På sistone har jag varit så trött och omotiverad. Slö, helt enkelt. Ingenting har varit speciellt uppiggande och jag har fler än en gång funderat på vad fan jag gör här. Inte har jag skrivit alls så mycket som jag hade tänkt att jag skulle göra ändå. Och vad ska jag egentligen göra med det jag har skrivit.
Jag har bott i Norden hela mitt liv och inte på 23 år kan jag påstå att jag direkt har påverkats av mörkret på vintern. Det har nu varit där och visst har det inte varit som på sommaren men jag har ju ändå kunnat ha på lamporna eller göra något där jag helt enkelt inte tänker på att det är mörkt.
Men i år. Usch. Jag befinner mig i skogen, i kollektiv där jag får noll procent känsla för att ha något eget, vilket jag under det här året har märkt att är viktigare för mig än jag trodde. Jag behöver en egen dörr att stänga. I skogen finns ingen belysning, jag kan inte gå ut på kvällarna om jag vill gå ut och gå. Till närmaste affär måste jag ta bilen (tack pappa för att du övertalade mig att ta hit den och förlåt för att jag startade skrikbråk genom att vara envis och tro att jag skulle kunna, eller orka, ta bussen. Hahaha jag är så korkad när jag blir envis) en bra jävla bit. När jag under loven befinner mig i Lappland i Sveriges nordligaste tätort känner jag mig mer civiliserad än här. Ja herregud.
Men så mitt i allt kom två saker på samma dag. Det ena var våren och det andra var en ung, inspirerande, flerfaldigt utgiven författare som gått igenom detsamma som jag gör just nu. Han berättade så enkelt och intressant och med så hög igenkänningsfaktor att jag bara ville stiga upp och ge honom en kram. Att det är här man skapar rampusselbitarna, som efter att vi är klara här kanske någon gång blir ett helt pussel. Att det är klyftigt att hålla på och irra runt bland rötterna och inte riktigt veta, prova sig fram. Det kan en dag leda till en liten växt, som kanske sår nya frön tids nog. Istället för, jag citerar, "en jobbig människa som skriver en dikt på en servett" och det blir genast en stor växt men sedan inget mer.
Och så våren. Nu skiner solen, snön är borta och på söndag utlovas 11 grader.
"Minus?" frågade samen när jag berättade detta. Nå nää. PLUS! Vi ska grilla, kollektivet. Som jag såklart också har lärt mig att tycka om, även om boendeformen ofta är en prövning. Nu kan jag gå ut i skogen igen, för det är ljust. Jag råkade göra det så intensivt att jag fick en muskelinflammation i låret. Men he gaar jåo om he.
Efter författarbesöket skrev jag för första gången på ett par veckor. Senare fick jag ett sms av en kompis som skrev "Nu gråter jag till din text. Du får aldrig sluta skriva." Igår sa en annan "Ida jag började nästan gråta till din text igen." Först blev jag rädd. Vad håller jag på med? Jag vill inte att ni ska gråta? Men så tänkte jag efter lite och visst fan är det det jag vill. Nog ska det kännas. Och inte ska jag väl sluta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar