Brukar vara bra på att lyfta fram något positivt men nu orkar jag inte. Jag stänger av det. Hejdå. Är något med nerverna när vi spelar mot Sverige som inte fungerar. Det enda jag kan trösta mig med är att det inte blev förlust med 1-6 och att vi fortfarande har chans till brons.
Det roligaste var på vägen till baren där jag och min kompis skulle titta på matchen. Under alla mina år i denna stad har jag uppmärksammat en karl som brukar sitta på gatan på en filt med sin hund och sälja tidningar. Någon slags tidning för utsatta i samhället, tror jag. Även idag befann han sig i hörnet man alltid passerar.
"Oletko suomalainen?" ropade han mitt i allt, när han såg min flagga på kinden. Jag blev förvånad först, men sedan inte alls. Som att lägga ett pussel och hitta en viktig bit och allt plötsligt stämmer.
"Joo, ollaan molemmat" sa jag och pekade på min kompis.
"Olen suomenruotsalainen! Porista."
"Niin minäkin, Vaasasta."
"Men då kan du ju SVENSKA!"
"Japp."
"Ärans och hjältarnas språk!"
Nu ska jag bara överleva helgens alla hån och idiotiskt spydiga kommentarer. Hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar