Erika och jag sprang runt på stan ikväll. Med flaggan och musiken. När vi väntade på bussen sjöng vi Vårt land. Gänget pensionärer vid vår sida försökte diskret viska "Det är inte finska, det är ju finlandssvenska!" men det blev inte så diskret. Alla bilars chaufförer flinade jättegulligt förutom typ tre som inte alls ville se det dom såg.
Väl inne i stan var det jättemånga som sa grattis och vad glada, faktiskt. Men vi är väl så galna så de inte kunde annat än skratta, för bra förlorare är det här landet inte. Men bland annat en dam jobbade på café som såg oss i fönstret, kom ut och sa "jag får gratulera till vinsten!". Damen i Pressbyrån var lite buttrare, när jag med ett flin och en finländsk glimt i ögat köpte både Aftonbladet och Expressen med deras "Perkele!"-rubriker. Bara som ett kärt minne. För någonstans så vet jag att jag inte kommer att få uppleva detta fler gånger i mitt liv. Jag kommer förmodligen inte att bo i Sverige hela livet.
Vi gick slutligen till en bar för att ta en segerdrink. Kom massa japaner och ville ta bilder med oss. Fyra olika kameror. Haha. Och vid varje skyddsväg vinkade vi glatt åt chauffören, om än osäkra på om dennes fot skulle hållas på bromspedalen eller släppa upp och trycka ner gasen. Lite får man. Busa.
Jag vet inte när jag kommer att sluta prata om detta VM. Kanske aldrig. Förlåt på förhand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar