rehab sapmi.

Det där jag skrev om att min muskelinflammation skulle gå över. Haha jag är så duktig på att skämta. Den blir bättre när jag vilar men så kan jag inte vila ordentligt och så går jag ut och så börjar det om på noll. Sjukvården säger att jag ska äta medicin (som hjälper litegrann) och det har jag gjort men nu slutat eftersom min mage har sagt ifrån. Det är så psykiskt tungt att bara ligga i sängen. Att inte kunna gå och äta sin mat i matsalen. Att inte orka tänka på något annat än "när ska det gå över". Att missa skolan och få ångest och stress över det. Att inte fungera som man ska helt enkelt.

I torsdags var vi till Stockholm på teater och jag borde ju ha förstått att det inte går men tror ni jag kan motstå en heldag med teater. Nej, så jag följde med och sparade på stegen. Likförbannat blev jag i slutet av dagen uppburen för Dramatens trappor av manusförfattaren. Det var absurt men snällt förstås.

Jag har nu fått sjukledigt av mina lärare som såg mig halta genom huvudstaden. Denna vecka ska jag till sjukgymnasten för att eventuellt prova diverse metoder och sedan åker jag faktiskt till Lappland. Det är det enda stället i världen jag kommer på där jag kan vila både kropp OCH själ. Där finns inga aktiviteter som frestar eller ger ångest och där kan jag vila ordentligt och dessutom bada bastu och bli ompysslad om det skulle behövas.

Samen har sagt att han ska höra med sin familj om dom kan hitta någon som kan bota mig. Hahaha. En nåjd. Förlåt det kanske inte hjälper om man skrattar. Men hjälper det vet jag inte vad jag gör. Mitt förnuft tillåter mig inte att tro. Ser framför mig hur en liten same i skinnmössa sitter och håller i mitt ben medan han jojkar och slår på en trumma mellan varven. Och jag sitter på en stol och skrattar ihjäl mig.