har mött en av mitt livs största förebilder.

I förrgår var som vilken söndag som helst. Seg, händelselös och allt jag gjorde var att ligga i soffan och titta på OS. Mitt i allt skickade min vän Ellen meddelande på Facebook och sa att Ola Salo skulle efterfesta inne i stan, eftersom han var här med sin musikal. Ola Salo. Ola Salo! Min guru, som jag hittills bara sett på scenen. Nu fyra kilometer ifrån mig.

Drog på mig ett par jeans, borstade håret och sprang till bussen. Satt och väntade på det angivna efterfeststället i en timme, men han kom aldrig. Frågade en anställd som sa att dom hade privat fest i en annan byggnad bredvid, och dit fick jag inte gå.

Mhm. På väg till bussen igen gick jag förbi byggnaden. Såg i fönstret att han, och hur många andra musikalmänniskor som helst, festade där inne. Tanken att försöka vifta ut honom fanns där, men min finländska uppfostran skrek att det vore jävligt oförskämt att beblanda sig så.

Gick vidare mot bussen och plötsligt kom Johan Wahlström ut från en bakdörr med cigaretter i hand. Lyckan när jag såg honom var obeskrivlig. Jag hade ingen aning om att han var med i musikalen, jag blev förvånad och situationen var väldigt bisarr, men vad annat ska jag förvänta mig när jag är ute på upptåg.

Sa till honom att jag kände igen honom från Parlamentet, sen förklarade jag att jag så gärna skulle vilja prata med Ola. Och han, fine lille Wahlström som nog inte förstod i hur rätt sekund han beslutat sig för en cigarett, gick genast in och hämtade honom.

Och så kommer han ut, min idol. I pälsjacka och med en harmoni som fler människor borde ha. Så himla ödmjuk, lugn, snäll, äkta.  Ofta när jag träffar idoler blir jag så pressad och känner att jag behöver leverera så mycket på så kort tid, och ändå känner jag mig bara som att jag ödslar deras dyrbara tid.

Men inte med Ola. Det var så märkligt. Där stod vi och diskuterade Finland, finska och The Ark och Växjö, som vilken diskussion som helst. Ingen hajp någonstans. Jag hann inte ens säga hur mycket allting har betytt för mig, men jag hoppas mina ögon sa det. 

Han berättade bland annat om hur snabbt dom blev populära i Finland, även hos finskspråkiga, vilket inte är så vanligt bland svenska band. Jag tror en bidragande orsak är han själv. Han och hans stil  är sådär speciellt speciell som finnar älskar. Lite spårad och inte så mycket kontroll, ingen strävan efter perfektion, men mycket hjärta. Som Finland.

Wahlström kallade sig mästerfotograften när han tog denna bild. Med rätta. Vilken märklig kväll. Vilken märklig diskussionstrio, Ola Salo, Johan Wahlström och Ida Berg. På en bakgata en söndag kväll. Vilket märkligt liv. Tack.