nationalsången för idioter som oss.

Till Stockholm tog vi tåget. Det var min första tågresa i Sverige. Om ni undrar, men det gör ni inte. Så ni kan låtsas att ni inte läste det. Det gick bra förutom att det var försenat med en timme.

Min kompis Ellen på tåget.


När vi kom fram åkte vi spårvagn (Jå, spårvagn också i Stockholm nu för tiden! Framtidens framtid!) till Cirkus, där The Ark skulle hålla låda. Eller konsert. Vi satt otåligt och väntade.


Till slut kom dom. Och det var den finaste upplevelsen i år. Fy vad bra det var. Det första Ola Salo gjorde när han kom in på scen och hade sjungit en stund var att ta kameran av en pressfotograf framme vid scenen och ta några bilder på publiken. Knas.


Han är lätt den vackraste svensken. Hans låttexter. Hans personlighet. Hans dialekt! Småländska fast med vanliga, rullande, R. Så fint så jag smäller av! Hans känsla. Hans allting.
,

När det var dags för It takes a fool to remane sane, som är världens bästa låt, höll han först ett tal som var så vackert att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Om att det var den internationella nationalsången för idioter för oss, och dom. Att det var värt att framstå som en idiot i andras ögon. Sången om friheten, glädjen. Sedan bad han alla ställa sig upp och dom spelade och han sjöng och det var The Ark och det var nog det finaste konsertminnet någonsin tror jag.



När dom spelade Let your body decide tänkte jag nästan bara på texten i Pleppo-sketchen Let your Mommo decide. Jag försökte lyssna Originaltexten för allt vad jag var värd. Då knuffade Ellen mig lätt i sidan. Hon hade skrivit ett meddelande åt mig på sin mobil. Jag tog tag i den för att se vad det stod. Och det stod "let your mommo decide". Då tänkte jag att det blir nog inte mycket bättre än såhär. Allting var bra. Avslutningen med Calleth you, commeth I kändes också ända in i hjärtat.

Trötta men lyckliga lämnade vi Cirkus. Ellens snälla mamma hämtade oss. När vi kom fram till Märsta där Ellen bor (eller hon bor ju i Växjö men innan det, ja ni fattar) körde vi förbi två män. En asiat och en annan sort. Typ turk. Mamman sa nästan lite bestört: "Men vad är det här?! dom ser ju berusade ut! Nu vill ju jag att Märsta ska visa sin bästa sida."

Jag hade roligt i baksätet på en Volvo.

Nästa tidiga morgon var det dags för mig att återvända till Småland. Åkte pendeltåg ensam från Märsta till centralen och kände mig ganska vuxen och självständig. Hela tiden höll jag dock frenetiskt koll på kartan på väggen. För Stockholm Central är ju en station som är lätt att missa....

Åkte buss. Åt en glass i Jönköping. Läste Doris Lessing. Gräset sjunger. Helt okej bok. Kanske hon ändå är värd det där Nobelpriset. Men jag förstår ännu inte vilket gräs det är som sjunger? Kerro minulle, Dooris.



Kom fram till Växjö Universitet, klev av bussen och traskade nöjd de 100 metrarna hem.

Tack Ellen. Tack The Ark. Tack Stockholm. Tack.