forget about the lav.

Samen och jag pratar om renar i hans bekantskap.

Samen: Då får du mata dom.
Jag: JA. Vad äter dom? Lava?

Lava. Ibland undrar jag om jag på riktigt är dum i huvudet.

bröllopi.

Var på min fina brors fina bröllop för en vecka sedan. Kulturkrocksbröllop. Finska och svenska, finlanssvenskar och finnar. Det var roligt och på många sätt rörande och vackert. Bra arrangerat, fantastisk mat, intressanta människor, naati skryyft.  

Så gulliga näbbar så jag nästan vill gråta. Titta på dom. Behöver inte skaffa egna barn när jag redan har sådär fina syskonbarn. 

Har hela livet sagt att jag inte vill gifta mig. Efter detta bröllop har jag ändrat mig. Fan vad jag ska gifta mig. Med den här lappen då, såklart. Ni är bjudna allihop. 

Under middagen höll min kusin ett tal. Det avslutade hon med att säga att den goda svampsåsen var en hälsning från min brors, och min och mina andra syskons, avlinda mor som var bra svamp. Vi började gråta allihop, förstås. Det gick från glädje till gråt på en millisekund och min finländska familj blev, givetvis, obekväm. Inga negativa känslor, aldrig i livet på en fest. Inte ska vi prata om det där som har varit. Va sko he va naa no.

För mig var det samtidigt som det var jobbigt det finaste som kunde hända.  I efterhand kan jag även tycka att det var lite komiskt. Jag undrar vad finnarna tänkte när alla finlandssvenskar mitt i allt började gråta. Dom kan inte ha förstått mycket av vad som hände där och då. Som jag sa, kulturkrockspröllop. Ett välgjort sådant.

annorlunda inte fel.

En dag i Finland bakade jag och min brorsdotter kakor. Först gjorde vi hallon- och körsbärsvulkaner, dom blev helt bra. Sen skulle vi göra något som hette chokladsnittar men det blev bara en enda sörja av smeten (se bild). 

Jag: Oj dehär vart nåo feil he. 

Hon: It vart e feil, he vart bara liiti annorlunda.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon behåller sitt totalt fördomsfria och öppna sinne genom hela livet. 

för avancerat.

Rösten i pappas GPS: Uttala namnet på en ort!
Pappa: Nee, it byri ja me na toko!

hallå hallå.

Jobbet är slut, tiden i Växjö är över, jag har lämnat flyttlasset i Uppsala men sitter för tillfället i ett annat -sala, nämligen min hemby. Här ska jag vara till slutet av veckan när min bror gifter sig i en annan del av Finlandet, därifrån jag sedan åker direkt till Uppsala och börjar min nya skola.

Det här betyder bara en sak och det är att nu, för nu kan jag, ska jag börja blogga som vanligt igen. Oavsett vad svaret blir på kommande fråga. Men jag tänker ändå ställa den - är det NÅGON som fortfarande läser?

Automatiskt höll jag som avslutning på att skriva hälsingar från radiokanalen jag jobbade på. Kan inte leva i det förgångna ständigt. Hälsningar jag.