Sista våga tala idag. Vemodigt, javisst. Mina glädjepiller är slut nu. Men å andra sidan har jag lärt mig så otroligt mycket. Som jag kommer att kunna ta med mig i livet. Som, troligen, kommer att fungera som glädjepiller.
Jag har bland annat lärt mig att man får vara stolt. Och det är jag. För idag höll jag tal. Inför allihop. Plus en filmkamera, som var påslagen. Jag berättade om skrivandet som mitt intresse. I flera minuter. Jag hade fokus utåt istället för inåt. Jag frågade publiken om någon vill ställa frågor. Och jag svarade på dem.
Sedan tittade vi på filmen. Och jag är nog som vilken människa som helst egentligen. Nå det där var hemskt tråkigt uttryckt, men ni förstår hur jag menar. Den nervositet och de andningsproblem som man tycker uppkommer märks inte utåt så det stör. Inte nu längre åtminstone. Det måste jag komma ihåg.
Nu ska jag sätta upp jantelagsmotsatsen vi fick av läraren på min dörr. Adjö!
Och tack Roffe och alla 9 övriga kursdeltagare som gjort det här till 10 lärorika, inspirerande, roliga gånger. Jag fick den humor jag önskade skulle följa med oss genom kursen på första första träffen i februari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar