Idag orkade jag inte vara inloggad på Facebook och Msn i vanlig ordning. Istället var jag ute på promenad i den härligaste av vårsolar, åt lite mat, läste lite böcker. Vad jag inte visste var att utöver denna ovanliga inaktivitet hade min mobil laddat ur. Jag satt och åt i godan ro när det helt plötsligt ringde på dörren.
Vad fan?
Tänkte jag. Sedan gick jag och öppnade. Det var mina kompisar Sofie och Emely. De undrade "var fan jag var nånstans" när jag varken var kontaktbar på telefon eller internet.
Det är sådana gånger man blir lite varm i hjärtat. I alla fall jag. Att någon tänker på en och saknar en.
Dessutom frågade de ifall jag hade lust att hänga med på några öl inne i stan. Det hade jag ju. Fastän jag hade tänkt stanna hemma och läsa och vara duktig. Men jag gjorde det innan istället, snabbt och effektivt....
Sedan hoppade vi på en buss och hittade ett ställe med himmelskt god Caesarsallad och likadant vin. Det var en mycket trevlig tytärilta. Tack för spontanitet och gemenskap, säger jag.
Och nu är jag åter hemma - alldeles lagom tid till att spotta ner de sista orden i inlämningsuppgiften på papper... Jee!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar