Mina tröjor blev klara idag. Men de måste ännu strykas, hemma i Pensala på fredag. En hemlighet, som inte nu lägre är en hemlighet, är att jag inte kan stryka. Jag är så ohuslig man bara kan bli. Jag tror jag borde fötts till man. Pappa är arg redan på att jag inte kan stryka, ännu argare blir han väl när han ser min läpp. Få se om mina tröjor alls blir strukna.
När jag kom hem låg ett brev från anstalten innanför dörren. Jag utgår från att ni alla vet vilken anstalt jag talar om. Brevet var tjockt och jag visste vad det skulle innehålla. Ett stort NEJ och en massa besvärsblanketter och kuvert. Jag svor ett fult svärord på finska och böjde det i alla former jag lärt mig medan jag rev upp brevet.
Årets hittills största förvåning sköljde över mig när jag såg att jag har beviljats handikappbidrag.
Skam den som ger sig, sa jag högt för mig själv. Och kände att av alla gånger jag i mitt liv yttrat uttrycket var denna gång den mest passande. 5 gånger har jag skickat in ansökan. 4 gånger har jag fått avslag. Jag är faktiskt glad.
Sen tog jag en pizza och gick på stan med min gymnasiekompis Sandra som jag inte träffat ordentligt sedan augusti.
Imorgon är det penkkis
och vi ska få
karameller på stan
och alla treor
ska skrika
abi abi abi
och jag ska förstå
deras glädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar