I torsdags hände det som jag länge har drömt om. Växjö Lakers vann SM-guld. Jag bodde i staden när dom kom in i Elitserien, och självklart blev det ett naturligt val för mig att hålla på det laget från början. Jag har under finalen försökt få biljetter till alla matcher, men inte hunnit komma åt i tid. Såklart hade det varit roligt att vara där, men jag är glad för dom som fick närvara, samt att det är tryck på biljetterna, det är förstås det viktigaste.
Idag tittade jag på gårdagens firande på torget. Jag behövde bara se alla byggnader runt torget för att det skulle hugga till i hjärtat. Givetvis grät jag när det kombinerades med mitt hjärtas sport och en historisk vinst i den orsakad av en hel hög med hjältar och kämpar, men det är något med hela den där staden alltså.
Det är inte bara där jag har lärt känna mig själv och fått vara (med) mig själv och där jag har kommit i kontakt med några av dom viktigaste och roligaste människorna i mitt liv. Den är dessutom alldeles lagom stor. Den har allt man behöver i precis rätt mängd. Det är enkelt och det flyter på. Man har möjligheter att göra det man vill. Det är något med luften man andas som ger mig en känsla av frihet men ordning. Jag tänkte på vilka som kanske stod där, på torget i segermassan. Kanske hon från Ica, kanske min skrivkurslärare, kanske han som brukade servera popcorn på fredagar, kanske han som alltid stod i gathörnet med sin hund, kanske min sjukgymnast, kanske någon av dom arga busschaufförerna, kanske något gammalt krogragg. Kanske en tid av mitt liv.
Jag trodde att Växjö skulle vara min studiestad. Att jag inte skulle sakna den så mycket, det skulle ersättas med annat och livet skulle gå vidare. Men vissa saker är oersättliga. Växjö, tydligen. Jag saknar till och med småländskan här bland en hög procent stockholmska.
Jag undrar om jag måste tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar