschen. Där var jag just. I helgen efter att jag hade duschat hos Ellen och satte mig i hennes rum frågade hon "vill du ha en borste eller kam eller något?" 

hej från stockholm.

Hälsar på goda vänner, firar födelsedagar, dricker öl, tänker på livet,  gör en undersökning.  Hej.

2013.

Idag ska jag vara publikvärd för två föreställningar. Bland annat säga till barn i åldrarna 7-12 att stänga av sina telefoner. Känns som en uppmaning jag egentligen inte borde ge.

dallarns äventyr.

Gick till Statoil för att köpa olja åt Dallarn som fått gnisselattack. Har en cykelolja som jag brukar köpa som är effektiv och smidig. När jag kom dit och stod vid hyllan för all världens tillbehör och verktyg kunde jag bara konstatera att jag inte såg oljan någonstans.

Biträde: HÄJ! Vad letar du efter?
Jag: Jaa, en cykelolja.
Biträde: Den är nog slut. Jag har glömt att beställa in.
Jag: Aha. Jag behöver det till den här *klappar Dallarn kärleksfullt*
Biträde: Jaha, är den helt låst nu eller?
Jag: Nej, men den låter. Gnisslar som fan.
Biträde: Men det fixar jag.

Så gick han bakom disken och hämtade någon flaska som vi gick ut på gården och besprutade hjulen med. Sverige.

överraskar.

Pappa ringer på Skype. Jag hör hur mina tangenttryck ekar i samtalet.

Jag: Giss vem ja skriver åt.
Pappa (förväntar sig vanliga "en kompis" eller "ein i Stockholm"): Nä, ja kan it.
Jag: Pekka Heino.

Inte varje dag.

inte råd att köpa öl som andra ungdomar.

du är den som går runt propert klädd, har koll på klockan, koll på det perfekta livet.
hon är den som rusar runt i tankarna, knappt kan klockan, knappt kan livet.
du är den som bjuder på chanser.
du har dom i en burk.
en jävla plåtburk.
"CHANS"
står det på den och du har skrivit det själv med din prydliga handstil utan ett hack.

"varsågod, ta nu när ni har chansen"
och du tror du är rolig, igen.
skoja du, skoja bort hela ditt liv, hela vår tid.

hon tar en, för att hon tycker synd om dig.
hon hatar egentligen att tycka synd om.
men hon ser ju ändå att du försöker.
hon är ju inte blind.

jaha, en chans. till. den är obefintlig. knappt synbar. där står man och ser dum ut
för att du tror att det är julafton med presentutdelning i saamarin huhtikuu.

nästa morgon har allt gått åt helvete och han står där med en ny jävla plåtburk.
"URSÄKTER" och det har slintat lite på R:et. grät han? grät han när han skrev? hon hoppas.

 "ta nu, när ni kan. vi vet inte när vi kan nästa gång!"
barndomsmening. barndomsmening om mat. inte ursäkter.

hon tar en ändå för hon är ju inte blind men hon måste gräva långt ner i burken för den är nästan tom. den är mjuk, ursäkten. kanske möglig men hon äter och den smakar vidrigt.

kaffepaus.

Han: Har du hört om familjen som åt kläder?
Jag: Näe?
Han: Helgdagsrock åt far. Söndagskjol åt mor. Två par strumpor åt lillebror.
Jag: ........ VARFÖR går jag alltid på dina dåliga skämt?!

hemlighet.

Intervjuaren: Sätt betyg på dig själv hur bra du tyckte du utförde denna intervju, betyg 1-5.
Jag: Tja, jag tyckte det gick rätt bra. 4 kanske.
Han: Då sätter jag ett eget betyg på dig här. Så får vi se om du får reda på vilken siffra det står nån gång.

Jahapp. Livets gåtor.

lågstadiet.

Intervjuaren: Är du duktig på matte?
Jag: Nej. Nej tyvärr.
Han: Kan du multiplikationstabellen?
Jag: Ja :)
Han: Vad är sju gånger åtta?
Jag: ........ Feeeemti... gud jag kan inte, förlåt!
Han: Sju gånger sju?
Jag: Fyrtionio!!!
Han: Haha, bra. Och så en sjua på det.
Jag: Femtiosex. Yes!

fördom på fördom.

Arbetsintervju imorgon. Och här sitter jag i vanlig ordning och tänker att intervjuaren kommer att dissa mig med sina fördomar mot Dallarn. Men vem är det då som har fördomar egentligen?

Jag har ju inte en aning om vem människan är. Ingenting om vad den har varit om, dess värderingar eller ens favoritfrukt. Det är väl egentligen ingen omöjlighet alls att den gillar pastellfärgade gånghjälpmedel. Skräpning, Ida. Och lycka till.

fick upp en gammal repetition i huvudet.

Han: Känner ni hur det luktar bränd kork?
Vi: ..... Kork?
Han: Ja, det är jag som tänker.

finsk kork.

Var hos en ortoped idag. Han var jättefin. Imponerad av mina "finska inlägg i kork". Tydligen görs inte sånt hållbart i Svea. Vi har till och med sisu i skosulor.

Jag provade ut nya inlägg till skorna och fick gummiband som jag ska ha runt vristen kopplat i skorna som gör att fötterna lyfter bättre. Eller att jag lyfter dem bättre, snarare. Fattar inte hur det kan funka, men det gör det. Tidens gång.

Han: Så då har du lärt dig svenska här? Eller är du från västra....?
Min terapeut: Hon är finlandssvensk!!

Bra att någon håller koll.

dagens nyheter.

Pippi Långstrump har jobbat på teatern där jag har praktik.

LENKKIMAKKARA.

Sen jag började praktiken har jag börjat månadshandla. Varje gång jag får studiestöd planerar jag vilka maträtter jag ska tillreda under hela månaden och tar Dallarn i handen och går till affären. Sen är det gjort. Har fungerat förvånansvärt bra, förutom med mjölk som jag får så lov att hämta lite oftare.

Känns förbannat vuxet, men man sparar både pengar, tid och ork. Vilket jag ganska snabbt insåg att var bristvaror när jag övergick till strukturerade dagsscheman.

Att impulsköpen minskar är en annan positiv sak. Även om det idag skar i hjärtat. Jag skulle köpa pålägg och stod vid hyllan för korv när jag plötsligt såg en påse herkullinen lenkkimakkara från Atria. Trodde jag såg i synen först, och jag måste ha sett ganska chockad ut för mitt i allt frågade en karl som också köpte korv om jag behövde något från hyllan.

"Nej tack, jag bara tittar. Tittar på en god korv som inte brukar finnas här. En god korv som jag inte har råd att köpa just nu. Inte har råd att köpa för att jag studerar. Studerar så att jag någonsin ska kunna få ett jobb. Ett jobb så att jag någon gång utan att kalkylera desto mer ska ha råd med lenkkimakkara(a?) och juicer som inte är lågpris. Men som sagt, tack för att du erbjöd dig. Erbjöd dig att plocka ner en delikat korv österifrån. Tack."

är så klok.

Jag: Om jag inte får något jobb i sommar ska jag husera som fan och så ska jag skriva. Verkligen skriva alltså.
Han: En konstnär vaknar först när den svälter.

"no borrjar jag!"

Klippte mig. "No borrjar jag!" sa frisören och flinade pillemariskt medan jag såg otaliga centimeter slitet, nordiskt hår dala till golvet. Blev lik min mamma. På ett foto vi har hemma i bokhyllan där hon är fyra år. 

bli vän.

Hänger på biblioteket i stan.Fördriver tiden tills jag ska klippa håret mitt.  Fattar inte varför jag inte är här oftare. Här finns allt man behöver och lite till.  Det lär bli mitt andra hem i sommar. Sommaren som för övrigt upptar en stor del av min hjärnkapacitet just nu. Ska blogga om det nån dag. Kanske.

perspektiv.

"Ditt största handikapp är att du hejar på TPS i ishockey."

Fint tänkt. Tack ja kiitos.

muminpurkka.

Slut på mina favorittuggummin. Kan du skicka nya, Sauli?

18.30.

Jag: Det känns sådär bra nu. Sol. Växjö. Klockan är halv sju. Ja.
My: Jag känner mig glad nu.

här får du en chans till.

är lite rädd.
jätterädd.
rädd.
för att jag har tagit ett beslut.
i mitt eget liv.
mitt. eget. liv.

mitt. liv. som jag fick. som jag fick istället för dig.
som jag försöker leva för oss båda.
förlåt för att det inte riktigt går.
förlåt för att jag är en idiot.
förlåt för att jag inte gav det till dig.
förlåt för att jag redan då "skulle ha precis allt", som det skriks.
till och med ett liv.

din feghet är insmord i tuffa lögner om livet
tuffa som i coola, lögner säger du
tuffa som i tuffa som i svåra, sanningar säger jag

du säger precis hur det känns och jag
jag vågar bara tänka
tänka i versaler men tillika gemener,
"kanske det är nu jag ska SKÄRPA MIG"

varsågod, här får du en chans till, inslagen i mitt finaste papper och med största omsorg
till: dig.
från: mig.

du vet vad det innehåller och jag ser att du vet
du tar emot det men du vågar inte öppna
för du "kan inte"
för du "måste gå"
för du "är ett svin"

varsågod, här får jag en ursäkt av dig, från botten av ditt hjärta, sagd med en tår i ögat
till: du. just du.
från: jag.

jag vet vad det innebär och du ser att jag vet
jag tar emot men vågar inte erkänna
för jag "gjorde fel"
för jag "orkar inte"
för jag "är en jävla häst"

för vi blir såna, så fort.
det är inte vi som blir, det är dom som gör oss.