bröllopi.

Var på min fina brors fina bröllop för en vecka sedan. Kulturkrocksbröllop. Finska och svenska, finlanssvenskar och finnar. Det var roligt och på många sätt rörande och vackert. Bra arrangerat, fantastisk mat, intressanta människor, naati skryyft.  

Så gulliga näbbar så jag nästan vill gråta. Titta på dom. Behöver inte skaffa egna barn när jag redan har sådär fina syskonbarn. 

Har hela livet sagt att jag inte vill gifta mig. Efter detta bröllop har jag ändrat mig. Fan vad jag ska gifta mig. Med den här lappen då, såklart. Ni är bjudna allihop. 

Under middagen höll min kusin ett tal. Det avslutade hon med att säga att den goda svampsåsen var en hälsning från min brors, och min och mina andra syskons, avlinda mor som var bra svamp. Vi började gråta allihop, förstås. Det gick från glädje till gråt på en millisekund och min finländska familj blev, givetvis, obekväm. Inga negativa känslor, aldrig i livet på en fest. Inte ska vi prata om det där som har varit. Va sko he va naa no.

För mig var det samtidigt som det var jobbigt det finaste som kunde hända.  I efterhand kan jag även tycka att det var lite komiskt. Jag undrar vad finnarna tänkte när alla finlandssvenskar mitt i allt började gråta. Dom kan inte ha förstått mycket av vad som hände där och då. Som jag sa, kulturkrockspröllop. Ett välgjort sådant.