Alltså min helg. Som en film alltihop. Stockholm är så himla fint när man bara är där en stund. I synnerhet med bra människor. Jag är så glad att alla finns. Blev verkligen ett lyft jämfört med mitt förra besök, i somras.
Tabun i glass på hårdrocksbarer. Tobak i höstluft. Tv-program från barndomen. Barndomen i allmänhet. Finland. Musiken. Skratten. Ljusen. Tystnaden. Kanelshottar. Rally med Dallarn Berg vars handtag ramlade av 3 gånger i timmen. Ryska vakter. Missförstånd. Hat. Kärlek. Det måste vara på liv och död. Älskvärda skämt. Mat och taskumatti på golvet i en byggnad med trappor. Och tofflor. Håkan Hellström och Håkan Hemlin. Det här går inte. Ja se on myös se suomalainen sana.
Jag skrattade nästan konstant och när jag inte skrattade så jag grät så var jag nära den andra gråten. På finska. Givetvis. Det finns så många fina människor och platser och bara situationer och det är ungefär sådär som jag tänker att livet borde vara. Ganska spontant och ganska galet, roligt och gränslöst, melankoliskt, rakt och äkta.
Däremot vet jag inte hur mycket som är sant. Hur mycket jag faktiskt begriper och vad jag borde begripa. Vad som går förbi mina döva, naiva öron och vad jag någonstans inom mig ändå vet. Jag vet att det inte finns någon objektiv verklighet men jag vet inte hur mycket man kan kräva.
Det är något speciellt med att se Dallarn slängas ut genom en port och landa ihopvikt på marken. Den här filmen. Jag säger då det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar