Jag har flyttat. Jag har fått praktikplats. Jag ruttnar inte längre bort i nordligaste Sverige.
Det känns bra på alla sätt. Jag är inte återställd och det kommer nog att ta ett tag, men jag är på väg. Jag råder ingen under 50 att flytta dit. Eller ingen som känner sig mitt i livet på något sätt. Flyttade efter skolan eftersom jag inte hade jobb, tanken var över sommaren som längst. Det blev över sommaren, och ytterligare 3 månader.
Det är en sak att flytta till ett ställe där man inte känner någon. Men att flytta till ett ställe där det inte går att lära känna unga människor för att dom inte finns där, det är tungt. Att flytta till ett ställe där det inte finns jobb, och vara tvungen att resa minst 200 kilometer enkel väg för att gå på intervju, det är både slit- och kostsamt. Att flytta till ett ställe där du inte kan gå på café, bio eller teater när andan faller på. Där en examen i litteraturvetenskap får dig att framstå som Mahatma Gandhi och där du inte kan gå utanför dörren utan att det fladdrar i gardinerna i granngården. Nej.
Har aldrig utvecklat en sådan rastlöshet någonsin i livet som jag gjorde där. För att jag inte var stimulerad såklart. På dagarna tänkte jag att jag skulle hälsa på folk i hela Sverige, åka till Pello på konsert, resa till Jamaica men inte kom jag längre än över bron och gränsen till Finland. Jag startade hantverk, målade en stol, byggde 1000-bitarspussel, försökte lära mig spanska, tittade på alla TV-serier som fanns, funderade på att skaffa barn för att ha något att ta hand om. På nätterna grät jag av ångest och värdelösthet.
Det var roligt att gå på fester där. För att alla, gammal som ung, finne som svensk, same som tornedaling, var otroligt fördomsfria och levde i nuet. Vad du gjorde förra helgen eller vem din faffa var, det var skit samma. Drömmen om Alaska eller drömmen om Stockholm, ingen skillnad. Diagnos eller utan. 60 eller 500 hästkrafter. Yamaha eller Skidoo. Alla välkomna. Skål.
Håller nu på och återupptar hur man beter sig bland folk, borstar håret, väljer kläder utan hål och annat jag inte har brytt mig om på ett halvt år. Herregud att det kunde bli såhär.
Det är en sak att flytta till ett ställe där man inte känner någon. Men att flytta till ett ställe där det inte går att lära känna unga människor för att dom inte finns där, det är tungt. Att flytta till ett ställe där det inte finns jobb, och vara tvungen att resa minst 200 kilometer enkel väg för att gå på intervju, det är både slit- och kostsamt. Att flytta till ett ställe där du inte kan gå på café, bio eller teater när andan faller på. Där en examen i litteraturvetenskap får dig att framstå som Mahatma Gandhi och där du inte kan gå utanför dörren utan att det fladdrar i gardinerna i granngården. Nej.
Har aldrig utvecklat en sådan rastlöshet någonsin i livet som jag gjorde där. För att jag inte var stimulerad såklart. På dagarna tänkte jag att jag skulle hälsa på folk i hela Sverige, åka till Pello på konsert, resa till Jamaica men inte kom jag längre än över bron och gränsen till Finland. Jag startade hantverk, målade en stol, byggde 1000-bitarspussel, försökte lära mig spanska, tittade på alla TV-serier som fanns, funderade på att skaffa barn för att ha något att ta hand om. På nätterna grät jag av ångest och värdelösthet.
Det var roligt att gå på fester där. För att alla, gammal som ung, finne som svensk, same som tornedaling, var otroligt fördomsfria och levde i nuet. Vad du gjorde förra helgen eller vem din faffa var, det var skit samma. Drömmen om Alaska eller drömmen om Stockholm, ingen skillnad. Diagnos eller utan. 60 eller 500 hästkrafter. Yamaha eller Skidoo. Alla välkomna. Skål.
Håller nu på och återupptar hur man beter sig bland folk, borstar håret, väljer kläder utan hål och annat jag inte har brytt mig om på ett halvt år. Herregud att det kunde bli såhär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar