du är den som går runt propert klädd, har koll på klockan, koll på det perfekta livet.
hon är den som rusar runt i tankarna, knappt kan klockan, knappt kan livet.
du är den som bjuder på chanser.
du har dom i en burk.
en jävla plåtburk.
"CHANS"
står det på den och du har skrivit det själv med din prydliga handstil utan ett hack.
"varsågod, ta nu när ni har chansen"
och du tror du är rolig, igen.
skoja du, skoja bort hela ditt liv, hela vår tid.
hon tar en, för att hon tycker synd om dig.
hon hatar egentligen att tycka synd om.
men hon ser ju ändå att du försöker.
hon är ju inte blind.
jaha, en chans. till. den är obefintlig. knappt synbar. där står man och ser dum ut
för att du tror att det är julafton med presentutdelning i saamarin huhtikuu.
nästa morgon har allt gått åt helvete och han står där med en ny jävla plåtburk.
"URSÄKTER" och det har slintat lite på R:et. grät han? grät han när han skrev? hon hoppas.
"ta nu, när ni kan. vi vet inte när vi kan nästa gång!"
barndomsmening. barndomsmening om mat. inte ursäkter.
hon tar en ändå för hon är ju inte blind men hon måste gräva långt ner i burken för den är nästan tom. den är mjuk, ursäkten. kanske möglig men hon äter och den smakar vidrigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar