Jag må vara en hormonell katastrof men jag började just gråta när jag läste gamla texter som jag skrev under min praktik. Jag grät av lycka och skratt men mest av saknad. Alla skämt, allt och alla jag skrattade åt och med. Allt ansvar och alla uppgifter jag fick och lyckades med. All uppskattning och kärlek som fanns överallt. Vill ta nästa tåg söderut och bara storma in och fråga om någon vill dricka teet som smakade snask med mig.
Helvetti att allt har ett slut. Men det är väl så det måste vara. Hela tiden. För att tåget ska kunna fortsätta. Ibland kör det långt och rakt, ibland kort, ibland byter det spår, ibland är det försenat och ibland spårar det ur. Men det kommer alltid, om inte det så en ersättningsbuss. För den som orkar vänta.
Snart är det dags att leta biljetter till nästa tåg och spårbyte. Idag påbörjade jag andra och sista terminen här. Mycket har levt upp till mina förväntningar, mycket har inte det. Ofta har jag haft skrivarflow, lika ofta har jag inte det. Jag ska i alla fall lägga på lite extra kol nu och se till att det sista som är kvar blir bra. Sen får jag se. Om det blir tåg eller buss. Direkt eller byten? Förseningar, arga konduktörer? Urspårningar, förmodligen det enda jag kan räkna med i mitt liv. Resten har jag ingen aning om. Det fascinerar och det skrämmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar