lättnadens stund.

Inatt klockan fyra låg jag och skakade i ångest, övertygad om att jag inte skulle till skolan för att redovisa min artikel idag. För att jag inte visste vad jag skulle säga, för att jag skulle missförstå, för att jag skulle vara en dålig människa för att jag lät bli. För att jag inte skulle kunna gå på Pleppo med gott samvete. Men jag hade ändå bestämt mig för att pröva på att ge upp.

Det gick inte så bra, för tre timmar senare var det morgon, jag var vaken och vid datorn där jag sket i alla frågor och bara skrev vad allting handlade om. Om England, Skottland, David Hume, sympati, jag vet inte allt. Gick till biblioteket, printade ut det och gick på seminarium.

Jag hette (heter) Berg och var först ut, tog mig därför friheten att inte gå efter nån mall. Bara läste pappret och förklarade lite. Jag tänkte hela tiden att går det dåligt och jag kommer av mig så så byter jag till pensaldialektin. Det borde jag, egentligen, ha lika stor rätt till som mina klasskompisar har att framföra på skånska och småländska. Nu är det ju inte det att jag inte kan bruka min dialekt som är problemet, men det är ju alltid roligt att förvirra. Dock var tanken effektiv för jag hakade knappt upp mig.

Dessutom var det första läraren sa när han kom in att alla hade klarat tenten. Inga kompletteringar att vänta. Livet är bra busigt ibland!