Imorgon skulle vi nämligen lämna in en uppgift (en jäkla SVÅR och OTYDLIG och JOBBIG och FÅNIG och FRUSTRERANDE) på tre sidor. Ge den till läraren på morgonföreläsningen. När jag hade skrivit lite mindre än en halv sida fick jag i nerverna och ville bara gråta. Biologi 2-feeling. Men så tänkte jag att det ÄR ju inte biologi 2! Det ÄR inga siffror! Ingen matte! Det är text! Och det kan jag. Egentligen.
Så jag slängde datorn i väskan och gick över till Emely, där Julia också befann sig. Där fick jag ventilera lite och när klockan var 21 hade jag faktiskt nästan en hel sida, men fortfarande inga idéer, inga bevis för något av det jag klottrat ner och ingen aning om något. Jag hade en våga tala-text att öva in i bakhuvudet, en forskningsöversikt att lämna in på fredag, en tent alldeles för snart samt en lägenhet som milt sagt kunde kallas ostädad. Jag ville ha tid. Sova. Skratta. Skriva andra ord.
Nå så såg jag Julia som satt framför mig kolla sina mejl. Hon började klappa händer och fnissa gällt och okontrollerat. Jag hann tänka "Va? It ha vi väl hadd nain tent no på en stånd?" när hon kved "INSTÄLLDA FÖRELÄSNINGAR PÅ GRUND AV SJUKDOM!!!!!"
Alltså jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ögonen höll på att trilla ur av lycka. Alla tre skrek vi det högsta skriket någonsin. Jag ville kramas och hoppa och dansa. Nå jag vet, man ska inte göra så när andra är sjuka. Men det var inte därför. Det var för att vi fick mer tid. Det stod högst på önskelistan. Tid och ro. Nu fick vi en helg plus två dagar till det.
Vi fick sådana euforiska attacker att vi tappade kontrollen. För Sofie kom över även hon och vi började baka kakor och dricka Koskenkorva. Klockan 22 på en onsdag. När vi gjorde det sa jag att vi var dom lyckligaste människorna på campus. För det var vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar